Ryggläge i sängen i väntan på att gå till jobbet. Fan vad jag hatar mitt jobb. Jag vill döda allihop och falla ihop gråt-skrattandes i en hög på Fjällgatan. Med utsikt över Grönan. En dag ska jag göra det.
Det är så illa att jag imorgon tar mitt cv och spankulerar ned till Carlings i Ringen där de söker folk. Det kan väl vara trevligt, det är ju av någon anledning alltid rea på Carlings. Eller åtminstone okej, åtminstone kanske man inte behöver byta blöjor på vuxna människor lika ofta som nu, och åtminstone kanske man får nog med pengar för att betala räkningarna. Åtminstone. Som det ser ut nu har jag 2000 att leva på i december. De som räknar mig bland sina närmaste kan alltså härmed anse sig varnade angående uteblivna eller också hemgjorda julklappar. Vi får se vad kreativiteten tillåter.
Igår var en fantastisk dag, varför är inte alla sådana? Vad det var som var så fantastiskt vet jag egentligen inte, det är svårt att sätta fingret på. Jag var bara glad och närvarande och skitsnygg och tyckte att livet var för jävla spännande ändå.
Saknar en massa människor just nu. Syster, I, mamma, mS. Bland andra. Jag måste sluta älska människor som inte ger mig lön för mödan.
Lite bitter idag? Lite. Men det går nog över när jag kommer till jobbet om en dryg halvtimme. Ha.
fredag 26 november 2010
onsdag 20 oktober 2010
Pressad citron
Plastcitronen. Citronen på plast, ni vet. Var hittar man den, i exakt vilken hylla, och hur i helvete tänker de som bestämmer sånt?
Det här är min eviga fällning. Gångerna jag stegat rakt in i en matbutik och hittat föremålet för min längtan utan förhöjt blodtryck är obefintliga. Mat! Citron! Färdigpressad? Njae, tyvärr, bara för de med lokalsinne. Det känns alltid så självklart för de som bor där (jobbar heter det kanske), vilket också är märkligt. Jag har hittat skiten både bakom butikens eget läsksortiment och jämsides med buljongen. Hur är sinnet hos en butiksinredare utformat, och varför följer det inte nån slags mall alls? Är det kanske det som är mitt kall i livet?
Snacka om att butiksbiträde är ett yrke man inte direkt sätter upp på femitopplistan i skolan när man fortfarande är både tillräckligt naiv och ännu inte har fattat att alla kan inte bli rockstjärnor eller fotomodeller eller grisbönder. Men nu längtar jag efter det. Tänk att få sitta bakom en kassapparat och tänka på Jude Law, eller lassa fram varor i kyldiskarna och låtsas att man tar Åreskutan med vinden flapprandes i kinderna och halsduken blöt av utandning runt halsen. Vid varje sväng känner en livet bita och dra i magen, i varenda framåtlutning skriker armar ben bröst Kom igen då liv, ta mig i mitt bästa om du vågar.
Ja tänk.
Jag blir aldrig som de från stan.
<3 Vinter.
Det här är min eviga fällning. Gångerna jag stegat rakt in i en matbutik och hittat föremålet för min längtan utan förhöjt blodtryck är obefintliga. Mat! Citron! Färdigpressad? Njae, tyvärr, bara för de med lokalsinne. Det känns alltid så självklart för de som bor där (jobbar heter det kanske), vilket också är märkligt. Jag har hittat skiten både bakom butikens eget läsksortiment och jämsides med buljongen. Hur är sinnet hos en butiksinredare utformat, och varför följer det inte nån slags mall alls? Är det kanske det som är mitt kall i livet?
Snacka om att butiksbiträde är ett yrke man inte direkt sätter upp på femitopplistan i skolan när man fortfarande är både tillräckligt naiv och ännu inte har fattat att alla kan inte bli rockstjärnor eller fotomodeller eller grisbönder. Men nu längtar jag efter det. Tänk att få sitta bakom en kassapparat och tänka på Jude Law, eller lassa fram varor i kyldiskarna och låtsas att man tar Åreskutan med vinden flapprandes i kinderna och halsduken blöt av utandning runt halsen. Vid varje sväng känner en livet bita och dra i magen, i varenda framåtlutning skriker armar ben bröst Kom igen då liv, ta mig i mitt bästa om du vågar.
Ja tänk.
Jag blir aldrig som de från stan.
<3 Vinter.
fredag 8 oktober 2010
Antiflykt
Stockholm igen. Stockholm älskar mig, jag hatar stan. Jag känner mig stressad, ovälkommen, fel, oduglig, utanför, ensam, etc. Men älskar mina vänner här. Verkligen. Jag vet att ni tycker om mig mer än jag kan ta in eller lita på men jag kommer att göra det, bara ni inte ger upp. Lovar.
Pip sa min telefon. "Jag är på dejt" meddelade upphovsmannen till mmset, sittandes mittemot en av mina bästa vänner på vad som ser ut som en bänk. I Malmö upphör inte uteserveringssäsongen med plustempen nämligen. Nej där kämpar man på med elvärme och brasor året runt. Varför anpassa sig när man kan anpassa?
Men det väckte känslan av/längtan till Malme. Mitt finaste, som spottar tillbaks mig så fort det får chansen. Obesvarad kärlek när man vill inbilla sig att den är sådär bittersöt men egentligen bara kall, hård, rak. Jag vill inte ha dig, säger den.
Sen fick jag en flirt. En komplimang. "Är du lika vacker som alltid?" stod det. Kanske inombords, men en dusch hade ju inte dödat. Tänkte jag då. Ljög och svarade "Alltid."
Pip sa min telefon. "Jag är på dejt" meddelade upphovsmannen till mmset, sittandes mittemot en av mina bästa vänner på vad som ser ut som en bänk. I Malmö upphör inte uteserveringssäsongen med plustempen nämligen. Nej där kämpar man på med elvärme och brasor året runt. Varför anpassa sig när man kan anpassa?
Men det väckte känslan av/längtan till Malme. Mitt finaste, som spottar tillbaks mig så fort det får chansen. Obesvarad kärlek när man vill inbilla sig att den är sådär bittersöt men egentligen bara kall, hård, rak. Jag vill inte ha dig, säger den.
Sen fick jag en flirt. En komplimang. "Är du lika vacker som alltid?" stod det. Kanske inombords, men en dusch hade ju inte dödat. Tänkte jag då. Ljög och svarade "Alltid."
tisdag 7 september 2010
Om flykt och dess soundtrack
Jazz Mandolin Project med Trey Anastasio i ipoden. Det var längesen jag lyssnade på Phish nu, projektet påminner mig om det. Men jag har heller ingen lust. Dimman ligger tät över Uppsala utanför tågfönstret, vi färdas i mjölk.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.
Blind
Krafsar efter glasögonen i ansiktet. De borde vara där, de är grumliga och behöver putsas. Så minns jag förra veckan. Operationen som tog tio minuter, det följande Citodon-ruset med ömsom sömn ömsom smärta och en evig ström av ljudböcker och kaffe. Min närsynthet är ett minne blott, liksom dagarna efter ingreppet.
Kaffe och delicatoboll, fick man efteråt. Och ett par fula solglasögon. Värt 20 lakan? Det hoppas jag. Just nu vill jag bara putsa glasögonen. Känns som om jag har haft linserna i för länge litegrann. Skaver och är suddigt.
En annan bra sak jag och söstra mi (min partner in crime) upptäckte är att man somnar sjukt bra på Citodon om man samtidigt lyssnar på ljudbok. Alldeles för bra, vi tog oss igenom halva John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna på tre dygn, trots att vi inte gjorde någonting annat än just det och sov och gnällde.
Nu åter i verkligheten. Den är fan trevligare än jag minns den ändå.
fredag 25 juni 2010
Schmidsommar
Av en händelse - eller egentligen flera om man vill vara petig - ordnade det sig så att undertecknad vid 19-tiden under midsommaraftonen satt själv vid ett metallbord och stirrade på en öl - eller tre om man ska vara noga - på Gullmarsons bar. Ja, det är det runda huset mitt på Gullmarsplan. Enligt ryktet kommer av okänd anledning Liam Norberg och inkasserar en kasse pengar därifrån en gång i månaden; den enda anställda, bartendern, jag presenterades för hette Junior. Han teg som muren om saken.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.
onsdag 2 juni 2010
Yesterdays news
Jag tror helgen och måndagens tilldragelse kan vara räddade. Eller i alla fall mitt självförtroende på dessa; solbränna hjälper mot svullna missfärgade kroppsdelar! Fantastisk upptäckt. Bilden ovan vittnar också om att ett behagfullt mått av mörker kan hjälpa.
Och så har jag googlat mitt namn idag. För bara några månader sen var jag på typ 4 platser på första sidan, det visade sig vara BLT:s förtjänst. Nu dyker jag bara upp i form av en myspaceadress jag aldrig använder. Före mig ligger istället folk som äger ridskolor i Sölvesborg, härstammar från Simrishamn och föder barn. Är det människorvärde det? Vart är världen på väg?
tisdag 1 juni 2010
Bajs #1
Och jag höll på att glömma; ett smakprov på kommande bildserie.Jag kallar den Bajs. Illustrationerna gäller just Bajs, från olika platser och tider. En konstant i mitt liv på nåt sätt. Alltid närvarande, dock på på behörigt avstånd och i olika, men skrämmande lika, skepnader.
Ovanstående är från en trottoar i Albarrico, Spanien den 16/10 -09.
Försök påstå att ni inte blir sugna på mer!
Det är okej att vara ytlig när man är ful.
Till mitt försvar är jag bara det typ en gång i veckan. Men nu är det allvar.
För de som undrar kan jag berätta att jag alternerat mitt utseende en smula de senaste dagarna. Igår gjorde jag till exempel full fransk manikyr för första gången i mitt lilla liv. Det blev fint och man ser inte längre allt junk under naglarna.
Så idag köpte jag klänning och vita sandaler för Bokens Dag på måndag då jag ska läsa ett avsnitt ur min kommande roman högt inför en hög människor.
Allt gott så långt, om än en aning ovant. Om det hade stannat vid dessa justeringar. Men jag är ju inte den som är den utan öste helt enkelt på med hela arsenalen. Det blev liksom lite förutsägbart. Tyckte jag.
Gick således i söndags kväll in i en snedvägg i Asters vindslägenhet och gled ihop på mattan, nära att svimma. Det gjorde så jävla ont. Som bevis har jag en blåröd bula av golfbolls storlek att stoltsera med. I pannan.
Bestämde mig, självfallet, ikväll för att den såg lite ensam ut. Gick alltså in i en dörr och fixade ännu en svulst av om möjligt ännu större kaliber, fast lite mer åt tinningen till, på samma sida.
= Elefantmannen i högklackat kommer förmodligen att stjäla showen för alla mina meduppläsare. Det hade nog sett bättre ut om jag hade struntat i putsningarna och bara odlat ett par finnar på hakan som jag är så bra på i vanliga fall. Det blir en bra Bokens Dag. Men alla heta människor i publiken som jag kommer bli nervös av kan ju kanske stanna hemma på måndag, mmkay?
För de som undrar kan jag berätta att jag alternerat mitt utseende en smula de senaste dagarna. Igår gjorde jag till exempel full fransk manikyr för första gången i mitt lilla liv. Det blev fint och man ser inte längre allt junk under naglarna.
Så idag köpte jag klänning och vita sandaler för Bokens Dag på måndag då jag ska läsa ett avsnitt ur min kommande roman högt inför en hög människor.
Allt gott så långt, om än en aning ovant. Om det hade stannat vid dessa justeringar. Men jag är ju inte den som är den utan öste helt enkelt på med hela arsenalen. Det blev liksom lite förutsägbart. Tyckte jag.
Gick således i söndags kväll in i en snedvägg i Asters vindslägenhet och gled ihop på mattan, nära att svimma. Det gjorde så jävla ont. Som bevis har jag en blåröd bula av golfbolls storlek att stoltsera med. I pannan.
Bestämde mig, självfallet, ikväll för att den såg lite ensam ut. Gick alltså in i en dörr och fixade ännu en svulst av om möjligt ännu större kaliber, fast lite mer åt tinningen till, på samma sida.
= Elefantmannen i högklackat kommer förmodligen att stjäla showen för alla mina meduppläsare. Det hade nog sett bättre ut om jag hade struntat i putsningarna och bara odlat ett par finnar på hakan som jag är så bra på i vanliga fall. Det blir en bra Bokens Dag. Men alla heta människor i publiken som jag kommer bli nervös av kan ju kanske stanna hemma på måndag, mmkay?
tisdag 27 april 2010
Hur man blir av med en...
Duschkabin. En ytterst framstående litterär personlighet framöll på min facebookvägg åsikten att man skulle, citat, "Vänd upp och ner på den och sälj den som bidé." Inte dumt. Problemet gäller ju även att få ut skiten ur lägenheten. Raketer och en rymdfärd var ett förslag från en av mina äldsta vänner. Nu sitter det tyvärr ett tak i vägen, men annars inte heller en helt oäven idé. Närmast så här långt ligger väl yxa sönder skiten och bränna den på balkongen. Vi gillar när saker brinner här i Solna.
Nu har jag fått en psykolog istället för en psykoterapeut. Psykologen är helt ny och fräsch och oförstörd och vill gärna testa sina kunskaper genom att lägga ord i min mun. Hon är bra dock, tror jag. Hon lyssnar och hon är hemskt övertygande i att hon faktiskt skulle bry sig om mig. Det är fint. Men tyvärr kort, som så mycket. Jag kan inte pendla till Karlshamn för att få sitta och beklaga mig över min otrygga barndom, den traumatiska NZ-resan och mina döda krukväxter. Jag ska ändå utnyttja henne lite till just NZ-resan. Traumatiskt är ärligt talat bara förnamnet. Barndomen är som den är. Krukväxter köpte jag nya i förra veckan. Bästa att passa på ändå, när någon lyssnar, med det som både är svårt att acceptera och att köpa nytt av.
Det kan vara så att jag har världens bästa människor. Jag tror lätt när all stress stockar sig i min hjärna att jag är ensam om att ha det så, ensam om allt i världen, och att om jag yppar min svaghet till någon så kommer de att i bästa fall spotta på mig. Galet coolt varje gång jag inser att det inte är sant. Folk tycker ju om mig!
Ja, det har varit en jobbig vinter. Och vår. Men det lättar nu. Jag har vännerna nära, jag har ett hem. Det var plus-sidan. Men kanske bästa plussen i hela världen. Jag älskar er. Och ni i Malmö och Karlshamn - jag saknar er!
Nu har jag fått en psykolog istället för en psykoterapeut. Psykologen är helt ny och fräsch och oförstörd och vill gärna testa sina kunskaper genom att lägga ord i min mun. Hon är bra dock, tror jag. Hon lyssnar och hon är hemskt övertygande i att hon faktiskt skulle bry sig om mig. Det är fint. Men tyvärr kort, som så mycket. Jag kan inte pendla till Karlshamn för att få sitta och beklaga mig över min otrygga barndom, den traumatiska NZ-resan och mina döda krukväxter. Jag ska ändå utnyttja henne lite till just NZ-resan. Traumatiskt är ärligt talat bara förnamnet. Barndomen är som den är. Krukväxter köpte jag nya i förra veckan. Bästa att passa på ändå, när någon lyssnar, med det som både är svårt att acceptera och att köpa nytt av.
Det kan vara så att jag har världens bästa människor. Jag tror lätt när all stress stockar sig i min hjärna att jag är ensam om att ha det så, ensam om allt i världen, och att om jag yppar min svaghet till någon så kommer de att i bästa fall spotta på mig. Galet coolt varje gång jag inser att det inte är sant. Folk tycker ju om mig!
Ja, det har varit en jobbig vinter. Och vår. Men det lättar nu. Jag har vännerna nära, jag har ett hem. Det var plus-sidan. Men kanske bästa plussen i hela världen. Jag älskar er. Och ni i Malmö och Karlshamn - jag saknar er!
tisdag 9 februari 2010
Nä nu blommar löken!
Det var väl själva fan vad det ska vara svårt det här med livet. Efter att ha sökt jobb jag absolut är mer än jävla kvalificerad att göra på ETC och Fria Tidningar Malmö utan positiva resultat, bestämmer jag mig för att söka ett jobb som allt-i-allo i Åre. Något jag överhuvudtaget inte kan, jag har åkt slalom i sammanlagt 3 timmar av mitt liv och har sett en skoter två gånger. Nog för att de var några av de skönaste timmarna, men ändå. Ansökan svängde jag ihop på en timme, ändrade lite i cv:t och hittade en bild från nåt bergsslott utanför Teruel i Spanien höstas.Och de svarar. Tre timmar senare. Undrar när jag kan komma på intervju.
Löken (c'est moi) blommar uppenbarligen oavsett årstid och sinnesstämning. Jag får nog tänka vidare på det här imorn, när jag inte haft roman och rövin i huvet på ett tag.
Jag söker jobb o jobb o jobb som journalist och kanske kanske kanske ska jag bara lägga ner den skiten. Kanske är frilans den nya skiten, kanske inte ens det, kanske har jag självförtroende som en dörrmatta. Kanske ska jag åka till Åre, skotta snö och köra skoter i resten av mitt liv. Fy fan vilken jävla ärkebra planB isåfall. Hwo-aaah!
Malin vs Livet – 7-6
onsdag 27 januari 2010
Vännerna
Idag har jag varit hos min psykoterapeut. Jo, hon heter så. Vi kom fram till att jag inte är särskilt psyksjuk, bara lite neurotisk. Och det visste jag ju redan. Tur att det är billigt.
Imorgon åker jag till Sthlm igen. Och inte bara i mitt hjärta, utan i tåget också. Det går fortare då. Jag ska gå på vårrullemiddag hos Frida och Rasmus, jag ska gå på Hjärnstorm-släpp, jag ska gå på El Mundo och dricka bir, jag ska gå på Fasching och dansa, jag ska gå på Strand och dansa, jag ska gå på Pluto/KGB/Kruthuset och dansa, jag ska gå på föreläsning på Axelsons, jag ska träffa Erik och Jompa och Mari och Karin och Micke och John och Tesa och Felicia och Lulle och Olov och Fia och Zara och en massa andra fina människor, och jag ska gå på Sannas andra 30-årsfest.
Sannas första 30-årsfest gick av stapeln i lördags i Malmö. Vi hånglade igen. Jag kan aldrig minnas varför; inte för att jag inte gillar Sanna utan för att jag inte tänder på flickor. Jag har för mig att hennes pojkvän var lite sur så jag gick till Retro och mötte en massa trevliga människor som jag hängde med på efterfest. Kvällens andra hångel-erbjudande dök upp, men inte heller denna gång stod rätt person bakom önskan.
Det är aldrig rätt person som vill hångla med mig. Fråga mig inte varför.
Sen ska jag åka till Åre och bryta ett ben på skidor. Hepp!
Imorgon åker jag till Sthlm igen. Och inte bara i mitt hjärta, utan i tåget också. Det går fortare då. Jag ska gå på vårrullemiddag hos Frida och Rasmus, jag ska gå på Hjärnstorm-släpp, jag ska gå på El Mundo och dricka bir, jag ska gå på Fasching och dansa, jag ska gå på Strand och dansa, jag ska gå på Pluto/KGB/Kruthuset och dansa, jag ska gå på föreläsning på Axelsons, jag ska träffa Erik och Jompa och Mari och Karin och Micke och John och Tesa och Felicia och Lulle och Olov och Fia och Zara och en massa andra fina människor, och jag ska gå på Sannas andra 30-årsfest.
Sannas första 30-årsfest gick av stapeln i lördags i Malmö. Vi hånglade igen. Jag kan aldrig minnas varför; inte för att jag inte gillar Sanna utan för att jag inte tänder på flickor. Jag har för mig att hennes pojkvän var lite sur så jag gick till Retro och mötte en massa trevliga människor som jag hängde med på efterfest. Kvällens andra hångel-erbjudande dök upp, men inte heller denna gång stod rätt person bakom önskan.
Det är aldrig rätt person som vill hångla med mig. Fråga mig inte varför.
Sen ska jag åka till Åre och bryta ett ben på skidor. Hepp!
tisdag 5 januari 2010
Jag är så jävla värd
Ta beslut är ju skiten, har jag hört. Ja nu ska jag börja sluta maska och mörka. Hoppla!
2010. Året. Det själviska året som jag utnämnde det till - mitt själviska år. Det kändes bra. Det är bra! Jag vill bli bättre på att säga nej bara för att jag känner för det. Jag behöver inte ha en anledning. Bli bättre på att ta beslut, so what det är väl bara att ångra sig ifall det sedan inte visar sig vara det bästa. Eller hur? Bli bättre på att vara snäll mot mig själv, ge mig lite andrum, göra saker jag mår bra av. Jag är fan värd det.
Jag hittade ett par skor idag som var dödligt snygga, jag kan förmodligen inte gå i dem, och de kostade mer än halva min hyra. Jag tror att det är en bra grej helt i 2010:s tecken. Jag väljer att tro det och kommer såvida jag inte hittar nåt bättre i Sthlm i veckan införskaffa dem snarast. Herrejävlar vad snygg jag kommer att bli. Orättvist nästan.
2010. Året. Det själviska året som jag utnämnde det till - mitt själviska år. Det kändes bra. Det är bra! Jag vill bli bättre på att säga nej bara för att jag känner för det. Jag behöver inte ha en anledning. Bli bättre på att ta beslut, so what det är väl bara att ångra sig ifall det sedan inte visar sig vara det bästa. Eller hur? Bli bättre på att vara snäll mot mig själv, ge mig lite andrum, göra saker jag mår bra av. Jag är fan värd det.
Jag hittade ett par skor idag som var dödligt snygga, jag kan förmodligen inte gå i dem, och de kostade mer än halva min hyra. Jag tror att det är en bra grej helt i 2010:s tecken. Jag väljer att tro det och kommer såvida jag inte hittar nåt bättre i Sthlm i veckan införskaffa dem snarast. Herrejävlar vad snygg jag kommer att bli. Orättvist nästan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)