Förvirringen är stor

Vad är det tråkigaste som kan hända när man äntligen är ledig från jobbet en dag? Förmodligen att det visar sig att man stulit laddaren till chefens mobil och ändå måste åka dit på lediga dagen. Arrgh!
Jag vaknade av att han ringde och uppmärksammade mig på fadäsen ur en sjukt märklig dröm. Alltså, egentligen var det en helt vanlig sexdröm med någon jag inte träffat på tio år, än mindre haft sex irl med. Men det märkliga i historien tog plats på morgonen när jag kollar BLT för att se om mina artiklar ser ut som de ska. På ettan finns en puff där det står att killen i sexdrömmen igår spelade med sitt band på hockeyarenan i Karlskrona. Så jävla läskigt. Hur i helvete kan det hänga ihop? Skulle inte förvåna mig om jag möter honom på stan i eftermiddag; jag måste köra till ovan nämnda stad dels för att på vägen dit lämna in laddaren i fråga, och dels för att lösa in ett par presentkort jag fick i julklapp av tidningen. Jag är rädd nu. Det kommer hända. Mackan spatserar nerför gatan utanför Åhlens och orsakar en hjärtattack för undertecknad. Hoppas jag hinner få i mig ett par munkar innan. Det är okej att dö med ett par varma färskbakta munkar i magen känner jag. Bäst jag börjar med dem.

Jag har förstått att min familj orsakar mycket nöje att läsa om. Ja, de är tokiga och för ordet dysfunktionell till en helt ny nivå. Men de är också helt jävla grymma. Jag skulle inte byta bort dem för mitt liv. Faktiskt. Pappa läste igår bloggen från i juli där han läser Råd & Rön iförd badshorts, och vi andra dricker sherry/diskvatten-vin, och skrattade högt. Önskar de alla kunde förstå hur unika och underbara de är.

Åker till Sthlm imorn för att fira nyår. Känns bra men lite konstigt. Sen har jag inte fler planerade resor dit och flyttar in i Malmö om knappt två veckor. Skulle vilja ha ett husdjur, ett litet. En råtta kanske. Det vore nåt. Den kunde man "råka" släppa lös på redaktionen nån dag så den biter alla som påminner mig om glömda saker i tårna.

Malin rimmar illa

Förjävla illa faktiskt, så jag ska inte ens försöka.

Det är juldag och jag sitter på jobbet på redaktionen. Skriver om sopgubbar och väntar på att höra mitt kodord Kalle två på polisradion. Det betyder Ronneby. Det betyder Malin. Men inget kommer. Inget händer; ett par Kalle ett har jag fått men även de var bara enstaka misstänkta fyllerister på vägarna. Annars ingenting. Tyssst.
Så jag lyssnar på Frida Hyvönenes nya platta. Kan förstå varför den blivit så hyllad faktiskt. Den är fin, ovanlig. Jag tänker på Miranda Julie när jag hör den. Miranda Julie är ovanlig. Och fin.
Och jag dricker äpple-tranbärste i baljor och chattar lite, bränner iväg nåt mejl, smsar om kvällen och söker andra jobb i Skåne. Får man söka jobb på jobbet? Jag tvivlar. Men det känns inte omöjligt. Jag gör det nu i alla fall. Inte så, jag gillar jobbet på lokaltidningen här men det blir lite långt att åka när jag flyttar till Malmö i januari. Onödigt långt. Så en skånsk lokalblaska vore förnämligt.

Känner mig bräcklig. Som om jag kan gå sönder när som helst. Igår gick jag sönder lite lite. Fick några sprickor i kanten när släkten vällde in genom finingången i Kråkekull och krävde av mig att jag skulle vara trevlig och älskvärd och social och strålande vacker och dessutom briljera med min intelligens. Det gick sådär.
Syrran hade vansinnig panikångest av sin sociala fobi och stannade darrande på rummet hela julafton, tills alla hade gått. Jag tog en sobril och somnade i soffan på övervåningen. Mormor väckte mig när de skulle gå - hon ville ge mig min julklapp. Hon är snäll, mormor. Så hon fick sin julklapp också och morfar fick sin och sen såg jag på Extras' julspecial på tvåan. Det var bra, men inte som vanligt riktigt. Bra slut på serien dock. Absolut.
Sen sade pappa att han inte är rädd för att dö för att döden känns som en befrielse. Jag förstår inte varför han tror att jag står ut med att höra sånt från honom.

Jag skulle vilja känna mig solid och stark och säker. Trygg. Det är svårt. Det känns som om jag frenetiskt försöker kontrollera det lilla jag kan i mitt liv, och varför kan inte de människor jag älskar mest må bra? Jag klarar inte att göra dem glada, och jag klarar inte att släppa taget om dem heller. För vad har jag då? Vem är jag då?
Hur kämpar man för människor som inte kämpar för sig själva?

I låter så nere ibland när jag pratar med honom, så bitter. Ni vet så där otäckt bitter som man bara blir när man på fullt allvar tror att hela världen är ute efter en. Och sådär vansinnigt nere över småsaker som man bara blir när man hatar sig själv på djupet. Det gör mig rädd. Livrädd. Han är min bästa vän. Och en av de bästa människorna jag nånsin träffat.

Så ibland känns allt ganska jävla grymt igen. Jag har en ny lägenhet – om än okristligt liten, jag har två jobb som jag gillar, går en utbildning där jag träffat hur sköna människor som helst, och jag har många vänner som älskar mig. Jag vet det.
Och de klarar ju sig, de gör det. I låter som att han mår helt okej emellanåt, och han försöker verkligen må bättre. Det är ju jäkligt fint. Syrran ska få någonting hon väntat på och längtat efter länge, något som kan förändra allt. Och det är ju också jäkligt fint. Och farsan får väl för fan ta hand om sig själv, jag kan inte ta ansvar för hans liv. Han väljer själv.

Ikväll ska jag till en gammal vän jag inte träffat mycket de senaste åren. Det blir juste. Jag gillar henne.
Livet är bra jävla fantastiskt ändå alltså.

Dadlar vs George Michael

Att sova på hotell är typ det lyxigaste jag vet. Nu är jag i och för sig den slags person som tycker att en taxiresa kan utgöra höjden av lyx i vardagslivet men det går ju inte att jämföra med att slippa städa och få gå upp till ett dukat frukostbord på morgonen. I det här fallet ekologisk Champagnefrukost dessutom! Himmelsäng, läderstolar och body lotion i duschen. Rena handdukar, minibar och dansk TV. Det blir nog inte bättre än så här.

Ja tänk om det inte blir bättre än så här? Det suger ju. Lite som då Andres Lokko fick veta att E-type blivit invald i Skönhetsrådet och insåg att det här kan vara det roligaste han hört. Känslan som infann sig var att jämföra med djup, men förhoppningsvis tillfällig, depression. Att man förstår att nu blir det aldrig bättre. Det här är höjdpunkten, för hur skulle någonting kunna slå det här? Lokko i sin tur jämförde med South Park-avsnittet där Cartman, åtta år gammal, får påhälsning av människor med stjärtar istället för ansikten. Han skjuter sig i huvudet. För roligare än så blir det aldrig. Humorn var fulländad. Livet var över.

Ja och nu ligger jag alltså här, nedbäddad i en hotellsäng i Köpenhamn med internet och dadlar. Och just dadlarna är nog det som räddar mig från att ha ett fulländat ögonblick här och nu; jag gillar fortfarande inte dadlar men jag trycker i mig ett par ändå för att hålla perfektionen borta; fick en ask iranska sådana av en amerikan som tydligen ser det som sin livsuppgift att lära mig gilla nämnda frukt. Nu kan jag äta typ en åt gången. Två funkar, sen blir det äckligt.

Min klass på Författarskolan är ute och dricker absint på nåt ställe typ vid universitetet här, men jag är febrig och förkyld och började bli ordentligt yr över smörrebröden tidigare så jag retirerade. Då min namne i klassen avslöjade att hon funderat på att dela sitt bokade dubbelrum på hotell med mig efter klassutflykten (detta eftersom hennes barn hemma i Malmö skulle ha fest) kunde jag ju inte annat än att jubla och vingla i riktning mot Vesterbrogade. Alla i min klass är vansinnig trevliga och det känns som att jag kommer ha trettio nya vänner med mig när jag slutar om ettochetthalvt år, men nån måtta får det vara. Absint och feber kan vara en dödlig kombination. Särskilt för någon som kan få panikattacker av kaffe.

Åh herregud nu visar de George Michael videos på dansk teve också! Var är dadlarna?!!

Lund och leilighet

Malin har fått en lägenhet!
Den är minst och finast i världen och ligger i Sofielund i Malmö. Jag är så kär. Men det suger att inte få träffa ämnet för sina heta känslor förrän i jävlart januari! Herregud den nionde dessutom. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag kan inte. Känner för att vara otrogen med den där lägenheten på nästan exakt samma hyra och kvm jag erbjöds igår men NEJ! Jag ska vänta. Tills hon är min. Oh sweet Carolina ska jag kalla henne. Och lyssnar på Ryan, välbehövligt. Nu.

Befinner mig i skrivande stund i Lund (haha det rimmar!) och nyligen hemkommen från ett veganskt julbord med efterföljande schnapps, på rimligt tyskt ställe, och ett par öl på Ariman. Ja jag vet att det är ett jävligt tråkigt ställe men låt ej förglömma att jag skriver från en småstad.
Sällskapet bestod av Devin, amerikanen som hypnotiserar folk som yrke som jag träffade på CouchSurfing tidigare i höstas, hans vän Gerd, en tysk man (!) som doktorerar i Lund och en svensk kille med ett namn jag inte lyckades komma ihåg hela vägen hem. Kanske Joakim. Kanske inte. Kanske Borste. Kanske inte. Allt känns möjligt just nu.
Sjukt roligt var det iallafall, såpass att öl näranog kom ut ur min näsa vid ett tillfälle runt 23-snåret på Ariman och det var längesen sist. Välkommet.

Jag bor den här veckan hos Annica, Pernilla och Pelle och Annica känner, som genom samma märkliga himmelska vilja som förde mig förbi Juridicum och till Författarskolan, Rebecca som var den enda vettiga tjejen på en fest jag var på i Karlshamn i somras. Fin eftermiddag då damerna spelade tevespel och jag skrev som fan. Ja hela en dramatikuppgift på 3 sidor och 1,5 sidor roman blev det. Jag är sjukt nöjd. Och lite vinfull, vilket kan bidra till den uppsluppna stämningen i Malins huvud. Bra skit.

Det känns helt okej, ja till och med bra just nu, att flytta till Skåne. Jag lär känna fler människor hela tiden och ser fram emot att få stifta närmare bekantskap med flera av dem. Har trappat ner på medicinen för jag tycker att den suger balle och gör mig melankolisk och jag är hellre skitledsen än nollställd. Varje dag i veckan.

Nästa uppfinning blir ett dragspel som kan ta emot ljudvågor och göra dem till energi. Helst ska de heta Fred. Var väl vad vi kommit fram till ikväll. Inte så lagom givande!