Sex and the city

På vägen in till Karolinska i måndags satt jag på t-banan och tänkte på en sak T sa när vi sågs i Skåne. Han undrade om det faktum att han inte vill ha sex med folk är enda anledningen till att vi inte är ett par – vi är ju så nära vänner. Jag svarade att herregud människa det vore ju incest. Han är som min bror. Nu tänker jag att alla mina nära vänner blir liksom lite asexuella för mig. Kanske just för att de är så nära. Sen att T är det i verkligheten också gör ju liksom ingen skillnad. Är det det som händer i mina relationer? När jag kommer tillräckligt nära någon som man ju oundvikligen gör efter ett par år så mattas attraktionen av. Det finns iofs ett fåtal undantag. Men ändå. Det är väl inget fel i att vara lite ytlig?
Insåg just att det luktar sex and the city här i bloggen men det kan bero på att jag sällan pratar om det, men ofta tänker på det. Då blir det så i en blogg. Tydligen.
Under en ostbricka med franskt tema med Kristian och Danne samma kväll kom frågan upp om varför jag ska bli jurist. Inser att det nog är därför jag varit mer deprimerad senaste veckan; det har känts som att jag ger upp. För när ska jag hinna skriva skönlitterärt om jag ska plugga på juristprogrammet? Men å andra sidan: har jag skrivit nu när jag varit ledig i 4 månader? Inte det nej? Jao lite då, mina korta berättelser som Johanna ska illustrera. Men de hade jag kunnat skriva under juridicum-piskan också tror jag. Nej, det är romanen jag oroar mig för.
Men det är nästan bara när jag känner mig låg som jag tvivlar på beslutet om juridik. När jag mår bra vet jag att jag vill det. För jag har ju faktiskt andra talanger än att skriva. Dessutom vet jag att vill jag skriva en roman, så blir det en roman till slut. För så funkar jag. Och ponera att jag lever tills jag är 90. Då har jag 60 år till på mig. Och då ska jag väl för fan kunna krysta ut en ny Brott och Straff eller Den allvarsamma leken. Piece of cake.
Nu är klockan 8:45 och det är onsdag morgon. Jag var hos M inatt. Han inviterade mig något överraskande att stanna medan han gick till jobbet i morse men jag avböjde. Sa att jag skulle till tandläkaren (det skulle jag faktiskt också, och boka tid, men jag orkade inte och åkte hem istället). Kanske nästa gång. Och igår ville han gå på promenad. På något sätt lyckades han lukta till sig min aversion mot foppatofflor och erbjöd sig att ta flipflops istället. Jag sa att han får se ut precis som han vill. Han valde flipflops. Det tyckte jag var roligt.

Karolinska

Tåget gick 8:34 i morse. Fyra timmar senare satt jag på intensiven på Karolinska hos I. Han sov mest för han fick morfin men jag satt ändå kvar i två timmar. Han mår ändå hyfsat - ja fantastiskt med tanke på omständigheterna. Skallen är krossad. Käken också, samt nåt ben i innerörat så han hör knappt på högra örat. En nerv i kinden och pannan på samma sida är också skadade och han kan inte röra munnen helt.
Hämtade jätteryggan som jag lämnat i en box på centralen och åkte direkt hem sen. Rummet jag ska bo i är inte roligt; jag måste fixa saker att ha på väggarna. Lite tyger att hänga runt hade heller inte gjort ont. Men jag kan inte fatta vart alla galgar tagit vägen? Soffan tjänar som garderob så länge. Tanken var att I skulle hjälpa mig flytta med sin bil, men nu går ju inte det då han inte ens kan stå upp. Jag får hitta tid senare. Nu är det bara så. Tur att man är flexibel.
Pricken över i för dagen är ändå att jag glömt laddar-sladden till mobilen i Kråkekull. Jompa skulle kommit hit ikväll men eftersom jag inte går att nå på telefon och hon inte har internet så fick det vara. Hur överlever man utan internet? Jag får en klump i magen av att ens tänka på det. Huga. Jag ska njuta av telefonens tystnad tills sladden är tillrätta. M hade också försökt nå mig på mobilen - jag hade ett mejl i inkorgen nyss. Fint att vara saknad.

Årgångsvin

Jag blev lite bitter inatt och skrev ett blogginlägg i TextEdit. Jag publicerade det aldrig. Det var klartänkt mitt i all självömkan.
Klart är ändå att jag är 29 år gammal och min egen värsta fiende. Men min nya lektyr Ångest-boken är tänkt att göra Malin och mig till bästa vänner. Jag undrar hur det skulle vara. Tufft. Det är vägen dit också tydligen. Än så länge ska man mest fylla i listor på allehanda företeelser man fylla sitt liv med, och så ska man skatta sin dag samt värsta och bästa tillfället under densamma på en skala mellan 1 och 9. Jag känner mig trött i huvudet.
Det kan bero på mycket sol också. Mor, syster och jag har varit och badat idag. Jag lärde en amerkansk pojke att dyka – eller åtminstone hur det var lättare att huka sig och liksom rulla i vattnet i början. Han log mycket och hade en tacksam pappa som slapp ett tag.
Jag pratade just med I. Under ett telefonsamtal igår kväll hade han halkat på en kattleksak och trillat ut genom fönstret. Nu ringde han från centralintensiven på Karolinska med frakturer i hela huvudet. Sen ringde hans föräldrar. Jag är tydligen fortfarande "närmaste anhörig". Det känns fint. Jag skulle nog låta honom vara min också.
Pappa ligger på soffan och läser Råd och Rön iförd badshorts med texten ITAPARICA bakpå. Mamma delar en Mariscal Gran Reserva från 2000, som hon köpt på nån lokal Bodega där de har sitt sommarhus, med mig och syrran. Den smakar som fina viner ofta gör, Sherry och diskvatten. Vi skålar och ser varann i ögonen precis som man ska och det känns nästan lite sorgligt att lämna Kråkekull för den här gången. Men bra också. Jag är redo att klara mig själv. Jag och min Ångest-bok.

Skåneland

Jag blev lite kär för en vecka sen. I en smed. Det var fint. Han var fin. Det är nog bra, kan jag intala mig, att han bor för långt bort för att vi ska kunna inleda ett allvarligt förhållande. För jag undrar hur bra det hade varit för mig just nu. Jag borde bli kär i mig själv först säger de som vet. Och de brukar ju veta. Säger de.
Och jag har ju alltid M. Det är bra. Han är bra. Det är faktiskt det längsta icke-förhållande jag haft – vi firar snart ett halvår av oseriösa träffar av amoröst slag. Smsade honom häromdagen. Vi ska ses igen när jag kommer till Sthlm för vi känner oss båda lite kärlekskranka. Det känns bra. Han är inte smed, men det passar ju inte alla.
Igår hälsade jag på min goda vän, T, i Ängelholm. Jag tog mina föräldrars lila VW Polo med taklucka och körde runt Skåne för att söka jobb på lokalredaktioner. Det var under det uppdraget jag stannade förbi hans jobb på ett skejtföretag, knackade på fönstret till hans kontor, och gav honom en smärre hjärtattack. Jag tror det var hans fjärde – han är arbetsnarkoman så han är van. Vi gick och åt pizza och drack två öl. Sen somnade jag på hans soffa och vaknade två timmar senare, klockan 21, av att jag fick ett sms. Det var från smeden. Han tyckte det var bäst att vi inte sågs mer innan jag åkte hem till Sthlm för "det är så jobbigt att gå och längta efter nån". Det tyckte jag var konstigt och lite sorgligt.
Jag hoppas att de ringer mig nu, från Helsingborgs Dagblad. De har mitt öde i sina händer. Om de bara visste! Annars blir jag jurist.
Det känns också konstigt och lite sorgligt.