I just need some love

Man ska inte jobba när man är sjuk säger de. Det gäller tyvärr inte fattiga satar som undertecknad.
Det visade sig att vad mina vänner så snällt döpt till Tjackhostan var en infektion som kräver antibiotika och antiinflammatoriskt skit och med detta bröt hela flunsan ut i full blom. Jag är så jävla sjuk! Men jobbar ändå. Och försökte mig på BLT-bilen till ett jobb eftersom fotografen vägrade åka i samma bil som ett snorande hostande vrak. Det var intressant.
Vid en stop-skylt där jag bara tänkte sakta ner snabbt och rejsa vidare (då det tog mig hela 7 minuter och ett telefonsamtal för att lyckas starta bilen) sträcker jag fram vänster fot för att som brukligt är frikoppla just innan stoppet. Då det inte finns frikoppling på en automatväxlad bil bromsar jag istället så häftigt att min hand som, av någon outgrundlig anledning, befinner sig på växelspaken för denna framåt till R, varpå jag automatiskt trycker ner höger fot och alltså börjar backa flera meter. Vackert, med all säkerhet. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att ingen såg dessa smått briljanta 4 sekunder av mitt liv.

Feber och journalistik är en synnerligen magisk kombination. Jag glömmer vem jag intervjuar och varför. Kommer på fina små företeelser i livet som jag aldrig tänkt på vare sig innan eller efter, exempelvis att mjölken i kaffet lägger sig som en liten stjärna i mitten när drycken kallnar. Det är ett vackert liv, det feberyra. Förutom när man ska sova. Då drömmer jag om damer som dansar i röda kjolar och höga klackar på min panna. Och sen blir det svart. Och man vill titta på Yrrol igen. Jag älskar Yrrol. Och glögg. Glögg är skiten.

And im back!
Ja jag vill mest ha lite sympati när jag är sjuk. Och lite kärlek. Ska det vara så svårt? Känner få som blir ynkligare och gnälligare och surare än jag när jag är sjuk men ändå. Det händer å andra sidan inte ofta så då borde väl folk vara lite tillmötesgående och svara i telefon när man ringer och vill beklaga sig och ha mental klapp på huvudet. Eller?

Journalistbajs och morfin

Idag var jag på info hos Sydsvenskan/kompetens i skåne. Det var mycket snack om akassa och utlasningar men jag skiter i las. Jag vill inte bli inlasad och jag behöver ingen akassa. Så jag drack en massa kaffe för att försöka motverka morfinet från Cocillanan jag fick av mina vänner Grannarna (aka John och Tesa) då det ändå hade varit en diss i överkant att sitta och snarka. Hade helt glömt att jag inte tål opiater tills jag på förmiddagen blev brutalt påmind av våldsamt illamående på bussen till Lund. Nu glömmer jag det inte igen. Och tjackhostan lever och frodas! Tydligen är den rätt het, jag får alltid ragg när den dyker upp. Kanske bra att spara den ett tag ändå, jag känner mig lite cynisk just idag. Men det går väl över. Även om hostan uppenbarligen inte tänker göra det.

I Lund träffade jag K, han är hemma ett tag från London/Kiel/Oslo och det är skitkul, jag gillar honom. Bra person. Hur rolig man är med morfinyrsel kan inte jag svara på men jag är inte så jävla kul som man kan inbilla sig i vanliga fall heller. Jag tvivlar på att det kan ha blivit sämre åtminstone.

Jag fick i alla fall krita på Falafelstället här idag. Sweet as. Gick tillbaka innan stängning med tjugan och nu har jag en ny vän i grannskapet. Snart behöver jag inte ens lämna Sofielund! Hostmedicin, öl och te får jag hos Tesa och John, och Falafelmannen håller mig igång på mer matigt sätt. Bättre har man det sällan.

Tecken

På väg hem till Sanna idag efter föreläsningen letade vi efter tecken längs gatan. Tecken på att tecken faktiskt finns, eller åtminstone att man med lite god vilja faktiskt kan få tecken och sedan tyda dem bäst man vill. Mest fokuserade vi på att hitta en mössa åt Sanna då hon supit bort två av sina förra helgen, men ingenting kom på hela vägen bort längs Regementsgatan. Om man inte räknar alla hårsnoddar vi hittade. Det var säkert en föraning men vi kunde inte veta det då.
Och man did we get signed. Det fetaste jävla tecknet på att Malmö är för trångt och för läskigt kom vid 14-tiden över en varsin mugg te och ett internet i Sannas lägenhet. Som en jävla slägga i två huvuden. Sanna var fortfarande skakis och med ylande mobil när jag gick.

Längtar tillbaka hem till Stockholm, särskilt nu när jag varit där och på en vecka hånglat och druckit mig igenom stan. Men ändå inte. Jag vill ha ett nytt ställe, ett nytt liv, nya vänner. Men jag saknar det gamla, älskar mina människor där. Människorna här är liksom inte mina. Människor. Än. Jag känner mig lite ensam.
Åker upp igen den 9:e mars i alla fall. Syrran ska opereras så jag packar mamma i Zaras bil och så kör vi. Sen har jag fritt skrivande i nästan en månad så då är jag fri att välja stad ett tag. Välja liv. Så länge jag kan skriva så. Åka bort vore fint, typ Prag eller Barcelona. Hälsa på kompisar. Eller Avant Garde-festivalen i Amsterdam. Sweet as.

Fast jag vet egentligen inte om jag känner mig så himla ensam, jag är nog mest rädd att det här inte ska ge någonting. Att jag aldrig ska nöja mig helt med journalistjobben, att jag även om jag mot förmodan får ut en roman inte ska vara nöjd, att jag aldrig igen ska bli kär i nån som blir kär i mig också (även om det väl ser aningen ljusare ut på just den punkten just idag), att från och med nu blir saker bara sämre. Förutsägbara. Jag hoppas inte det. Överraska mig, någon?
Varför känns det som att ifall jag slutar oroa mig för framtiden så kommer den att försvinna? För så är det ju rimligtvis inte. Tvärtom snarast.

Alltså jag svettas som en gammal ostmacka hela tiden! Vad har hänt? Klimakteriet? Hoppas inte. Nu när jag har min fina menskopp och allt. Vore ju synd om vår historia ska sluta så här.