Om flykt och dess soundtrack

Jazz Mandolin Project med Trey Anastasio i ipoden. Det var längesen jag lyssnade på Phish nu, projektet påminner mig om det. Men jag har heller ingen lust. Dimman ligger tät över Uppsala utanför tågfönstret, vi färdas i mjölk.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.

Blind

Krafsar efter glasögonen i ansiktet. De borde vara där, de är grumliga och behöver putsas. Så minns jag förra veckan. Operationen som tog tio minuter, det följande Citodon-ruset med ömsom sömn ömsom smärta och en evig ström av ljudböcker och kaffe. Min närsynthet är ett minne blott, liksom dagarna efter ingreppet.

Kaffe och delicatoboll, fick man efteråt. Och ett par fula solglasögon. Värt 20 lakan? Det hoppas jag. Just nu vill jag bara putsa glasögonen. Känns som om jag har haft linserna i för länge litegrann. Skaver och är suddigt.

En annan bra sak jag och söstra mi (min partner in crime) upptäckte är att man somnar sjukt bra på Citodon om man samtidigt lyssnar på ljudbok. Alldeles för bra, vi tog oss igenom halva John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna på tre dygn, trots att vi inte gjorde någonting annat än just det och sov och gnällde.

Nu åter i verkligheten. Den är fan trevligare än jag minns den ändå.