Hemlöshet och kärlek får jorden att gå runt. Eller?

Jaha och så var man snart hemlös igen då. Har inte bott någonstans längre än tre månader de senaste två åren, och hur erfarenhetsberikad och välberest man än blir av denna bohemiska livsstil är jag faktiskt gräsligt jävla trött på det. Hade tänkt bo i lägenheten i Malmö i ett år för att sedan känna efter ifall jag ville stanna i stan eller inte. Vad gör man nu? Hyr en ny i ett halvår till? Eller pendlar från nån annanstans som jag i princip gjort hittills? Jag vet inte.
Men jag förstår honom, föreningen har börjat gnälla om att han inte bott där på typ tre år och han orkar inte med tjatet. Ändå.

Det värsta är att jag börjat trivas så förbannat bra. Sitter i skrivande stund i Sundbyberg och väntar på att få höra om syrrans operation på Danderyd (men inga nyheter är glada nyheter så jag antar att allt är i sin ordning) och kände på fullaste allvar och för första gången att jag skulle sakna Malmö när jag åkte. Att det börjar kännas som Hemma.

Grannarna är en stor anledning, det vore dumt att förneka. Tesa och John är två av de absolut grymmaste människor jag träffat på flera år. Vad händer om jag drar? Problemet kanske snarare borde formuleras; Jag är förälskad i grannparet, kan man fixa distansförhållande?
Finns det relationsspalter i tidningen Frida fortfarande? Hemmets Journal kanske?

Och så har jag upptäckt att det är lite mysigt att vara lite kär i en kille som försvinner då och då. Jag gillar det. Blir helt klart spännande, risken att jag tröttnar snart minskar ju radikalt. Men man får inte vara lagd åt det neurotiska hållet kanske.

Tjackhostan och botehelgen

Tjackhostan är min polare och förtrogne. Min vapendragare, min filt i mörkret, mitt tändstift i natten. Aldrig har jag exempelvis fått så bra ragg som under Hostans (ja den vill helst bli kallad det) influenser. Obestridliga fakta. Helt sant och lite störande, får medges.
Men min käre vän är också min nemesis. Mitt motorstopp i snålblåsten, min envetna boja som suttit i sedan Köpenhamnsresan i december.

Efter fyra ronder då jag försökte:
1. vänta ut den, i två månader.
2. cocillana etyfin som bara gjorde mig illamående och fick mig att sitta och somna på möte på Sydsvenskan
3. antibiotika och antiinflammatoriska piller
4. astmamedicin och allergitabletter
var det till slut den femte som funkade.

Den funkade för övrigt mot en del andra saker också. Efter den här helgen kan jag stoltsera med 112 kronor kvar på kontot, ett nytt smeknamn, ett stukat långfinger på höger hand som inte går att böja och är lite större och glansigare än de andra - ett konstant fuck-off till världen helt enkelt, en piercing mindre och en tilltagande afasi.
Men ingen mer Tjackhosta. Den gav upp. Den orkade inte mer. Fyra fyllor på tre dagar är mer än vad de flesta åkommor klarar av visar det sig.

Briljanta idéer har kläckts, bandfoton tagits, svartklubbar kraschats och ett tag i lördags natt såg jag dubbelt - och jag var inte den enda. Jag har fått hångla också. Det är ju ändå det bästa.
Festivalhelger i all ära, de behövs ibland, men det här kommer hålla mig på mattan i nån vecka framåt. När jag plockat bort ölburkar, snusdosor och det som förut utgjorde innehållet i garderoben, från golv och hyllor ska jag festa till det med lite käk. Jag är värd det, tro det eller ej. Vad man nu kan slänga ihop med typ 6 kronor att leva på om dagen i resten av månaden. Fan.

***

Fick just höra av syrran att man kan dö av en stukning. "Som Raskens", sa hon. Helt okej sätt att dö ändå. Med ett praktfullt Fuck off!