Hur man blir av med en...

Duschkabin. En ytterst framstående litterär personlighet framöll på min facebookvägg åsikten att man skulle, citat, "Vänd upp och ner på den och sälj den som bidé." Inte dumt. Problemet gäller ju även att få ut skiten ur lägenheten. Raketer och en rymdfärd var ett förslag från en av mina äldsta vänner. Nu sitter det tyvärr ett tak i vägen, men annars inte heller en helt oäven idé. Närmast så här långt ligger väl yxa sönder skiten och bränna den på balkongen. Vi gillar när saker brinner här i Solna.
Nu har jag fått en psykolog istället för en psykoterapeut. Psykologen är helt ny och fräsch och oförstörd och vill gärna testa sina kunskaper genom att lägga ord i min mun. Hon är bra dock, tror jag. Hon lyssnar och hon är hemskt övertygande i att hon faktiskt skulle bry sig om mig. Det är fint. Men tyvärr kort, som så mycket. Jag kan inte pendla till Karlshamn för att få sitta och beklaga mig över min otrygga barndom, den traumatiska NZ-resan och mina döda krukväxter. Jag ska ändå utnyttja henne lite till just NZ-resan. Traumatiskt är ärligt talat bara förnamnet. Barndomen är som den är. Krukväxter köpte jag nya i förra veckan. Bästa att passa på ändå, när någon lyssnar, med det som både är svårt att acceptera och att köpa nytt av.
Det kan vara så att jag har världens bästa människor. Jag tror lätt när all stress stockar sig i min hjärna att jag är ensam om att ha det så, ensam om allt i världen, och att om jag yppar min svaghet till någon så kommer de att i bästa fall spotta på mig. Galet coolt varje gång jag inser att det inte är sant. Folk tycker ju om mig!
Ja, det har varit en jobbig vinter. Och vår. Men det lättar nu. Jag har vännerna nära, jag har ett hem. Det var plus-sidan. Men kanske bästa plussen i hela världen. Jag älskar er. Och ni i Malmö och Karlshamn - jag saknar er!