Det kommer mera

Fler vuxenpoäng på gång!
Både idag och igår har jag varit ute och gått i minst en timme för jag har upptäckt att jag mår så jävla bra av det. Blir helt lycklig. TönT.
En bra sak är att sen får man gå in i värmen och med samvetet i behåll dricka te/glögg och lyssna på gamla 90-talshits, som min roomie JW spelar, i badkaret nästan hur länge man vill. Vi har quiz och jag vrålar ut "Radiohead!" eller "Soundgarden!" eller "Foo fighters!" eller "Blur!" från min exil i badrummet. Ändå najs.

Jag ska klippa mig imorn också. Moget. Skaffa ett jobb får vänta till våren, jag har så det räcker just nu ändå.

Och så har jag köpt en kalender för 2010 också, och ett fyrpack kammar. Vuxet. Jag minns inte senast jag ägde en kam, och kalendern känns som lite hopp för framtiden. Om man hade nåt att skriva i den, that is. Det blir nästa sak på listan, fylla nästa år med planer. Först lite Exploding Heart, Lakrits/svartpepparte och ett bad. Ett långt. Sen kanske ett Tudors-avsnitt. Ja jag har fastnat i Tudors. Varför inte? Så länge folk fastnar i typ Stargate är jag fri att gå in i vilken grotta jag vill. Sådeså.

Att bli vuxen

Det kan vara så att det hände inatt. Vuxenheten infann sig. Eller?

Vad som får mig att misstänka något så oväntat är att jag tog beslutet att skippa något jävligt roligt - 4 dagar i Berlin - för att jag hade för mycket annat tråkigt att fixa, såsom skola, städning och tvätt. Jag vet inte vart detta ska leda. Snart tackar jag väl nej till tårtkalas för att jag måste laga söndagsstek.

Å andra sidan har jag de 4 första timmarna av dagen då jag skulle gjort grejer legat på soffan och glott på The Hills och facebookat med en kompis. Och responsat lite, vilket iofs är bra. Men det tog typ en halvtimme. Så det är nog ingen fara med mig.

Wasani?

Ja alltså.

Folkölstricket och folkölscricket är inte samma sak. Man kan tro det, det gjorde jag. Men det är inte sant. Det är säkert, det! Dock funkar båda om man vill åtnjuta en uppsluppen stämning på valfri spontanfest. Jag ska ha båda när jag gifter mig. Det ska lätt bli den grymmaste spontanfesten nånsin. Fast med god öl. Stark öl.

Ja nej men hej ja. Nu har jag plötsligt börjat blogga ofta. Dagligvis rentav. Och ibland, idag exempelvis, jävligt packad. När kan man börja räkna statistik egentligen? Är två dagar på raken okej för att bli en frekvent bloggare? Nu bestämmer jag. Jag bestämmer Ja.

Ibland när jag äter ris så vaknar jag av att de gömt sig och nu kryper fram och ger sig till känna. Jag vet inte riktigt vad budskapet är här men det känns viktigt.

Förvirrad

Alltså jag blir inte klok på den där jävla stan. Stockholm. I mitt hjärta? Ja absolut. Alltid. Men ibland på ett påträngande sätt, jag känner mig lätt väldigt ensam där. Trots att jag har mängder av bekanta. Eller kanske just därför. För att de är just bekanta, de flesta av dem, och inte vänner. Inte än. Här i Malmö känner jag mig ensam på ett annat sätt. På ett mer okej och rakt sätt. Jag känner helt enkelt inte så mycket folk här och stressen är inte alls densamma. Inte den sociala stressen iaf. Och jag är en social nörd.

Så. Ska jag packa upp skiten som ska föreställa mitt liv ur lådorna och påsarna och kassarna och behållarna och korgarna eller ska jag låta det ligga och försöka flytta tillbaka till Stockholm? För det är ju ingen mening i att packa ur allt och sedan ändå flytta om ett par månader. Samtidigt försämrar det ju möjligheterna att känna sig hemma någonstans avsevärt om allt man äger ligger inpackat i papp och plast.

Jag saknar Stockholm. Så det värker i hjärttrakten. Kanske saknar jag drömmen om Stockholm också, så som jag vet att den kan vara när den är som bäst, men som den aldrig riktigt blir egentligen. För egentligen kommer alla mina vänner ändå bara att gå till Debaser varje helg och jag kommer att sura eller få gå och dansa ensam. Och egentligen kommer jag aldrig våga ringa de där grymma människorna jag lärt känna precis mittemellan mycket, sådär så att man är rädd att det är konstigt om man ringer och vill hänga. Och konstig vill man ju inte vara. Men gå och dansa, det vill man.

Eller så är det kanske just det. Kanske bara dags att leva ut min konstighet och visa dess fula fejja precis som den är. Som jag är.
Men det är ju det som är det jävliga, jag vill ju att ni ska gilla mig så himla hårt att jag blir tokig ibland. Bekräftelse och smicker vill jag ha. Öppenhet och ärlighet vill jag ha. Och uppriktiga känslor. Kan ni tycka om mig så som jag tycker om er? Ibland tror jag det, ibland tror jag att jag är okej att jag är okej just för den jag är och inte trots det. Är jag okej?

Det är konstigt att man blir räddare när man blir äldre. Det är ju tvärtemot det andra man blir med åldern: klokare.

You call the dentist, ill call the priest, and weĺl meet up in 2 hours to get married!

Malin gick till skolan igår och kom inte hem förrän kl 8 i morse med handväskan full av vegansk moussaka. Detta tack vare ett ödesdigert Lidlbesök och en Hare Krishnamunk. Det är så jag gillar livet bäst. Oväntat och lite lite galet. Eller ja ganska ordentligt galet då.

Mer galet bra är det att jag får bo kvar i lägenheten! Åtminstone till januari, han ska mörka och inte "lyckas" sälja den förrän då har han lovat. Bra pojk det där. Dom där homosarna är inte så dumma ändå.
Mars var även annars den mest påfrestande månaden på länge. Macbooken pajade och med den försvann allt jag skrivit och antecknat de senaste 6 åren, inklusive romanen, förutom det jag skickat till min handledare i januari. Sen höll min älskade syster på att dö av en allergichock och undertecknads tillstånd blev inte bättre av en släng av olycklig kärlek. Och så var ju fuck-off-fingret inte alls det bara lite spexigt stukat utan brutet på två ställen och ur led, vilket gjort att jag varken kunnat jobba eller skriva.
Men nu är jag på g igen. Allt ordnar sig och det är sol och jag har en ny dator jag kan skriva på, snygg som en sommardag, och är det inte egentligen rätt skönt att vara sjukskriven? Särskilt när man inte mår dåligt? Jag väljer att tro det. Man kan till exempel sitta på fik och internetta hela dagarna om man vill. Eller på väg hem från skolan en torsdag bli kidnappad av först en John och sen en Hare Krishnamunk utan att det gör nåt eftersom man faktiskt inte har några tider att passa ändå.

Sweet as. Livet. Im loving it.

Hemlöshet och kärlek får jorden att gå runt. Eller?

Jaha och så var man snart hemlös igen då. Har inte bott någonstans längre än tre månader de senaste två åren, och hur erfarenhetsberikad och välberest man än blir av denna bohemiska livsstil är jag faktiskt gräsligt jävla trött på det. Hade tänkt bo i lägenheten i Malmö i ett år för att sedan känna efter ifall jag ville stanna i stan eller inte. Vad gör man nu? Hyr en ny i ett halvår till? Eller pendlar från nån annanstans som jag i princip gjort hittills? Jag vet inte.
Men jag förstår honom, föreningen har börjat gnälla om att han inte bott där på typ tre år och han orkar inte med tjatet. Ändå.

Det värsta är att jag börjat trivas så förbannat bra. Sitter i skrivande stund i Sundbyberg och väntar på att få höra om syrrans operation på Danderyd (men inga nyheter är glada nyheter så jag antar att allt är i sin ordning) och kände på fullaste allvar och för första gången att jag skulle sakna Malmö när jag åkte. Att det börjar kännas som Hemma.

Grannarna är en stor anledning, det vore dumt att förneka. Tesa och John är två av de absolut grymmaste människor jag träffat på flera år. Vad händer om jag drar? Problemet kanske snarare borde formuleras; Jag är förälskad i grannparet, kan man fixa distansförhållande?
Finns det relationsspalter i tidningen Frida fortfarande? Hemmets Journal kanske?

Och så har jag upptäckt att det är lite mysigt att vara lite kär i en kille som försvinner då och då. Jag gillar det. Blir helt klart spännande, risken att jag tröttnar snart minskar ju radikalt. Men man får inte vara lagd åt det neurotiska hållet kanske.

Tjackhostan och botehelgen

Tjackhostan är min polare och förtrogne. Min vapendragare, min filt i mörkret, mitt tändstift i natten. Aldrig har jag exempelvis fått så bra ragg som under Hostans (ja den vill helst bli kallad det) influenser. Obestridliga fakta. Helt sant och lite störande, får medges.
Men min käre vän är också min nemesis. Mitt motorstopp i snålblåsten, min envetna boja som suttit i sedan Köpenhamnsresan i december.

Efter fyra ronder då jag försökte:
1. vänta ut den, i två månader.
2. cocillana etyfin som bara gjorde mig illamående och fick mig att sitta och somna på möte på Sydsvenskan
3. antibiotika och antiinflammatoriska piller
4. astmamedicin och allergitabletter
var det till slut den femte som funkade.

Den funkade för övrigt mot en del andra saker också. Efter den här helgen kan jag stoltsera med 112 kronor kvar på kontot, ett nytt smeknamn, ett stukat långfinger på höger hand som inte går att böja och är lite större och glansigare än de andra - ett konstant fuck-off till världen helt enkelt, en piercing mindre och en tilltagande afasi.
Men ingen mer Tjackhosta. Den gav upp. Den orkade inte mer. Fyra fyllor på tre dagar är mer än vad de flesta åkommor klarar av visar det sig.

Briljanta idéer har kläckts, bandfoton tagits, svartklubbar kraschats och ett tag i lördags natt såg jag dubbelt - och jag var inte den enda. Jag har fått hångla också. Det är ju ändå det bästa.
Festivalhelger i all ära, de behövs ibland, men det här kommer hålla mig på mattan i nån vecka framåt. När jag plockat bort ölburkar, snusdosor och det som förut utgjorde innehållet i garderoben, från golv och hyllor ska jag festa till det med lite käk. Jag är värd det, tro det eller ej. Vad man nu kan slänga ihop med typ 6 kronor att leva på om dagen i resten av månaden. Fan.

***

Fick just höra av syrran att man kan dö av en stukning. "Som Raskens", sa hon. Helt okej sätt att dö ändå. Med ett praktfullt Fuck off!

I just need some love

Man ska inte jobba när man är sjuk säger de. Det gäller tyvärr inte fattiga satar som undertecknad.
Det visade sig att vad mina vänner så snällt döpt till Tjackhostan var en infektion som kräver antibiotika och antiinflammatoriskt skit och med detta bröt hela flunsan ut i full blom. Jag är så jävla sjuk! Men jobbar ändå. Och försökte mig på BLT-bilen till ett jobb eftersom fotografen vägrade åka i samma bil som ett snorande hostande vrak. Det var intressant.
Vid en stop-skylt där jag bara tänkte sakta ner snabbt och rejsa vidare (då det tog mig hela 7 minuter och ett telefonsamtal för att lyckas starta bilen) sträcker jag fram vänster fot för att som brukligt är frikoppla just innan stoppet. Då det inte finns frikoppling på en automatväxlad bil bromsar jag istället så häftigt att min hand som, av någon outgrundlig anledning, befinner sig på växelspaken för denna framåt till R, varpå jag automatiskt trycker ner höger fot och alltså börjar backa flera meter. Vackert, med all säkerhet. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att ingen såg dessa smått briljanta 4 sekunder av mitt liv.

Feber och journalistik är en synnerligen magisk kombination. Jag glömmer vem jag intervjuar och varför. Kommer på fina små företeelser i livet som jag aldrig tänkt på vare sig innan eller efter, exempelvis att mjölken i kaffet lägger sig som en liten stjärna i mitten när drycken kallnar. Det är ett vackert liv, det feberyra. Förutom när man ska sova. Då drömmer jag om damer som dansar i röda kjolar och höga klackar på min panna. Och sen blir det svart. Och man vill titta på Yrrol igen. Jag älskar Yrrol. Och glögg. Glögg är skiten.

And im back!
Ja jag vill mest ha lite sympati när jag är sjuk. Och lite kärlek. Ska det vara så svårt? Känner få som blir ynkligare och gnälligare och surare än jag när jag är sjuk men ändå. Det händer å andra sidan inte ofta så då borde väl folk vara lite tillmötesgående och svara i telefon när man ringer och vill beklaga sig och ha mental klapp på huvudet. Eller?

Journalistbajs och morfin

Idag var jag på info hos Sydsvenskan/kompetens i skåne. Det var mycket snack om akassa och utlasningar men jag skiter i las. Jag vill inte bli inlasad och jag behöver ingen akassa. Så jag drack en massa kaffe för att försöka motverka morfinet från Cocillanan jag fick av mina vänner Grannarna (aka John och Tesa) då det ändå hade varit en diss i överkant att sitta och snarka. Hade helt glömt att jag inte tål opiater tills jag på förmiddagen blev brutalt påmind av våldsamt illamående på bussen till Lund. Nu glömmer jag det inte igen. Och tjackhostan lever och frodas! Tydligen är den rätt het, jag får alltid ragg när den dyker upp. Kanske bra att spara den ett tag ändå, jag känner mig lite cynisk just idag. Men det går väl över. Även om hostan uppenbarligen inte tänker göra det.

I Lund träffade jag K, han är hemma ett tag från London/Kiel/Oslo och det är skitkul, jag gillar honom. Bra person. Hur rolig man är med morfinyrsel kan inte jag svara på men jag är inte så jävla kul som man kan inbilla sig i vanliga fall heller. Jag tvivlar på att det kan ha blivit sämre åtminstone.

Jag fick i alla fall krita på Falafelstället här idag. Sweet as. Gick tillbaka innan stängning med tjugan och nu har jag en ny vän i grannskapet. Snart behöver jag inte ens lämna Sofielund! Hostmedicin, öl och te får jag hos Tesa och John, och Falafelmannen håller mig igång på mer matigt sätt. Bättre har man det sällan.

Tecken

På väg hem till Sanna idag efter föreläsningen letade vi efter tecken längs gatan. Tecken på att tecken faktiskt finns, eller åtminstone att man med lite god vilja faktiskt kan få tecken och sedan tyda dem bäst man vill. Mest fokuserade vi på att hitta en mössa åt Sanna då hon supit bort två av sina förra helgen, men ingenting kom på hela vägen bort längs Regementsgatan. Om man inte räknar alla hårsnoddar vi hittade. Det var säkert en föraning men vi kunde inte veta det då.
Och man did we get signed. Det fetaste jävla tecknet på att Malmö är för trångt och för läskigt kom vid 14-tiden över en varsin mugg te och ett internet i Sannas lägenhet. Som en jävla slägga i två huvuden. Sanna var fortfarande skakis och med ylande mobil när jag gick.

Längtar tillbaka hem till Stockholm, särskilt nu när jag varit där och på en vecka hånglat och druckit mig igenom stan. Men ändå inte. Jag vill ha ett nytt ställe, ett nytt liv, nya vänner. Men jag saknar det gamla, älskar mina människor där. Människorna här är liksom inte mina. Människor. Än. Jag känner mig lite ensam.
Åker upp igen den 9:e mars i alla fall. Syrran ska opereras så jag packar mamma i Zaras bil och så kör vi. Sen har jag fritt skrivande i nästan en månad så då är jag fri att välja stad ett tag. Välja liv. Så länge jag kan skriva så. Åka bort vore fint, typ Prag eller Barcelona. Hälsa på kompisar. Eller Avant Garde-festivalen i Amsterdam. Sweet as.

Fast jag vet egentligen inte om jag känner mig så himla ensam, jag är nog mest rädd att det här inte ska ge någonting. Att jag aldrig ska nöja mig helt med journalistjobben, att jag även om jag mot förmodan får ut en roman inte ska vara nöjd, att jag aldrig igen ska bli kär i nån som blir kär i mig också (även om det väl ser aningen ljusare ut på just den punkten just idag), att från och med nu blir saker bara sämre. Förutsägbara. Jag hoppas inte det. Överraska mig, någon?
Varför känns det som att ifall jag slutar oroa mig för framtiden så kommer den att försvinna? För så är det ju rimligtvis inte. Tvärtom snarast.

Alltså jag svettas som en gammal ostmacka hela tiden! Vad har hänt? Klimakteriet? Hoppas inte. Nu när jag har min fina menskopp och allt. Vore ju synd om vår historia ska sluta så här.

Flyttad

Över gatan har Ziyhads livs öppet för det mesta. Jag är inte säker på om medföljande gäng om runt fem-tio herrar i 20-årsåldern faktiskt hör till butiken eller de sköter sina affärer helt oberoende av denne Ziyhad. Faktum är i alla fall att de alltid är därinne eller just utanför. Hela dagarna. Jag har ett eget West Baltimore i södra Sofielund. The Wires Bodie kan va han i röda täckjackan och jag har en teori om att Ziyhad är Stringer Bell, men jag saknar en Snoop och en Omar. De dyker nog upp. Kanske det var de som städade min trapp häromdagen?
Min kära far med ett svårt pessimistiskt sinne noterade nämligen när jag flyttade in för dryga veckan sen var att nästan alla portar i området har galler för utom min. Och ni vet ju vad man säger om det enda huset på gatan utan tjuvlarm.

Mitt emot ligger caféet Comandante Che Guevara. Det låter fantasieggande om något men det har inte hållit öppet sen jag flyttade hit. Kan Ziyhad/Stringer ha något med det att göra? Är det Butchies bar?
Jag har stoff till en helt ny roman utanför dörren!

I nästa kvarter huserar Skånes konstförening. Jag och Frida, som var och hälsade på från Sthlm den här helgen, gled in på nån fest och fick ett glas vin i fredags och idag har jag och Jompas kompis Johan varit där och kollat in Lerpojken. Det var bra ibland och arty ibland. Svårt att bestämma mig. Johan liknade spektaklet vid ett väckelsemöte, men jag gillar ju gamla orglar som fan.
Jag gillar även mitt område, behöver jag säga det?

Inflyttningsfesten i lördags blev galet lyckad, nästan alla fick plats att sitta i alla fall någon gång under kvällen och de sista gästerna gick hem kl 6.30. Det känns som ett bra betyg. Jag fick till och med inflyttningspresenter och grejer och även om de är uppdruckna nu var de väldigt uppskattade. I synnerhet de där sista klunkarna konjak vi delade på vid sexsnåret. Den var viktig. Och god.
Och så fick jag hångla! De flesta gick runt två och sen lekte vi som var kvar Sanning eller konka. Någon gång runt fyra byggde vi på reglerna med att ifall man ville ha varken eller så fick man snurra flaskan. Till slut vill jag minnas att reglerna gick överstyr litegrann, exempelvis kunde man få straffhångla om svaret inte var tillräckligt intressant. Fast man gillar ju att hångla.

Bakisdagen spenderade jag och Maja med att trycka pizza, pommes, wienerbröd och cola framför teven. När vi till slut vågade oss utanför dörren i ösregnet vid 22-snåret ramlade jag i leran så vi avrundade utflykten i Burger Kings drive-thru. Konstigt hur förnedrande det är att gå i en bilkö för att få köpa skräpmat. Antar att vi förtjänade det. Jag skulle ju ha en vit månad jag.

Nu ska jag skriva som min älskade Hjalmar S. och försöka komma på en lika fantastisk första mening i en bok som i Den allvarsamma leken. "Lydia brukade bada ensam."

Tomten är här

Jag skulle inte dricka kaffe idag, hade jag bestämt mig för redan igår innan jag somnade. Anledningen är hel enkelt att jag vill inte vara beroende av något och i synnerhet inget centralstimulerande medel. Alla som sett mig på en kopp kaffe för mycket (det krävs dessutom bara två) förstår vad jag menar. Jag går bananer.

Hur som helst så har det gått bra, jag har flera gånger under dagen sneglat lystet mot min nya moccabryggare och öppnat burken till espressokaffet och luktat på härligheten med den sortens sprängande skallebank som bara kommer under avgiftning. Men jag klarade det. Tills för tio minuter sen.
Tio minuter över elva på kvällen bestämmer sig Malin, helt utan undertecknads godkännande eller vetskap, för att leta upp snabbkaffet som förra hyresgästen lämnat i ett skåp, röra ihop det med lite varmt kranvatten för att sedan på stående fot över diskbänken inmundiga ur tomtemuggen tillsammans med en skvätt grädde. Nu sitter jag här. Huvudvärken försvann på två röda men jag kommer förmodligen inte sova på hela natten. Bra beslut där. Jag är stolt över mig själv. Nu får jag börja från början imorn igen, och första dagen är alltid värst.

En god nyhet är att jag har hittat min älskade matta på blocket för en tusenlapp och fick den i går morse hemkörd och levererad av säljaren. För de som inte hört mitt trånande rör det sig om en grön ryamatta för nära tretusen som ser ut exakt som en gräsmatta. Jag har den senaste månaden gått till Bolagret flera gånger bara för att klappa den lite och lova att så fort jag får ett jobb i Skåne så kommer jag och hämtar den. Den är så ohyggligt fin. Jag är så nöjd.

Tomtemuggen införskaffades under en secondhandrajd med Jompa och I när jag var i Sthlm innan jul. Den är en del i mitt jultema. En annan del är tomtegrytlappen. Bra skit.

Imorn kommer Frida! Det blir skitkul. Sen har jag inflyttningsfest på lördag och har inte mer än fått in alla grejer innanför dörren. Har omåttligt mycket att göra imorn för att hinna med allt. Låna slagborr och annat.
Min far gav exet en slagborr då vi flyttade ihop. Nu har jag ingen. Det suger lite, men jag behöver dessutom en vän för att lyckas hänga upp stringhyllan och då kan man ju vara smart och välja en sådan med medföljande slagborr. Det är en plan. Det skulle behöva vara en lång dag imorn för allt jag borde hinna med, men det blir det nog inte.
Ja, den lär ju inte börja förrän framåt eftermiddagen då jag av förklarad anledning förmodligen inte faller i sömn på ett bra tag än. Det är jag och internet inatt. Och kanske en kopp kaffe till. Tomtemuggen var en grym kaffemugg och nu är nattsömnen ju ändå förstörd så det är bara att köra. Har jag tur får jag lite gjort också på koffeinet och då gör det ju faktiskt inget att jag inte har tid imorn.
Det är inte utan att det kanske till och med var ett snilledrag att svepa den där koppen kaffe. Briljant även. Ibland blixtrar det till!