När ingenting annat får mig att orka leva så gör Pantera det. Tro det eller ej. Eller, de får mig mer att tänka 'Fuck it' liksom. Obstinata Malin vaknar till liv. Så du jävlas, livet?
Ibland tänker jag att jag borde använda min blogg i nåt särskilt syfte. Exempelvis GADen, men varför skulle den någonsin få större utrymme än den redan tar sig? Å andra sidan skulle ett framsläpande ur garderoben enbart gynna en av oss. Och det måste man ju gilla. Mina vänner är GADens fiender.
Jag är inte svårövertygad.
torsdag 14 april 2011
fredag 26 november 2010
Bitter fredag
Ryggläge i sängen i väntan på att gå till jobbet. Fan vad jag hatar mitt jobb. Jag vill döda allihop och falla ihop gråt-skrattandes i en hög på Fjällgatan. Med utsikt över Grönan. En dag ska jag göra det.
Det är så illa att jag imorgon tar mitt cv och spankulerar ned till Carlings i Ringen där de söker folk. Det kan väl vara trevligt, det är ju av någon anledning alltid rea på Carlings. Eller åtminstone okej, åtminstone kanske man inte behöver byta blöjor på vuxna människor lika ofta som nu, och åtminstone kanske man får nog med pengar för att betala räkningarna. Åtminstone. Som det ser ut nu har jag 2000 att leva på i december. De som räknar mig bland sina närmaste kan alltså härmed anse sig varnade angående uteblivna eller också hemgjorda julklappar. Vi får se vad kreativiteten tillåter.
Igår var en fantastisk dag, varför är inte alla sådana? Vad det var som var så fantastiskt vet jag egentligen inte, det är svårt att sätta fingret på. Jag var bara glad och närvarande och skitsnygg och tyckte att livet var för jävla spännande ändå.
Saknar en massa människor just nu. Syster, I, mamma, mS. Bland andra. Jag måste sluta älska människor som inte ger mig lön för mödan.
Lite bitter idag? Lite. Men det går nog över när jag kommer till jobbet om en dryg halvtimme. Ha.
Det är så illa att jag imorgon tar mitt cv och spankulerar ned till Carlings i Ringen där de söker folk. Det kan väl vara trevligt, det är ju av någon anledning alltid rea på Carlings. Eller åtminstone okej, åtminstone kanske man inte behöver byta blöjor på vuxna människor lika ofta som nu, och åtminstone kanske man får nog med pengar för att betala räkningarna. Åtminstone. Som det ser ut nu har jag 2000 att leva på i december. De som räknar mig bland sina närmaste kan alltså härmed anse sig varnade angående uteblivna eller också hemgjorda julklappar. Vi får se vad kreativiteten tillåter.
Igår var en fantastisk dag, varför är inte alla sådana? Vad det var som var så fantastiskt vet jag egentligen inte, det är svårt att sätta fingret på. Jag var bara glad och närvarande och skitsnygg och tyckte att livet var för jävla spännande ändå.
Saknar en massa människor just nu. Syster, I, mamma, mS. Bland andra. Jag måste sluta älska människor som inte ger mig lön för mödan.
Lite bitter idag? Lite. Men det går nog över när jag kommer till jobbet om en dryg halvtimme. Ha.
onsdag 20 oktober 2010
Pressad citron
Plastcitronen. Citronen på plast, ni vet. Var hittar man den, i exakt vilken hylla, och hur i helvete tänker de som bestämmer sånt?
Det här är min eviga fällning. Gångerna jag stegat rakt in i en matbutik och hittat föremålet för min längtan utan förhöjt blodtryck är obefintliga. Mat! Citron! Färdigpressad? Njae, tyvärr, bara för de med lokalsinne. Det känns alltid så självklart för de som bor där (jobbar heter det kanske), vilket också är märkligt. Jag har hittat skiten både bakom butikens eget läsksortiment och jämsides med buljongen. Hur är sinnet hos en butiksinredare utformat, och varför följer det inte nån slags mall alls? Är det kanske det som är mitt kall i livet?
Snacka om att butiksbiträde är ett yrke man inte direkt sätter upp på femitopplistan i skolan när man fortfarande är både tillräckligt naiv och ännu inte har fattat att alla kan inte bli rockstjärnor eller fotomodeller eller grisbönder. Men nu längtar jag efter det. Tänk att få sitta bakom en kassapparat och tänka på Jude Law, eller lassa fram varor i kyldiskarna och låtsas att man tar Åreskutan med vinden flapprandes i kinderna och halsduken blöt av utandning runt halsen. Vid varje sväng känner en livet bita och dra i magen, i varenda framåtlutning skriker armar ben bröst Kom igen då liv, ta mig i mitt bästa om du vågar.
Ja tänk.
Jag blir aldrig som de från stan.
<3 Vinter.
Det här är min eviga fällning. Gångerna jag stegat rakt in i en matbutik och hittat föremålet för min längtan utan förhöjt blodtryck är obefintliga. Mat! Citron! Färdigpressad? Njae, tyvärr, bara för de med lokalsinne. Det känns alltid så självklart för de som bor där (jobbar heter det kanske), vilket också är märkligt. Jag har hittat skiten både bakom butikens eget läsksortiment och jämsides med buljongen. Hur är sinnet hos en butiksinredare utformat, och varför följer det inte nån slags mall alls? Är det kanske det som är mitt kall i livet?
Snacka om att butiksbiträde är ett yrke man inte direkt sätter upp på femitopplistan i skolan när man fortfarande är både tillräckligt naiv och ännu inte har fattat att alla kan inte bli rockstjärnor eller fotomodeller eller grisbönder. Men nu längtar jag efter det. Tänk att få sitta bakom en kassapparat och tänka på Jude Law, eller lassa fram varor i kyldiskarna och låtsas att man tar Åreskutan med vinden flapprandes i kinderna och halsduken blöt av utandning runt halsen. Vid varje sväng känner en livet bita och dra i magen, i varenda framåtlutning skriker armar ben bröst Kom igen då liv, ta mig i mitt bästa om du vågar.
Ja tänk.
Jag blir aldrig som de från stan.
<3 Vinter.
fredag 8 oktober 2010
Antiflykt
Stockholm igen. Stockholm älskar mig, jag hatar stan. Jag känner mig stressad, ovälkommen, fel, oduglig, utanför, ensam, etc. Men älskar mina vänner här. Verkligen. Jag vet att ni tycker om mig mer än jag kan ta in eller lita på men jag kommer att göra det, bara ni inte ger upp. Lovar.
Pip sa min telefon. "Jag är på dejt" meddelade upphovsmannen till mmset, sittandes mittemot en av mina bästa vänner på vad som ser ut som en bänk. I Malmö upphör inte uteserveringssäsongen med plustempen nämligen. Nej där kämpar man på med elvärme och brasor året runt. Varför anpassa sig när man kan anpassa?
Men det väckte känslan av/längtan till Malme. Mitt finaste, som spottar tillbaks mig så fort det får chansen. Obesvarad kärlek när man vill inbilla sig att den är sådär bittersöt men egentligen bara kall, hård, rak. Jag vill inte ha dig, säger den.
Sen fick jag en flirt. En komplimang. "Är du lika vacker som alltid?" stod det. Kanske inombords, men en dusch hade ju inte dödat. Tänkte jag då. Ljög och svarade "Alltid."
Pip sa min telefon. "Jag är på dejt" meddelade upphovsmannen till mmset, sittandes mittemot en av mina bästa vänner på vad som ser ut som en bänk. I Malmö upphör inte uteserveringssäsongen med plustempen nämligen. Nej där kämpar man på med elvärme och brasor året runt. Varför anpassa sig när man kan anpassa?
Men det väckte känslan av/längtan till Malme. Mitt finaste, som spottar tillbaks mig så fort det får chansen. Obesvarad kärlek när man vill inbilla sig att den är sådär bittersöt men egentligen bara kall, hård, rak. Jag vill inte ha dig, säger den.
Sen fick jag en flirt. En komplimang. "Är du lika vacker som alltid?" stod det. Kanske inombords, men en dusch hade ju inte dödat. Tänkte jag då. Ljög och svarade "Alltid."
tisdag 7 september 2010
Om flykt och dess soundtrack
Jazz Mandolin Project med Trey Anastasio i ipoden. Det var längesen jag lyssnade på Phish nu, projektet påminner mig om det. Men jag har heller ingen lust. Dimman ligger tät över Uppsala utanför tågfönstret, vi färdas i mjölk.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.
Blind
Krafsar efter glasögonen i ansiktet. De borde vara där, de är grumliga och behöver putsas. Så minns jag förra veckan. Operationen som tog tio minuter, det följande Citodon-ruset med ömsom sömn ömsom smärta och en evig ström av ljudböcker och kaffe. Min närsynthet är ett minne blott, liksom dagarna efter ingreppet.
Kaffe och delicatoboll, fick man efteråt. Och ett par fula solglasögon. Värt 20 lakan? Det hoppas jag. Just nu vill jag bara putsa glasögonen. Känns som om jag har haft linserna i för länge litegrann. Skaver och är suddigt.
En annan bra sak jag och söstra mi (min partner in crime) upptäckte är att man somnar sjukt bra på Citodon om man samtidigt lyssnar på ljudbok. Alldeles för bra, vi tog oss igenom halva John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna på tre dygn, trots att vi inte gjorde någonting annat än just det och sov och gnällde.
Nu åter i verkligheten. Den är fan trevligare än jag minns den ändå.
fredag 25 juni 2010
Schmidsommar
Av en händelse - eller egentligen flera om man vill vara petig - ordnade det sig så att undertecknad vid 19-tiden under midsommaraftonen satt själv vid ett metallbord och stirrade på en öl - eller tre om man ska vara noga - på Gullmarsons bar. Ja, det är det runda huset mitt på Gullmarsplan. Enligt ryktet kommer av okänd anledning Liam Norberg och inkasserar en kasse pengar därifrån en gång i månaden; den enda anställda, bartendern, jag presenterades för hette Junior. Han teg som muren om saken.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)