Förvirringen är stor

Vad är det tråkigaste som kan hända när man äntligen är ledig från jobbet en dag? Förmodligen att det visar sig att man stulit laddaren till chefens mobil och ändå måste åka dit på lediga dagen. Arrgh!
Jag vaknade av att han ringde och uppmärksammade mig på fadäsen ur en sjukt märklig dröm. Alltså, egentligen var det en helt vanlig sexdröm med någon jag inte träffat på tio år, än mindre haft sex irl med. Men det märkliga i historien tog plats på morgonen när jag kollar BLT för att se om mina artiklar ser ut som de ska. På ettan finns en puff där det står att killen i sexdrömmen igår spelade med sitt band på hockeyarenan i Karlskrona. Så jävla läskigt. Hur i helvete kan det hänga ihop? Skulle inte förvåna mig om jag möter honom på stan i eftermiddag; jag måste köra till ovan nämnda stad dels för att på vägen dit lämna in laddaren i fråga, och dels för att lösa in ett par presentkort jag fick i julklapp av tidningen. Jag är rädd nu. Det kommer hända. Mackan spatserar nerför gatan utanför Åhlens och orsakar en hjärtattack för undertecknad. Hoppas jag hinner få i mig ett par munkar innan. Det är okej att dö med ett par varma färskbakta munkar i magen känner jag. Bäst jag börjar med dem.

Jag har förstått att min familj orsakar mycket nöje att läsa om. Ja, de är tokiga och för ordet dysfunktionell till en helt ny nivå. Men de är också helt jävla grymma. Jag skulle inte byta bort dem för mitt liv. Faktiskt. Pappa läste igår bloggen från i juli där han läser Råd & Rön iförd badshorts, och vi andra dricker sherry/diskvatten-vin, och skrattade högt. Önskar de alla kunde förstå hur unika och underbara de är.

Åker till Sthlm imorn för att fira nyår. Känns bra men lite konstigt. Sen har jag inte fler planerade resor dit och flyttar in i Malmö om knappt två veckor. Skulle vilja ha ett husdjur, ett litet. En råtta kanske. Det vore nåt. Den kunde man "råka" släppa lös på redaktionen nån dag så den biter alla som påminner mig om glömda saker i tårna.

Malin rimmar illa

Förjävla illa faktiskt, så jag ska inte ens försöka.

Det är juldag och jag sitter på jobbet på redaktionen. Skriver om sopgubbar och väntar på att höra mitt kodord Kalle två på polisradion. Det betyder Ronneby. Det betyder Malin. Men inget kommer. Inget händer; ett par Kalle ett har jag fått men även de var bara enstaka misstänkta fyllerister på vägarna. Annars ingenting. Tyssst.
Så jag lyssnar på Frida Hyvönenes nya platta. Kan förstå varför den blivit så hyllad faktiskt. Den är fin, ovanlig. Jag tänker på Miranda Julie när jag hör den. Miranda Julie är ovanlig. Och fin.
Och jag dricker äpple-tranbärste i baljor och chattar lite, bränner iväg nåt mejl, smsar om kvällen och söker andra jobb i Skåne. Får man söka jobb på jobbet? Jag tvivlar. Men det känns inte omöjligt. Jag gör det nu i alla fall. Inte så, jag gillar jobbet på lokaltidningen här men det blir lite långt att åka när jag flyttar till Malmö i januari. Onödigt långt. Så en skånsk lokalblaska vore förnämligt.

Känner mig bräcklig. Som om jag kan gå sönder när som helst. Igår gick jag sönder lite lite. Fick några sprickor i kanten när släkten vällde in genom finingången i Kråkekull och krävde av mig att jag skulle vara trevlig och älskvärd och social och strålande vacker och dessutom briljera med min intelligens. Det gick sådär.
Syrran hade vansinnig panikångest av sin sociala fobi och stannade darrande på rummet hela julafton, tills alla hade gått. Jag tog en sobril och somnade i soffan på övervåningen. Mormor väckte mig när de skulle gå - hon ville ge mig min julklapp. Hon är snäll, mormor. Så hon fick sin julklapp också och morfar fick sin och sen såg jag på Extras' julspecial på tvåan. Det var bra, men inte som vanligt riktigt. Bra slut på serien dock. Absolut.
Sen sade pappa att han inte är rädd för att dö för att döden känns som en befrielse. Jag förstår inte varför han tror att jag står ut med att höra sånt från honom.

Jag skulle vilja känna mig solid och stark och säker. Trygg. Det är svårt. Det känns som om jag frenetiskt försöker kontrollera det lilla jag kan i mitt liv, och varför kan inte de människor jag älskar mest må bra? Jag klarar inte att göra dem glada, och jag klarar inte att släppa taget om dem heller. För vad har jag då? Vem är jag då?
Hur kämpar man för människor som inte kämpar för sig själva?

I låter så nere ibland när jag pratar med honom, så bitter. Ni vet så där otäckt bitter som man bara blir när man på fullt allvar tror att hela världen är ute efter en. Och sådär vansinnigt nere över småsaker som man bara blir när man hatar sig själv på djupet. Det gör mig rädd. Livrädd. Han är min bästa vän. Och en av de bästa människorna jag nånsin träffat.

Så ibland känns allt ganska jävla grymt igen. Jag har en ny lägenhet – om än okristligt liten, jag har två jobb som jag gillar, går en utbildning där jag träffat hur sköna människor som helst, och jag har många vänner som älskar mig. Jag vet det.
Och de klarar ju sig, de gör det. I låter som att han mår helt okej emellanåt, och han försöker verkligen må bättre. Det är ju jäkligt fint. Syrran ska få någonting hon väntat på och längtat efter länge, något som kan förändra allt. Och det är ju också jäkligt fint. Och farsan får väl för fan ta hand om sig själv, jag kan inte ta ansvar för hans liv. Han väljer själv.

Ikväll ska jag till en gammal vän jag inte träffat mycket de senaste åren. Det blir juste. Jag gillar henne.
Livet är bra jävla fantastiskt ändå alltså.

Dadlar vs George Michael

Att sova på hotell är typ det lyxigaste jag vet. Nu är jag i och för sig den slags person som tycker att en taxiresa kan utgöra höjden av lyx i vardagslivet men det går ju inte att jämföra med att slippa städa och få gå upp till ett dukat frukostbord på morgonen. I det här fallet ekologisk Champagnefrukost dessutom! Himmelsäng, läderstolar och body lotion i duschen. Rena handdukar, minibar och dansk TV. Det blir nog inte bättre än så här.

Ja tänk om det inte blir bättre än så här? Det suger ju. Lite som då Andres Lokko fick veta att E-type blivit invald i Skönhetsrådet och insåg att det här kan vara det roligaste han hört. Känslan som infann sig var att jämföra med djup, men förhoppningsvis tillfällig, depression. Att man förstår att nu blir det aldrig bättre. Det här är höjdpunkten, för hur skulle någonting kunna slå det här? Lokko i sin tur jämförde med South Park-avsnittet där Cartman, åtta år gammal, får påhälsning av människor med stjärtar istället för ansikten. Han skjuter sig i huvudet. För roligare än så blir det aldrig. Humorn var fulländad. Livet var över.

Ja och nu ligger jag alltså här, nedbäddad i en hotellsäng i Köpenhamn med internet och dadlar. Och just dadlarna är nog det som räddar mig från att ha ett fulländat ögonblick här och nu; jag gillar fortfarande inte dadlar men jag trycker i mig ett par ändå för att hålla perfektionen borta; fick en ask iranska sådana av en amerikan som tydligen ser det som sin livsuppgift att lära mig gilla nämnda frukt. Nu kan jag äta typ en åt gången. Två funkar, sen blir det äckligt.

Min klass på Författarskolan är ute och dricker absint på nåt ställe typ vid universitetet här, men jag är febrig och förkyld och började bli ordentligt yr över smörrebröden tidigare så jag retirerade. Då min namne i klassen avslöjade att hon funderat på att dela sitt bokade dubbelrum på hotell med mig efter klassutflykten (detta eftersom hennes barn hemma i Malmö skulle ha fest) kunde jag ju inte annat än att jubla och vingla i riktning mot Vesterbrogade. Alla i min klass är vansinnig trevliga och det känns som att jag kommer ha trettio nya vänner med mig när jag slutar om ettochetthalvt år, men nån måtta får det vara. Absint och feber kan vara en dödlig kombination. Särskilt för någon som kan få panikattacker av kaffe.

Åh herregud nu visar de George Michael videos på dansk teve också! Var är dadlarna?!!

Lund och leilighet

Malin har fått en lägenhet!
Den är minst och finast i världen och ligger i Sofielund i Malmö. Jag är så kär. Men det suger att inte få träffa ämnet för sina heta känslor förrän i jävlart januari! Herregud den nionde dessutom. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag kan inte. Känner för att vara otrogen med den där lägenheten på nästan exakt samma hyra och kvm jag erbjöds igår men NEJ! Jag ska vänta. Tills hon är min. Oh sweet Carolina ska jag kalla henne. Och lyssnar på Ryan, välbehövligt. Nu.

Befinner mig i skrivande stund i Lund (haha det rimmar!) och nyligen hemkommen från ett veganskt julbord med efterföljande schnapps, på rimligt tyskt ställe, och ett par öl på Ariman. Ja jag vet att det är ett jävligt tråkigt ställe men låt ej förglömma att jag skriver från en småstad.
Sällskapet bestod av Devin, amerikanen som hypnotiserar folk som yrke som jag träffade på CouchSurfing tidigare i höstas, hans vän Gerd, en tysk man (!) som doktorerar i Lund och en svensk kille med ett namn jag inte lyckades komma ihåg hela vägen hem. Kanske Joakim. Kanske inte. Kanske Borste. Kanske inte. Allt känns möjligt just nu.
Sjukt roligt var det iallafall, såpass att öl näranog kom ut ur min näsa vid ett tillfälle runt 23-snåret på Ariman och det var längesen sist. Välkommet.

Jag bor den här veckan hos Annica, Pernilla och Pelle och Annica känner, som genom samma märkliga himmelska vilja som förde mig förbi Juridicum och till Författarskolan, Rebecca som var den enda vettiga tjejen på en fest jag var på i Karlshamn i somras. Fin eftermiddag då damerna spelade tevespel och jag skrev som fan. Ja hela en dramatikuppgift på 3 sidor och 1,5 sidor roman blev det. Jag är sjukt nöjd. Och lite vinfull, vilket kan bidra till den uppsluppna stämningen i Malins huvud. Bra skit.

Det känns helt okej, ja till och med bra just nu, att flytta till Skåne. Jag lär känna fler människor hela tiden och ser fram emot att få stifta närmare bekantskap med flera av dem. Har trappat ner på medicinen för jag tycker att den suger balle och gör mig melankolisk och jag är hellre skitledsen än nollställd. Varje dag i veckan.

Nästa uppfinning blir ett dragspel som kan ta emot ljudvågor och göra dem till energi. Helst ska de heta Fred. Var väl vad vi kommit fram till ikväll. Inte så lagom givande!

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Jeanna http://jeannas.webblogg.se på sätt som följer, och så här lyder reglerna:

- Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

- Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

- Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

- Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Sju oväntade fakta om mig:

1. Jag rakar inte bort något kroppshår överhuvudtaget såvida det inte kommer sig av ett plötsligt infall i duschen vilket händer typ 4 gånger om året. Jag är kvinna, jag har hår, deal with it!

2. Jag hatar alla som inte tänker långsiktigt, och det gäller särskilt miljön. Tänk efter i en hel vecka vad du äter, gör, hur du rör dig runt i din stad, och tänk hur det kan bli mer långsiktigt. Det kräver en del jobb men det är minst lika bra för din hälsa som för naturen. Exv cykla el åka kollektivt istället för med bil. Äta ekologiskt odlade eller närodlad mat - vi har så mycket gifter och konserveringsmedel i oss att våra kroppar är trasiga. Sopsortera - då får man grym överblick över vad man egentligen använder och hur!

3. Jag tänker på sex lågt räknat varje minut. I alla fall i perioder. Herregud jag kan inte fatta hur jag inte hade sex på 8 månader en period för ca 7 år sen. Galenskap. Nu är jag döende efter 3 veckor.

4. Jag älskar snyftisar och Hallmark är min bästa vän ibland. Pinsamt men nu när jag går på antidepressiva är det fan enda sättet att få mig att gråta. Och jag mår bättre av att gråta ut - det gör alla. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en massa kemikalier och skit som får en att bli deppig och/eller arg försvinner med tårarna.

5. Jag har alkoholproblem. Jag har svårt att sluta dricka när jag väl börjar, men det är bättre i perioder. Nu är det exempelvis under kontroll men jag vet att det finns där. Jag vill alltid ha mer.

6. Jag är lite kär i en av mina vänner. Jag tror inte att han vet men han är helt galet fin. Han kommer aldrig få veta heller. Jag värdesätter hans vänskap för mycket. På riktigt!

7. Jag hatar också folk som inte behandlar mig som en människa på grund av att jag a) är kvinna. Jag hoppas ert rövhål blir det sista ni ser. b) ser ut som 22 men INTE ÄR DET. Se påföljde enl. ovan och c) inte sorterar saker i raka rader och lådor. Jag har min egen ordning och jag trivs i den.

Skygglappar

Ja det är väl förbannat konstigt att det ska vara så svårt att fylla år i hemlighet. Nu är det tydligen officiellt då. Imorn tänker jag fira min stundande 30-årsdag med pompa och dans.
För övrigt är det uppenbarligen svårt att smälta för folk, då jag fick övertala och fladdra med både näshår och gud vet vad innan jag kom ut ifrån bolaget med en vino tinto idag. För helvete människa det var 10 år sen jag inte fick handla här! Men jag kom i alla fall hem med vinaren. Och glöm att det är en komplimang att bli tagen för 17 bast (ja jag får inte köpa folköl heller), vem fan vill bli förväxlad med en snorig högljudd emounge eller vad de nu håller på med nu för tiden, ungdomarna. Vad vet jag? Jag orkar bara vara full en dag i taget numera. Faktum är att jag faktiskt bara blir smartare, starkare och snyggare gott folk so watch out för min 40-årsdag. Då jävlar.
Mitt födelsedagsfirande kommer förmodligen sluta i rännstenen ändå. Om man ser till hur celebrationerna av min 29:e geburtstag yttrade sig så lär jag inte ens överleva till dagen D, som alltså infaller på måndag. Festligheterna kommer därför att äga rum imorgon, lördag. I alla fall lite. äta mat. Dansa. Och jompa har lovat mig bästa födelsedagspresenten; ett ligg! Ja inte med henne då, men hon ska fixa ett åt mig. Känns suveränt. Det kan jag behöva. "Ba ta på finbyxorna och kamma dig så fixar mamma resten" var vad jag fick veta. Fränt. Jag är på.

Helvete vad svårt det är att skriva roman. Eller, jag har grymt mycket saker i huvudet hela tiden men svårt att verkligen få ner det på papper. Tror jag är lite skraj för att börja, för jag vet att sätter jag igång på allvar så blir jag smått manisk. Jag hör inte vad folk säger till mig och jag har oräkneliga gånger svarat på frågor jag inte ens minns att någon har ställt. Det är ganska läskigt ärligt talat och jag samlar mig bara för att orka gå in i nästa fas. På med skygglapparna ba och dyk in.

Jag får konstiga mejl från BLT-redaktionen hela tiden. Nyss ville någon komma och dokumentera julfirandet hos någon familj som samtyckte, och innan dess kom upplysningar om vem som jobbar på vilken redaktion i helgen typ "Jag täcker Ofs/Svb i helgen" och det var allt. Vill de ha applåder eller vad väntar de sig? Jag hajar inte. En inbjudan till firmafest i slutet av November dök också upp iofs och det låter ju kul. Har aldrig varit på firmafest innan, om man räknar bort alla fredagsöl på hemtjänsten där jag jobbar men det räknas inte. Hälften av arbetskamraterna där är man ju kompis med. Undrar hur man beter sig på en fest som sådan? Får nog rådfråga min goda vän liksom expert på dylika festligheter, Jeanna.
Undrar om akvariekillen kommer?

Skärpning!

Kan börja med att berätta att jag gick med i nedan nämnda nation. Det visade sig vara ett förhastat beslut, något som gick upp för mig rätt fort när jag i välkomst-kitet hittade en Haffa-guide. Enkelt förklarat en vägvisare till smartaste sättet att bete sig om man blir tagen av polisen, oavsett anledning. Här får man exempelvis veta att man aldrig ska säga ett jävla dugg, citat "Ingen vinner på att erkänna något", stänga av mobiltelefonen så att de inte kan komma åt nummer till alla terroristvännerna, samt ta med ID-handling och klocka. Bara så att ni vet. Jag överväger starkt att byta till Blekingska nästa termin.
Har även insett att för att blogga bra krävs ett visst mått av cynism och humor och jag har varit mer fylld av stress samt oro senaste månaden. Så för eventuella läsares skull har jag valt att inte tråka ut herrskapet med onödigt deprimerande svammel, utan väntade tills det vanliga onödiga cyniska svamlet kom åter. Jag tror det är här. Jag känner det.

Jag var på fotboll idag och såg Hoyzer boyz förlora sin viktigaste och sista match, men jag räddade situationen genom att helt enkelt avlägsna mig från platsen i lagom tid för att konkurrenterna skulle hinna förlora även sin match och därmed vann Hoyzer ändå serien. Känner starkt att jag gjorde en insats genom att efter endast två Hoyzer-öl och ett par förfrusna tår avvika, då detta var första gången laget förlorat på hela säsongen och märkligt nog även första matchen undertecknad bevittnade. Jag tog en för laget, kan man säga. Och en för de återstående 7 tårna.
En nyhet är att Malin har blivit murvel och är nu en del av Blekinge Läns tidning. Roligt, förvisso, men att skriva om nyöppnade lokala butiker och sexuella trakasserier på marinbasen är väl kanske inte nåt som räddar världen direkt. Något som plötsligt inte spelade så stor roll när redaktionen på fredagen fick besök av en man som kom och rengjorde akvariet. Damn. Han kan få rengöra mitt akvarium vilken dag som helst i veckan.

Så på söndag åker jag alltså till Ängelholm där jag ska få bo hos T när jag behöver, och sen blir det Lund/Ronneby/Kråkekull i ett par veckor innan jag åker hem till Sthlm igen. Ekonomiska kriser i all ära men SJ lär skratta hela vägen till banken på grund av min förestående pendling runt södra delen av landet. Närmast ser jag dock fram emot att flytta ut ur rummet i Bagis. Fy fan vad jag hatar att flytta. Är det inte dags för Malin att skaffa en lägenhet snart?

Uppdatering

Omgwtfbbq så många tankar det kan rymmas i en så trång hjärna. Jag befinner mig i Lund och har hittills åstadkommit en monolog. Den var grym. Jag är ganska grym. Tycker jag ibland. Just nu för att nämna ett sådant tillfälle. Igår vid den här tiden ville jag typ dö för att jag kände mig så värdelös och världen var en sån meningslös plats. Det går upp och det går ner. Så är det med det mesta och även med mitt humör och självförtroende men med tiden ska det väl lösa sig det också. Det finns de som säger att det är som värst just innan man fyller 30, sedan ska det visst kännas precis som vanligt igen. Jag väntar spänt. På tal om det har jag hittat en fantastisk bok - ja jag hittade den faktiskt. På soffan hos Annica där jag bor. Den handlar om Status anxiety, alltså Statusångest på svenska. Låter som 30-års kris i mina ögon. Den är intressant så här långt. Jag känner igen mig.
Imorn ska jag ägna mig åt otroligt studentikosa saker. Exempel på dessa är att jag ska gå med i en så kallad Nation. Jag vet ärligt talat inte vad det är eller vad man gör i denna Nation, men jag tror det handlar om fester. Jag bestämde mig idag för Smålands, fick tips av en likasinnad klasskamrat om att det är dit vi Miljömuppar är förpassade. Och det är ju inget att hymla med så jag kör.
Och så ska jag köpa träningskort på Gerdahallen där alla studenter tränar skitbilligt. De har tydligen massa olika slags jympa och spinning och tjafs och det låter bra. Jag har känt för att träna i två dagar nu och det är sådana sällsamma infall man måste ta vara på. Det händer sannerligen inte ofta.
Ja och sen ska jag leta upp Aster. Min kära vän som på grund av geografiskt avstånd försvunnit ut i periferin av mitt liv så nu är det inte mer än lämpligt att vi återupptar vårt ständiga gnällande över rödtjut och cigaretter då hon ju bor just här i Lund. Jag har saknat det. Inte ciggen kanske, och rödvin gillar jag som bekant aningens för mycket för att ens titta på det, men ändå. Jag har definitivt saknat henne. Min Aster.

Jag bor hos Annica och Pernilla och Pelle och det är grymt. Vi dricker sjuka mängder te, kollar på top model och fotboll och de är bra människor som jag tycker om. Ja livet kanske inte är så dumt ändå, meningslöst eller ej.

Gammångest

Jag mår så sjukt bra när jag har varit och tränat. Samtidigt får jag skuldkänslor när jag slappar till efteråt. Ska det vara så? Ska man någonsin bara få vara nöjd med att ligga på sofflocket?
Jag saknar Zara. Hon har varit i New York och London för länge nu. Över två veckor! Jag är så trött på att sakna folk. Alltid är det någon. Och fler lär det bli nu om jag ska flytta till Lund. Varför kan inte alla bara hänga på när jag rör mig någonstans? Själviskt tycker jag. Fy fan.

Varför ska det vara så otroligt jobbigt att fylla 30? Som om det inte var illa nog att bli gammal, man ska dessutom behöva ha ångest över allt man inte gjort och allt man bör göra och det jävligt fort för innan man vet ordet av är man inte bara gammal utan för gammal. För att inte tala om den ständiga känslan av att allt bra ligger bakom en. Nu går det bara utför. På ett dåligt sätt. Inte som att ta hela Götgatspuckeln och sen bara rulla ner förbi Slussen och ända ner i Gamla stan, utan som att ta samma backe fast utan styre eller bromsar.
Att till exempel börja en kreativ utbildning just då denna kris har sin klimax är kanske inte det allra smartaste draget kan man tycka, då självkänslan som säkert framgått ligger i en bottenlös sjö. Men jag tänker göra det ändå. Lund it is. Och Författarskolan. Ha! Där fick du. Gammångesten ska inte få styra över mig i alla fall!
Att man för övrigt börjar se skillnaden i spegeln gör det ju inte lättare. Hittade ett skägg igen häromdagen. Jag väljer dock att tro att det var mossa. Jag blir ändå 30 om en dryg månad.

På tal om det var jag på min första gruppterapi i tisdags. Ja... haha. Det var intressant. Ganska upplyftande också. Jag har nog inte så mycket att klaga på egentligen. Det kunde varit värre. Jag kunde suttit och ältat min taskiga barndom eller mitt missbruk eller mitt vidriga ex men det gör jag inte. Jag är förbi det. Jag vill framåt nu. Inte bakåt. Jag avslöjade till exempel istället att jag i hemlighet lyssnar på Britney Spears på tunnelbanan och så brukar jag skratta lite för mig själv och åt mig själv. Tyckte liksom att jag borde bidra med något. De verkade nöjda med det.

Och så testar jag menskoppen! Uppdatering kommer så känsliga sinnen varnas härmed.

Nu vet jag.

Jag har alltid undrat vad den där plastinklädda pappersluntan man får varje vår från nåt som går under namnet Skatteverket egentligen är, här kallad Deklarationen. Jag skickar snabbt ner fanskapet till min käre far och hör sen inte röken av vare sig denna Deklaration än av avsändarna. På senare år har jag förstått att andra människor tydligen får pengar från detta Skatteverk, i folkmun kallad Skatteåterbäringen, ett halvår senare (och att om man är smart kan man få slantarna på kontot redan i början av sommaren) och då naturligtvis, om än lite sent, börjat undra vart min Skatteåterbäring tagit vägen under alla dessa år. Jag menar, det här är ändå mitt trettionde levnadsår så det borde ligga en hög och samla damm någonstans i krokarna, men att ett statligt verk skulle ha fuckat upp så monumentalt under nästan tre årtionden verkar inte helt troligt.
Således infinner sig då misstankarna mot de övriga inblandade – mina kära föräldrar. Tankarna ligger väl till hands och känns mer och mer hemmastadda ju fler bevis jag kommer på. Nu vill jag först klargöra att vi pratar om en lågstadielärarinna och en Volvoarbetare, och alltså har aldrig några apanage infunnit sig direkt. Om man då bortser från en sak. Den felande länken. Den äldsta dotterns Skatteåterbäring.
Jag kan exempelvis dra paralleller till det faktum att jag och min syster var de enda som hade varsitt Barbie-hus när vi var små, medan de flesta av våra vänner var lyckliga om de hade en skokartong ombyggd till sådant att dela på. Hur vår familj betalat av hela lånet på sitt hus, och hur de hade råd med städtanten Angela som kom varje onsdag under 15 års tid som ett urverk och gjorde vårt hem beboeligt känns inte alls som något mysterium nu. Alla fantastiska födelsedagspresenter jag fått under åren kommer ju onekligen i ett annat ljus då min geburtstag ligger just en dryg månad efter att denna mytiska Skatteåterbäring enligt legenden brukar infinna sig.
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta upp ämnet med min syster ännu, då jag starkt misstänker att inte heller hon har sett denna Skatteåterbäring i verkligheten, och därmed riskera att starta en mindre familjär revulotion då konsekvenserna av detta undanhållande av barnens finansiella medel har pågått under så förbluffande lång tid att man börjar undra om inte sommarhuset isåfall skulle vara i fara?
Så hur kunde något sådant här hända? Hur kommer det sig att jag utan att över huvud taget ifrågasätta skickat plastpappersluntan till Kråkekull under all denna tid? Här måste jag nog skamset medge att jag helt enkelt min vana trogen låtit latheten flöda fritt och lyssnat på faderns spelade omtanke "det är alldeles för mycket pappersarbete för att ta sig igenom utan min revisor Lars-Inge". Detta var innan jag anade att det fanns en mindre förmögenhet att casha ut varje år för besväret.
Lars-Inge my ass. Vem fan heter så för övrigt? De sluga jävlarna.

Psykbryt och telefonsamtal

Diego var här från Barcelona i måndags, det var trevligt men lite tröttande. Han och resten av gänget från workshopen i Jönköping hade blivit tagna av polisen samma morgon för nån AR-demonstration på stan, så han var lite skakad. Vår gemensamma kompis Danae från Mexico skulle ha följt med om hon inte fick förhinder, och hon har inte uppehållstillstånd än. En jävla tur helt enkelt.
Jag får alltid så dåligt samvete när jag egentligen inte känner för att träffa folk men gör det ändå. Det hade inget med Diego att göra, jag ville inte träffa någon alls då jag inte mått särskilt bra de senaste dagarna. Jag fick för mig någonstans att alla hatade mig till höger och vänster av en anledning men det visade sig inte vara sant. För varför skulle de? Mina vänner är människor med självdistans som vet att jag skriver med humor och sjukt mycket kärlek. Och lämnar jag ut någon är det mig själv.
Diego lovade att hjälpa mig med en artikel jag vill skriva då han har bra kontakter inom området, och jag lovade att jag kommer till Barcelona senast i januari. Vi gick och åt på Chutney, fikade på kulturhustaket, han köpte vykort och en Looptroop-CD och sen stötte vi på Fia och hennes kompis Molly i Gamla Stan. Det är som alltid kul att träffa Fia. Hon är grym. Vi ska bli vänner nu hon och jag. Det känns bra. På tiden liksom. Johanna pratar mycket om henne.
På tal om Johanna så visste jag inte att en så mager människa kan lämna ett så stort hål efter sig. Hon är i Spanien med sin morsa och jag saknar henne sjukt mycket. Efter typ 5 dagar. Tur att hon kommer på lördag. Fattar vad hon menade när jag var i NZ. Shit alltså. Vilken pärs. Iofs så har I haft sin flickvän från Kanada här i veckan också och syrran är ju kvar i Blekinge, så några av mina bästa människor har liksom varit borta. Inte konstigt att man får psykbryt! Bara att det faktiskt dröjde ända till i måndags. Fast Danne och Maja räddade mig igår med en skattjakt på jobbet. Sjukt fint. Nåt gör man rätt om man har så bra vänner som jag fan.
Jag var på intervju för att ingå i nån grupp-terapi igår. Under ett helt år ska jag träffa andra "vilsna själar mellan 25-35" varje tisdag och gnälla om hur synd det är om oss pga vår taskiga barndom osv. Låter helt vansinnigt dumt, men jag är ändå jävligt sugen på att hålla masken och gå dit. Om inte annat kan man få sjukt bra uppslag att skriva om. Tänk vilket fantastiskt socialt experiment?
Jag borde ringa tidningarna i Skåne, som jag sökte jobb på, idag.
Med andra ord gör jag precis allting utom att ringa. Jag hatar verkligen att ringa folk. Det är det värsta jag vet. Särskilt om jag ringer för att be om något, för att vara besvärlig. Vilket ju är fallet här. Kan riktigt se hur de sitter i fikarummet på rasten och skrattar åt mitt patetiska samtal. Mina löjliga vädjanden om ett jobb "fattar ni, hon trodde verkligen vi skulle vara intresserade rolling on floor laughing". Fast med lite terapi kanske jag kunde tänka att jäklar så fint, då har jag gjort nån glad idag. Åtminstone. Gud så religiöst det låter. Fast ja, jag gillar ju buskis också så det är väl lika bra att köra. Har inte mycket image att rädda liksom. Håll i hatten ba, så åker vi!

Mens och Jehovas

Jag tror att man får vara arg ett tag då och då. Jag har bestämt mig för det nu. Det känns fint.
Min menskopp har kommit! Den ser gigantisk ut, jag kan ha tagit fel storlek. Men var man under 25 och blödde lite skulle man ta liten storlek, och var man över 30 och fött barn skulle man ta stor. Jag har inte fött barn, är 29 och blöder rätt mycket så jag valde Large. Jag har inte vågat prova den än, men så fort jag tar mod till mig och bestämmer mig för att leva lite på gränsen återkommer jag med vidare rapporter om detta förmodligen fascinerande ämne. Det står dessutom att man kan byta om man fått fel storlek. Kanske borde stjäla lite alkogel på jobbet imorn och desinficera den först för att vara säker på att min inte nobbats av nån annan. Euh.
Då jag knappast har något bättre för mig har jag bestämt mig för att infinna mig på Lunds universitet 1 september och kolla in den här Författarskolan. Jag borde meddela vänner och bekanta i närheten och på så sätt skaffa mig lite gratis boende den där första veckan. Känner du dig träffad får du ohyggligt gärna erbjuda mig en fin soffa. En matta duger fint, jag är inte kräsen.
Tänkte förresten på det där med att vara kräsen häromdagen. Det var egentligen när jag funderade på varför dejter gör mig så löjligt avslagen, och insåg att jag inte alls diskriminerar någon ifråga om dejtande, så det kan inte vara killarna det är fel på. Bland stjärnorna syns exempelvis, för att vidare illustrera detta, en datachef, en tysk journalist, en jude och en punkare. De hade förvillande få likheter, inklusive ålder, ambitioner och ansiktsbehåring, och det måste helt enkelt vara så att jag är sjukt dålig på att dejta. Det är rent avtändande. Tråkigt eftersom tanken med dejter ändå är det motsatta. Det är som att mystiken försvinner lite när man måste träffa folk till påklädda och i dagsljus innan man ligger med dem.
Jag besvarade Scotts mejl nu, och med ett förslag: råna Bank of NZ och fly till andra sidan jorden. Jag gömmer honom för 30% provision.
I ringde mig igår. När jag bodde i hans lägenhet några dagar medan han låg på sjukhus så kom Jehovas och knackade på. Jag lekte väl lite med dem och de blev heltända och hade tydligen varit och knackat på igen igår och frågat efter "Sofia" som jag sagt att jag hette. Jag blev lite rädd. Vad tänker de göra med mig när de får tag på mig? Å andra sidan kanske det blir jag som behöver fly landet.
Lite av det man funderar på under en dag på jobbet när man trampar runt i kiss med Eurythmics och Jackson Five i lurarna. Nu ska Malin till Carmen.

Konflikträdsla - deppbloggen

Jag tror att jag har problem med ilska. Alltså, inte att jag går ut och spöar folk på stan i tid och otid utan att när jag blir väldigt arg och sårad så kan jag inte göra något åt det. Jag blir liksom skitförbannad och går och tänker på det i dagar, ja veckor, utan att konfrontera personen jag tycker har gjort fel mot mig.
Förra sommaren var sist jag blev riktigt arg på en vän. Han visste om det och alla tyckte att jag ju måste prata med honom men jag kunde inte. Jag önskade bara att han skulle försvinna ur mitt liv och jag aldrig mer skulle behöva se honom. Bara glömma vad jag såg som ett svek, och hans straff skulle bli en vän mindre. Det var ingen bra idé. Först flera veckor senare tog jag tag i saken och bad honom ta en öl med mig på vårt stammisställe på Kungsholmen, när ilskan hade lagt sig lite. Och jag antar att jag saknade honom som vän lite. Men då var det nästan för sent. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom jag inte var så arg längre, för långsint är jag verkligen inte. Jag vet inte om han någonsin förlåtit mig för att jag inte kunde prata med honom från början istället.
Och nu är jag sådär aspissed igen. Jag önskar att jag aldrig mer behöver se människan i fråga och jag fick helt ont i magen när vi sågs av en slump i helgen. Jävla konflikträdsla.
Det gör liksom också att jag känner mig lite ensam. Hängde med I igår kväll och hela dagen idag och det var fint, men jag känner mig lite lite ledsen av att umgås med lyckligt kära människor. Även om jag är sjukt glad för hans skull såklart.
Och jag saknar M. På nåt sätt har jag en känlsa av att vi inte kommer att ses nåt mer, men jag vet inte varför. Kanske har jag sårat honom? Det var verkligen inte meningen isåfall. Dessutom såg jag just att jag fått mejl från Scott, en kille jag träffade i Nya Zeeland i våras. Jag har inte vågat öppna det än då första raden syns i gmail och lyder "Hi when do you plan to come back to Hamilton...". Han fick nånstans för sig att jag skulle återvända efter ett par månader när jag lämnade landet. Jag lät honom tro det, för vad skulle jag säga? Jag tyckte om honom. Någonstans känns det ändå ganska fint att någon saknar mig på andra sidan jorden.
Och när jag ändå är igång; jag fattar inte vad de där jävla barnen i Afrika gnäller om. Helvetes självupptagna jävlar, här går man och är ensammast i världen och har tusen val att göra för framtiden och de gnäller om lite mat och rent vatten! Drick för jävlen mjölk eller päronsoda, det finns väl inga barn som dricker vatten? Sätt igång och arbeta för fan, tror de jag går och slavar på hemtjänsten för att det är så helvetes roligt? Ska allt vara gratis i livet eller? De ska vara glada att de slipper äta sig slapp på vaniljhjärtan och Tiramisuglass framför TV:n, de kommer i alla fall inte dö av liggsår och hjärtinfarkt när jag försöker ta mig till toaletten eller nåt. Fy fan för sånt säger jag. Fy fan.

Författare OCH jurist?

Herreminje vilken vecka. Upptäckte efter andra urvalet i måndags natt att jag visst tackat ja till inte bara juristprogrammet, utan även författarskolan på Lunds universitet. En utmärkt kombo förvisso, men nu leder ju sådana tilltag undantagslöst till att man blir struken på ett av valen. Det blev jag också. Juridiken får jag alltså vänta med till våren. Men betyder det att jag ska testa författarskolan? Med tanke på att jag inte ens skickade in arbetsprover tvivlar jag starkt på dess förträfflighet, men ändå... Kanske de tar in på högskoleprov också?
En glad nyhet är i alla fall att I fick lämna sjukhuset i torsdags och befinner sig nu – om än lika uttråkad och förtvivlad över sitt tillstånd – hos sina föräldrar. Jag var och hälsade på när han låg på sjukan nästan varje dag, och det kändes bra. Oroar mig i lite mer modest volym nu, och det är väl också bra.
En annan positiv överraskning var den snygga killen på mitt jobb vars existens jag helt glömt bort. Har ändrat mina tider nu så vi har lite samma. Det känns på nåt sätt alltid bättre att gå till jobbet om man har nåt fint att se på, så jag har haft en bra vecka.
Den slutade hur som helst med en magkatarr som jag fortfarande tampas med. Efter att ha levt på kokt okryddad mat de senaste två dagarna, fuskade jag på eftermiddagen med en kycklingsallad med bacon och chevre på Morfar Ginko med Zara. Den kom ut igen en halvtimme senare på mcdonalds toalett vid Slussen. Nåja. Det var den värd. Sjukt god. Vilket man ju hoppas för 145 spänn.
Och så har jag köpt en menskopp! Tänk vilket spännande liv jag har ändå?

Bakhåll och stumfilm

Jag hamnade i bakhåll i onsdags. Jag skulle ju bara till Jompa och äta bullar.
Två nära tjejkompisar till mig, Karin och Zara, hade i hemlighet (tills Jompa berättade det, hon känner mig för väl för att inbilla sig att jag skulle följa med på nåt hemligt) planerat en picnic i Vitabergsparken. Jag kom hem efter 4 på morgonen. Jättepackad. Trevligt men onödigt mycket vin. Lyckades fyllemessa M också, och hade dessutom förträngt det tills jag såg ett mejl i inkorgen igår kväll med orden "Hallå fyllo :)". Jahapp.
Insåg igår att jag oroar mig lite för mycket för I. Men han är liksom min bästa vän. Han skulle gjort detsamma för mig. Okej, all tankekraft har jag beslutat att lägga på andra saker, men jag tycker om att åka till sjukhuset varje dag. Det bestämde jag mig för igår. Jag vill det. Jag vill träffa honom. Men jag kanske inte ska tänka på det 24-7. Så idag efter sjuk-besöket åkte jag till Jompa och badade och såg på Mel Brooks film. Gud så roligt det är med dålig slapstick. Jag gillar nog ändå Blazing Saddles bäst hittills. Silent movie var kul men inte mer.
Jag var så sugen på nyfriterade munkar idag så jag höll på att krevera. Tänk om jag ändå visste vad det ordet betydde också. Skulle ge lite mer tyngd åt platityden liksom.
Pratade just med min vän Diego. Han kommer hit från Barcelona om 3 veckor för att vara med på Animal Rights workshop i Jönköping och tyckte absolut att jag måste hänga på. Jag lovade att tänka på det, men vi ses hur som helst i Stockholm då han skulle vara här ett dygn också. Det låter kul men jag är tveksam till om det är Icke-våld och är det inte det kan de räkna bort mig. Mejlade arrangörerna och väntar på svar. Låter onekligen kul att möta andra människor med liknande tankar. Och de kommer bli överlyckliga på jobbet om jag tar ledigt. Tjoho.
Är det nån som läser det här så: tips på var man kan köpa nyfriterade munkar i Stockholmsområdet mottages ytterst tacksamt. Jag är villig att åka så långt sl-kortet räcker. Varje dag i veckan. Utan problem.

Sex and the city

På vägen in till Karolinska i måndags satt jag på t-banan och tänkte på en sak T sa när vi sågs i Skåne. Han undrade om det faktum att han inte vill ha sex med folk är enda anledningen till att vi inte är ett par – vi är ju så nära vänner. Jag svarade att herregud människa det vore ju incest. Han är som min bror. Nu tänker jag att alla mina nära vänner blir liksom lite asexuella för mig. Kanske just för att de är så nära. Sen att T är det i verkligheten också gör ju liksom ingen skillnad. Är det det som händer i mina relationer? När jag kommer tillräckligt nära någon som man ju oundvikligen gör efter ett par år så mattas attraktionen av. Det finns iofs ett fåtal undantag. Men ändå. Det är väl inget fel i att vara lite ytlig?
Insåg just att det luktar sex and the city här i bloggen men det kan bero på att jag sällan pratar om det, men ofta tänker på det. Då blir det så i en blogg. Tydligen.
Under en ostbricka med franskt tema med Kristian och Danne samma kväll kom frågan upp om varför jag ska bli jurist. Inser att det nog är därför jag varit mer deprimerad senaste veckan; det har känts som att jag ger upp. För när ska jag hinna skriva skönlitterärt om jag ska plugga på juristprogrammet? Men å andra sidan: har jag skrivit nu när jag varit ledig i 4 månader? Inte det nej? Jao lite då, mina korta berättelser som Johanna ska illustrera. Men de hade jag kunnat skriva under juridicum-piskan också tror jag. Nej, det är romanen jag oroar mig för.
Men det är nästan bara när jag känner mig låg som jag tvivlar på beslutet om juridik. När jag mår bra vet jag att jag vill det. För jag har ju faktiskt andra talanger än att skriva. Dessutom vet jag att vill jag skriva en roman, så blir det en roman till slut. För så funkar jag. Och ponera att jag lever tills jag är 90. Då har jag 60 år till på mig. Och då ska jag väl för fan kunna krysta ut en ny Brott och Straff eller Den allvarsamma leken. Piece of cake.
Nu är klockan 8:45 och det är onsdag morgon. Jag var hos M inatt. Han inviterade mig något överraskande att stanna medan han gick till jobbet i morse men jag avböjde. Sa att jag skulle till tandläkaren (det skulle jag faktiskt också, och boka tid, men jag orkade inte och åkte hem istället). Kanske nästa gång. Och igår ville han gå på promenad. På något sätt lyckades han lukta till sig min aversion mot foppatofflor och erbjöd sig att ta flipflops istället. Jag sa att han får se ut precis som han vill. Han valde flipflops. Det tyckte jag var roligt.

Karolinska

Tåget gick 8:34 i morse. Fyra timmar senare satt jag på intensiven på Karolinska hos I. Han sov mest för han fick morfin men jag satt ändå kvar i två timmar. Han mår ändå hyfsat - ja fantastiskt med tanke på omständigheterna. Skallen är krossad. Käken också, samt nåt ben i innerörat så han hör knappt på högra örat. En nerv i kinden och pannan på samma sida är också skadade och han kan inte röra munnen helt.
Hämtade jätteryggan som jag lämnat i en box på centralen och åkte direkt hem sen. Rummet jag ska bo i är inte roligt; jag måste fixa saker att ha på väggarna. Lite tyger att hänga runt hade heller inte gjort ont. Men jag kan inte fatta vart alla galgar tagit vägen? Soffan tjänar som garderob så länge. Tanken var att I skulle hjälpa mig flytta med sin bil, men nu går ju inte det då han inte ens kan stå upp. Jag får hitta tid senare. Nu är det bara så. Tur att man är flexibel.
Pricken över i för dagen är ändå att jag glömt laddar-sladden till mobilen i Kråkekull. Jompa skulle kommit hit ikväll men eftersom jag inte går att nå på telefon och hon inte har internet så fick det vara. Hur överlever man utan internet? Jag får en klump i magen av att ens tänka på det. Huga. Jag ska njuta av telefonens tystnad tills sladden är tillrätta. M hade också försökt nå mig på mobilen - jag hade ett mejl i inkorgen nyss. Fint att vara saknad.

Årgångsvin

Jag blev lite bitter inatt och skrev ett blogginlägg i TextEdit. Jag publicerade det aldrig. Det var klartänkt mitt i all självömkan.
Klart är ändå att jag är 29 år gammal och min egen värsta fiende. Men min nya lektyr Ångest-boken är tänkt att göra Malin och mig till bästa vänner. Jag undrar hur det skulle vara. Tufft. Det är vägen dit också tydligen. Än så länge ska man mest fylla i listor på allehanda företeelser man fylla sitt liv med, och så ska man skatta sin dag samt värsta och bästa tillfället under densamma på en skala mellan 1 och 9. Jag känner mig trött i huvudet.
Det kan bero på mycket sol också. Mor, syster och jag har varit och badat idag. Jag lärde en amerkansk pojke att dyka – eller åtminstone hur det var lättare att huka sig och liksom rulla i vattnet i början. Han log mycket och hade en tacksam pappa som slapp ett tag.
Jag pratade just med I. Under ett telefonsamtal igår kväll hade han halkat på en kattleksak och trillat ut genom fönstret. Nu ringde han från centralintensiven på Karolinska med frakturer i hela huvudet. Sen ringde hans föräldrar. Jag är tydligen fortfarande "närmaste anhörig". Det känns fint. Jag skulle nog låta honom vara min också.
Pappa ligger på soffan och läser Råd och Rön iförd badshorts med texten ITAPARICA bakpå. Mamma delar en Mariscal Gran Reserva från 2000, som hon köpt på nån lokal Bodega där de har sitt sommarhus, med mig och syrran. Den smakar som fina viner ofta gör, Sherry och diskvatten. Vi skålar och ser varann i ögonen precis som man ska och det känns nästan lite sorgligt att lämna Kråkekull för den här gången. Men bra också. Jag är redo att klara mig själv. Jag och min Ångest-bok.

Skåneland

Jag blev lite kär för en vecka sen. I en smed. Det var fint. Han var fin. Det är nog bra, kan jag intala mig, att han bor för långt bort för att vi ska kunna inleda ett allvarligt förhållande. För jag undrar hur bra det hade varit för mig just nu. Jag borde bli kär i mig själv först säger de som vet. Och de brukar ju veta. Säger de.
Och jag har ju alltid M. Det är bra. Han är bra. Det är faktiskt det längsta icke-förhållande jag haft – vi firar snart ett halvår av oseriösa träffar av amoröst slag. Smsade honom häromdagen. Vi ska ses igen när jag kommer till Sthlm för vi känner oss båda lite kärlekskranka. Det känns bra. Han är inte smed, men det passar ju inte alla.
Igår hälsade jag på min goda vän, T, i Ängelholm. Jag tog mina föräldrars lila VW Polo med taklucka och körde runt Skåne för att söka jobb på lokalredaktioner. Det var under det uppdraget jag stannade förbi hans jobb på ett skejtföretag, knackade på fönstret till hans kontor, och gav honom en smärre hjärtattack. Jag tror det var hans fjärde – han är arbetsnarkoman så han är van. Vi gick och åt pizza och drack två öl. Sen somnade jag på hans soffa och vaknade två timmar senare, klockan 21, av att jag fick ett sms. Det var från smeden. Han tyckte det var bäst att vi inte sågs mer innan jag åkte hem till Sthlm för "det är så jobbigt att gå och längta efter nån". Det tyckte jag var konstigt och lite sorgligt.
Jag hoppas att de ringer mig nu, från Helsingborgs Dagblad. De har mitt öde i sina händer. Om de bara visste! Annars blir jag jurist.
Det känns också konstigt och lite sorgligt.