Schmidsommar

Av en händelse - eller egentligen flera om man vill vara petig - ordnade det sig så att undertecknad vid 19-tiden under midsommaraftonen satt själv vid ett metallbord och stirrade på en öl - eller tre om man ska vara noga - på Gullmarsons bar. Ja, det är det runda huset mitt på Gullmarsplan. Enligt ryktet kommer av okänd anledning Liam Norberg och inkasserar en kasse pengar därifrån en gång i månaden; den enda anställda, bartendern, jag presenterades för hette Junior. Han teg som muren om saken.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.