Det kommer mera

Fler vuxenpoäng på gång!
Både idag och igår har jag varit ute och gått i minst en timme för jag har upptäckt att jag mår så jävla bra av det. Blir helt lycklig. TönT.
En bra sak är att sen får man gå in i värmen och med samvetet i behåll dricka te/glögg och lyssna på gamla 90-talshits, som min roomie JW spelar, i badkaret nästan hur länge man vill. Vi har quiz och jag vrålar ut "Radiohead!" eller "Soundgarden!" eller "Foo fighters!" eller "Blur!" från min exil i badrummet. Ändå najs.

Jag ska klippa mig imorn också. Moget. Skaffa ett jobb får vänta till våren, jag har så det räcker just nu ändå.

Och så har jag köpt en kalender för 2010 också, och ett fyrpack kammar. Vuxet. Jag minns inte senast jag ägde en kam, och kalendern känns som lite hopp för framtiden. Om man hade nåt att skriva i den, that is. Det blir nästa sak på listan, fylla nästa år med planer. Först lite Exploding Heart, Lakrits/svartpepparte och ett bad. Ett långt. Sen kanske ett Tudors-avsnitt. Ja jag har fastnat i Tudors. Varför inte? Så länge folk fastnar i typ Stargate är jag fri att gå in i vilken grotta jag vill. Sådeså.

Att bli vuxen

Det kan vara så att det hände inatt. Vuxenheten infann sig. Eller?

Vad som får mig att misstänka något så oväntat är att jag tog beslutet att skippa något jävligt roligt - 4 dagar i Berlin - för att jag hade för mycket annat tråkigt att fixa, såsom skola, städning och tvätt. Jag vet inte vart detta ska leda. Snart tackar jag väl nej till tårtkalas för att jag måste laga söndagsstek.

Å andra sidan har jag de 4 första timmarna av dagen då jag skulle gjort grejer legat på soffan och glott på The Hills och facebookat med en kompis. Och responsat lite, vilket iofs är bra. Men det tog typ en halvtimme. Så det är nog ingen fara med mig.

Wasani?

Ja alltså.

Folkölstricket och folkölscricket är inte samma sak. Man kan tro det, det gjorde jag. Men det är inte sant. Det är säkert, det! Dock funkar båda om man vill åtnjuta en uppsluppen stämning på valfri spontanfest. Jag ska ha båda när jag gifter mig. Det ska lätt bli den grymmaste spontanfesten nånsin. Fast med god öl. Stark öl.

Ja nej men hej ja. Nu har jag plötsligt börjat blogga ofta. Dagligvis rentav. Och ibland, idag exempelvis, jävligt packad. När kan man börja räkna statistik egentligen? Är två dagar på raken okej för att bli en frekvent bloggare? Nu bestämmer jag. Jag bestämmer Ja.

Ibland när jag äter ris så vaknar jag av att de gömt sig och nu kryper fram och ger sig till känna. Jag vet inte riktigt vad budskapet är här men det känns viktigt.

Förvirrad

Alltså jag blir inte klok på den där jävla stan. Stockholm. I mitt hjärta? Ja absolut. Alltid. Men ibland på ett påträngande sätt, jag känner mig lätt väldigt ensam där. Trots att jag har mängder av bekanta. Eller kanske just därför. För att de är just bekanta, de flesta av dem, och inte vänner. Inte än. Här i Malmö känner jag mig ensam på ett annat sätt. På ett mer okej och rakt sätt. Jag känner helt enkelt inte så mycket folk här och stressen är inte alls densamma. Inte den sociala stressen iaf. Och jag är en social nörd.

Så. Ska jag packa upp skiten som ska föreställa mitt liv ur lådorna och påsarna och kassarna och behållarna och korgarna eller ska jag låta det ligga och försöka flytta tillbaka till Stockholm? För det är ju ingen mening i att packa ur allt och sedan ändå flytta om ett par månader. Samtidigt försämrar det ju möjligheterna att känna sig hemma någonstans avsevärt om allt man äger ligger inpackat i papp och plast.

Jag saknar Stockholm. Så det värker i hjärttrakten. Kanske saknar jag drömmen om Stockholm också, så som jag vet att den kan vara när den är som bäst, men som den aldrig riktigt blir egentligen. För egentligen kommer alla mina vänner ändå bara att gå till Debaser varje helg och jag kommer att sura eller få gå och dansa ensam. Och egentligen kommer jag aldrig våga ringa de där grymma människorna jag lärt känna precis mittemellan mycket, sådär så att man är rädd att det är konstigt om man ringer och vill hänga. Och konstig vill man ju inte vara. Men gå och dansa, det vill man.

Eller så är det kanske just det. Kanske bara dags att leva ut min konstighet och visa dess fula fejja precis som den är. Som jag är.
Men det är ju det som är det jävliga, jag vill ju att ni ska gilla mig så himla hårt att jag blir tokig ibland. Bekräftelse och smicker vill jag ha. Öppenhet och ärlighet vill jag ha. Och uppriktiga känslor. Kan ni tycka om mig så som jag tycker om er? Ibland tror jag det, ibland tror jag att jag är okej att jag är okej just för den jag är och inte trots det. Är jag okej?

Det är konstigt att man blir räddare när man blir äldre. Det är ju tvärtemot det andra man blir med åldern: klokare.