Nu vet jag.

Jag har alltid undrat vad den där plastinklädda pappersluntan man får varje vår från nåt som går under namnet Skatteverket egentligen är, här kallad Deklarationen. Jag skickar snabbt ner fanskapet till min käre far och hör sen inte röken av vare sig denna Deklaration än av avsändarna. På senare år har jag förstått att andra människor tydligen får pengar från detta Skatteverk, i folkmun kallad Skatteåterbäringen, ett halvår senare (och att om man är smart kan man få slantarna på kontot redan i början av sommaren) och då naturligtvis, om än lite sent, börjat undra vart min Skatteåterbäring tagit vägen under alla dessa år. Jag menar, det här är ändå mitt trettionde levnadsår så det borde ligga en hög och samla damm någonstans i krokarna, men att ett statligt verk skulle ha fuckat upp så monumentalt under nästan tre årtionden verkar inte helt troligt.
Således infinner sig då misstankarna mot de övriga inblandade – mina kära föräldrar. Tankarna ligger väl till hands och känns mer och mer hemmastadda ju fler bevis jag kommer på. Nu vill jag först klargöra att vi pratar om en lågstadielärarinna och en Volvoarbetare, och alltså har aldrig några apanage infunnit sig direkt. Om man då bortser från en sak. Den felande länken. Den äldsta dotterns Skatteåterbäring.
Jag kan exempelvis dra paralleller till det faktum att jag och min syster var de enda som hade varsitt Barbie-hus när vi var små, medan de flesta av våra vänner var lyckliga om de hade en skokartong ombyggd till sådant att dela på. Hur vår familj betalat av hela lånet på sitt hus, och hur de hade råd med städtanten Angela som kom varje onsdag under 15 års tid som ett urverk och gjorde vårt hem beboeligt känns inte alls som något mysterium nu. Alla fantastiska födelsedagspresenter jag fått under åren kommer ju onekligen i ett annat ljus då min geburtstag ligger just en dryg månad efter att denna mytiska Skatteåterbäring enligt legenden brukar infinna sig.
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta upp ämnet med min syster ännu, då jag starkt misstänker att inte heller hon har sett denna Skatteåterbäring i verkligheten, och därmed riskera att starta en mindre familjär revulotion då konsekvenserna av detta undanhållande av barnens finansiella medel har pågått under så förbluffande lång tid att man börjar undra om inte sommarhuset isåfall skulle vara i fara?
Så hur kunde något sådant här hända? Hur kommer det sig att jag utan att över huvud taget ifrågasätta skickat plastpappersluntan till Kråkekull under all denna tid? Här måste jag nog skamset medge att jag helt enkelt min vana trogen låtit latheten flöda fritt och lyssnat på faderns spelade omtanke "det är alldeles för mycket pappersarbete för att ta sig igenom utan min revisor Lars-Inge". Detta var innan jag anade att det fanns en mindre förmögenhet att casha ut varje år för besväret.
Lars-Inge my ass. Vem fan heter så för övrigt? De sluga jävlarna.

Psykbryt och telefonsamtal

Diego var här från Barcelona i måndags, det var trevligt men lite tröttande. Han och resten av gänget från workshopen i Jönköping hade blivit tagna av polisen samma morgon för nån AR-demonstration på stan, så han var lite skakad. Vår gemensamma kompis Danae från Mexico skulle ha följt med om hon inte fick förhinder, och hon har inte uppehållstillstånd än. En jävla tur helt enkelt.
Jag får alltid så dåligt samvete när jag egentligen inte känner för att träffa folk men gör det ändå. Det hade inget med Diego att göra, jag ville inte träffa någon alls då jag inte mått särskilt bra de senaste dagarna. Jag fick för mig någonstans att alla hatade mig till höger och vänster av en anledning men det visade sig inte vara sant. För varför skulle de? Mina vänner är människor med självdistans som vet att jag skriver med humor och sjukt mycket kärlek. Och lämnar jag ut någon är det mig själv.
Diego lovade att hjälpa mig med en artikel jag vill skriva då han har bra kontakter inom området, och jag lovade att jag kommer till Barcelona senast i januari. Vi gick och åt på Chutney, fikade på kulturhustaket, han köpte vykort och en Looptroop-CD och sen stötte vi på Fia och hennes kompis Molly i Gamla Stan. Det är som alltid kul att träffa Fia. Hon är grym. Vi ska bli vänner nu hon och jag. Det känns bra. På tiden liksom. Johanna pratar mycket om henne.
På tal om Johanna så visste jag inte att en så mager människa kan lämna ett så stort hål efter sig. Hon är i Spanien med sin morsa och jag saknar henne sjukt mycket. Efter typ 5 dagar. Tur att hon kommer på lördag. Fattar vad hon menade när jag var i NZ. Shit alltså. Vilken pärs. Iofs så har I haft sin flickvän från Kanada här i veckan också och syrran är ju kvar i Blekinge, så några av mina bästa människor har liksom varit borta. Inte konstigt att man får psykbryt! Bara att det faktiskt dröjde ända till i måndags. Fast Danne och Maja räddade mig igår med en skattjakt på jobbet. Sjukt fint. Nåt gör man rätt om man har så bra vänner som jag fan.
Jag var på intervju för att ingå i nån grupp-terapi igår. Under ett helt år ska jag träffa andra "vilsna själar mellan 25-35" varje tisdag och gnälla om hur synd det är om oss pga vår taskiga barndom osv. Låter helt vansinnigt dumt, men jag är ändå jävligt sugen på att hålla masken och gå dit. Om inte annat kan man få sjukt bra uppslag att skriva om. Tänk vilket fantastiskt socialt experiment?
Jag borde ringa tidningarna i Skåne, som jag sökte jobb på, idag.
Med andra ord gör jag precis allting utom att ringa. Jag hatar verkligen att ringa folk. Det är det värsta jag vet. Särskilt om jag ringer för att be om något, för att vara besvärlig. Vilket ju är fallet här. Kan riktigt se hur de sitter i fikarummet på rasten och skrattar åt mitt patetiska samtal. Mina löjliga vädjanden om ett jobb "fattar ni, hon trodde verkligen vi skulle vara intresserade rolling on floor laughing". Fast med lite terapi kanske jag kunde tänka att jäklar så fint, då har jag gjort nån glad idag. Åtminstone. Gud så religiöst det låter. Fast ja, jag gillar ju buskis också så det är väl lika bra att köra. Har inte mycket image att rädda liksom. Håll i hatten ba, så åker vi!

Mens och Jehovas

Jag tror att man får vara arg ett tag då och då. Jag har bestämt mig för det nu. Det känns fint.
Min menskopp har kommit! Den ser gigantisk ut, jag kan ha tagit fel storlek. Men var man under 25 och blödde lite skulle man ta liten storlek, och var man över 30 och fött barn skulle man ta stor. Jag har inte fött barn, är 29 och blöder rätt mycket så jag valde Large. Jag har inte vågat prova den än, men så fort jag tar mod till mig och bestämmer mig för att leva lite på gränsen återkommer jag med vidare rapporter om detta förmodligen fascinerande ämne. Det står dessutom att man kan byta om man fått fel storlek. Kanske borde stjäla lite alkogel på jobbet imorn och desinficera den först för att vara säker på att min inte nobbats av nån annan. Euh.
Då jag knappast har något bättre för mig har jag bestämt mig för att infinna mig på Lunds universitet 1 september och kolla in den här Författarskolan. Jag borde meddela vänner och bekanta i närheten och på så sätt skaffa mig lite gratis boende den där första veckan. Känner du dig träffad får du ohyggligt gärna erbjuda mig en fin soffa. En matta duger fint, jag är inte kräsen.
Tänkte förresten på det där med att vara kräsen häromdagen. Det var egentligen när jag funderade på varför dejter gör mig så löjligt avslagen, och insåg att jag inte alls diskriminerar någon ifråga om dejtande, så det kan inte vara killarna det är fel på. Bland stjärnorna syns exempelvis, för att vidare illustrera detta, en datachef, en tysk journalist, en jude och en punkare. De hade förvillande få likheter, inklusive ålder, ambitioner och ansiktsbehåring, och det måste helt enkelt vara så att jag är sjukt dålig på att dejta. Det är rent avtändande. Tråkigt eftersom tanken med dejter ändå är det motsatta. Det är som att mystiken försvinner lite när man måste träffa folk till påklädda och i dagsljus innan man ligger med dem.
Jag besvarade Scotts mejl nu, och med ett förslag: råna Bank of NZ och fly till andra sidan jorden. Jag gömmer honom för 30% provision.
I ringde mig igår. När jag bodde i hans lägenhet några dagar medan han låg på sjukhus så kom Jehovas och knackade på. Jag lekte väl lite med dem och de blev heltända och hade tydligen varit och knackat på igen igår och frågat efter "Sofia" som jag sagt att jag hette. Jag blev lite rädd. Vad tänker de göra med mig när de får tag på mig? Å andra sidan kanske det blir jag som behöver fly landet.
Lite av det man funderar på under en dag på jobbet när man trampar runt i kiss med Eurythmics och Jackson Five i lurarna. Nu ska Malin till Carmen.

Konflikträdsla - deppbloggen

Jag tror att jag har problem med ilska. Alltså, inte att jag går ut och spöar folk på stan i tid och otid utan att när jag blir väldigt arg och sårad så kan jag inte göra något åt det. Jag blir liksom skitförbannad och går och tänker på det i dagar, ja veckor, utan att konfrontera personen jag tycker har gjort fel mot mig.
Förra sommaren var sist jag blev riktigt arg på en vän. Han visste om det och alla tyckte att jag ju måste prata med honom men jag kunde inte. Jag önskade bara att han skulle försvinna ur mitt liv och jag aldrig mer skulle behöva se honom. Bara glömma vad jag såg som ett svek, och hans straff skulle bli en vän mindre. Det var ingen bra idé. Först flera veckor senare tog jag tag i saken och bad honom ta en öl med mig på vårt stammisställe på Kungsholmen, när ilskan hade lagt sig lite. Och jag antar att jag saknade honom som vän lite. Men då var det nästan för sent. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom jag inte var så arg längre, för långsint är jag verkligen inte. Jag vet inte om han någonsin förlåtit mig för att jag inte kunde prata med honom från början istället.
Och nu är jag sådär aspissed igen. Jag önskar att jag aldrig mer behöver se människan i fråga och jag fick helt ont i magen när vi sågs av en slump i helgen. Jävla konflikträdsla.
Det gör liksom också att jag känner mig lite ensam. Hängde med I igår kväll och hela dagen idag och det var fint, men jag känner mig lite lite ledsen av att umgås med lyckligt kära människor. Även om jag är sjukt glad för hans skull såklart.
Och jag saknar M. På nåt sätt har jag en känlsa av att vi inte kommer att ses nåt mer, men jag vet inte varför. Kanske har jag sårat honom? Det var verkligen inte meningen isåfall. Dessutom såg jag just att jag fått mejl från Scott, en kille jag träffade i Nya Zeeland i våras. Jag har inte vågat öppna det än då första raden syns i gmail och lyder "Hi when do you plan to come back to Hamilton...". Han fick nånstans för sig att jag skulle återvända efter ett par månader när jag lämnade landet. Jag lät honom tro det, för vad skulle jag säga? Jag tyckte om honom. Någonstans känns det ändå ganska fint att någon saknar mig på andra sidan jorden.
Och när jag ändå är igång; jag fattar inte vad de där jävla barnen i Afrika gnäller om. Helvetes självupptagna jävlar, här går man och är ensammast i världen och har tusen val att göra för framtiden och de gnäller om lite mat och rent vatten! Drick för jävlen mjölk eller päronsoda, det finns väl inga barn som dricker vatten? Sätt igång och arbeta för fan, tror de jag går och slavar på hemtjänsten för att det är så helvetes roligt? Ska allt vara gratis i livet eller? De ska vara glada att de slipper äta sig slapp på vaniljhjärtan och Tiramisuglass framför TV:n, de kommer i alla fall inte dö av liggsår och hjärtinfarkt när jag försöker ta mig till toaletten eller nåt. Fy fan för sånt säger jag. Fy fan.

Författare OCH jurist?

Herreminje vilken vecka. Upptäckte efter andra urvalet i måndags natt att jag visst tackat ja till inte bara juristprogrammet, utan även författarskolan på Lunds universitet. En utmärkt kombo förvisso, men nu leder ju sådana tilltag undantagslöst till att man blir struken på ett av valen. Det blev jag också. Juridiken får jag alltså vänta med till våren. Men betyder det att jag ska testa författarskolan? Med tanke på att jag inte ens skickade in arbetsprover tvivlar jag starkt på dess förträfflighet, men ändå... Kanske de tar in på högskoleprov också?
En glad nyhet är i alla fall att I fick lämna sjukhuset i torsdags och befinner sig nu – om än lika uttråkad och förtvivlad över sitt tillstånd – hos sina föräldrar. Jag var och hälsade på när han låg på sjukan nästan varje dag, och det kändes bra. Oroar mig i lite mer modest volym nu, och det är väl också bra.
En annan positiv överraskning var den snygga killen på mitt jobb vars existens jag helt glömt bort. Har ändrat mina tider nu så vi har lite samma. Det känns på nåt sätt alltid bättre att gå till jobbet om man har nåt fint att se på, så jag har haft en bra vecka.
Den slutade hur som helst med en magkatarr som jag fortfarande tampas med. Efter att ha levt på kokt okryddad mat de senaste två dagarna, fuskade jag på eftermiddagen med en kycklingsallad med bacon och chevre på Morfar Ginko med Zara. Den kom ut igen en halvtimme senare på mcdonalds toalett vid Slussen. Nåja. Det var den värd. Sjukt god. Vilket man ju hoppas för 145 spänn.
Och så har jag köpt en menskopp! Tänk vilket spännande liv jag har ändå?

Bakhåll och stumfilm

Jag hamnade i bakhåll i onsdags. Jag skulle ju bara till Jompa och äta bullar.
Två nära tjejkompisar till mig, Karin och Zara, hade i hemlighet (tills Jompa berättade det, hon känner mig för väl för att inbilla sig att jag skulle följa med på nåt hemligt) planerat en picnic i Vitabergsparken. Jag kom hem efter 4 på morgonen. Jättepackad. Trevligt men onödigt mycket vin. Lyckades fyllemessa M också, och hade dessutom förträngt det tills jag såg ett mejl i inkorgen igår kväll med orden "Hallå fyllo :)". Jahapp.
Insåg igår att jag oroar mig lite för mycket för I. Men han är liksom min bästa vän. Han skulle gjort detsamma för mig. Okej, all tankekraft har jag beslutat att lägga på andra saker, men jag tycker om att åka till sjukhuset varje dag. Det bestämde jag mig för igår. Jag vill det. Jag vill träffa honom. Men jag kanske inte ska tänka på det 24-7. Så idag efter sjuk-besöket åkte jag till Jompa och badade och såg på Mel Brooks film. Gud så roligt det är med dålig slapstick. Jag gillar nog ändå Blazing Saddles bäst hittills. Silent movie var kul men inte mer.
Jag var så sugen på nyfriterade munkar idag så jag höll på att krevera. Tänk om jag ändå visste vad det ordet betydde också. Skulle ge lite mer tyngd åt platityden liksom.
Pratade just med min vän Diego. Han kommer hit från Barcelona om 3 veckor för att vara med på Animal Rights workshop i Jönköping och tyckte absolut att jag måste hänga på. Jag lovade att tänka på det, men vi ses hur som helst i Stockholm då han skulle vara här ett dygn också. Det låter kul men jag är tveksam till om det är Icke-våld och är det inte det kan de räkna bort mig. Mejlade arrangörerna och väntar på svar. Låter onekligen kul att möta andra människor med liknande tankar. Och de kommer bli överlyckliga på jobbet om jag tar ledigt. Tjoho.
Är det nån som läser det här så: tips på var man kan köpa nyfriterade munkar i Stockholmsområdet mottages ytterst tacksamt. Jag är villig att åka så långt sl-kortet räcker. Varje dag i veckan. Utan problem.