Psykbryt och telefonsamtal

Diego var här från Barcelona i måndags, det var trevligt men lite tröttande. Han och resten av gänget från workshopen i Jönköping hade blivit tagna av polisen samma morgon för nån AR-demonstration på stan, så han var lite skakad. Vår gemensamma kompis Danae från Mexico skulle ha följt med om hon inte fick förhinder, och hon har inte uppehållstillstånd än. En jävla tur helt enkelt.
Jag får alltid så dåligt samvete när jag egentligen inte känner för att träffa folk men gör det ändå. Det hade inget med Diego att göra, jag ville inte träffa någon alls då jag inte mått särskilt bra de senaste dagarna. Jag fick för mig någonstans att alla hatade mig till höger och vänster av en anledning men det visade sig inte vara sant. För varför skulle de? Mina vänner är människor med självdistans som vet att jag skriver med humor och sjukt mycket kärlek. Och lämnar jag ut någon är det mig själv.
Diego lovade att hjälpa mig med en artikel jag vill skriva då han har bra kontakter inom området, och jag lovade att jag kommer till Barcelona senast i januari. Vi gick och åt på Chutney, fikade på kulturhustaket, han köpte vykort och en Looptroop-CD och sen stötte vi på Fia och hennes kompis Molly i Gamla Stan. Det är som alltid kul att träffa Fia. Hon är grym. Vi ska bli vänner nu hon och jag. Det känns bra. På tiden liksom. Johanna pratar mycket om henne.
På tal om Johanna så visste jag inte att en så mager människa kan lämna ett så stort hål efter sig. Hon är i Spanien med sin morsa och jag saknar henne sjukt mycket. Efter typ 5 dagar. Tur att hon kommer på lördag. Fattar vad hon menade när jag var i NZ. Shit alltså. Vilken pärs. Iofs så har I haft sin flickvän från Kanada här i veckan också och syrran är ju kvar i Blekinge, så några av mina bästa människor har liksom varit borta. Inte konstigt att man får psykbryt! Bara att det faktiskt dröjde ända till i måndags. Fast Danne och Maja räddade mig igår med en skattjakt på jobbet. Sjukt fint. Nåt gör man rätt om man har så bra vänner som jag fan.
Jag var på intervju för att ingå i nån grupp-terapi igår. Under ett helt år ska jag träffa andra "vilsna själar mellan 25-35" varje tisdag och gnälla om hur synd det är om oss pga vår taskiga barndom osv. Låter helt vansinnigt dumt, men jag är ändå jävligt sugen på att hålla masken och gå dit. Om inte annat kan man få sjukt bra uppslag att skriva om. Tänk vilket fantastiskt socialt experiment?
Jag borde ringa tidningarna i Skåne, som jag sökte jobb på, idag.
Med andra ord gör jag precis allting utom att ringa. Jag hatar verkligen att ringa folk. Det är det värsta jag vet. Särskilt om jag ringer för att be om något, för att vara besvärlig. Vilket ju är fallet här. Kan riktigt se hur de sitter i fikarummet på rasten och skrattar åt mitt patetiska samtal. Mina löjliga vädjanden om ett jobb "fattar ni, hon trodde verkligen vi skulle vara intresserade rolling on floor laughing". Fast med lite terapi kanske jag kunde tänka att jäklar så fint, då har jag gjort nån glad idag. Åtminstone. Gud så religiöst det låter. Fast ja, jag gillar ju buskis också så det är väl lika bra att köra. Har inte mycket image att rädda liksom. Håll i hatten ba, så åker vi!