Konflikträdsla - deppbloggen

Jag tror att jag har problem med ilska. Alltså, inte att jag går ut och spöar folk på stan i tid och otid utan att när jag blir väldigt arg och sårad så kan jag inte göra något åt det. Jag blir liksom skitförbannad och går och tänker på det i dagar, ja veckor, utan att konfrontera personen jag tycker har gjort fel mot mig.
Förra sommaren var sist jag blev riktigt arg på en vän. Han visste om det och alla tyckte att jag ju måste prata med honom men jag kunde inte. Jag önskade bara att han skulle försvinna ur mitt liv och jag aldrig mer skulle behöva se honom. Bara glömma vad jag såg som ett svek, och hans straff skulle bli en vän mindre. Det var ingen bra idé. Först flera veckor senare tog jag tag i saken och bad honom ta en öl med mig på vårt stammisställe på Kungsholmen, när ilskan hade lagt sig lite. Och jag antar att jag saknade honom som vän lite. Men då var det nästan för sent. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom jag inte var så arg längre, för långsint är jag verkligen inte. Jag vet inte om han någonsin förlåtit mig för att jag inte kunde prata med honom från början istället.
Och nu är jag sådär aspissed igen. Jag önskar att jag aldrig mer behöver se människan i fråga och jag fick helt ont i magen när vi sågs av en slump i helgen. Jävla konflikträdsla.
Det gör liksom också att jag känner mig lite ensam. Hängde med I igår kväll och hela dagen idag och det var fint, men jag känner mig lite lite ledsen av att umgås med lyckligt kära människor. Även om jag är sjukt glad för hans skull såklart.
Och jag saknar M. På nåt sätt har jag en känlsa av att vi inte kommer att ses nåt mer, men jag vet inte varför. Kanske har jag sårat honom? Det var verkligen inte meningen isåfall. Dessutom såg jag just att jag fått mejl från Scott, en kille jag träffade i Nya Zeeland i våras. Jag har inte vågat öppna det än då första raden syns i gmail och lyder "Hi when do you plan to come back to Hamilton...". Han fick nånstans för sig att jag skulle återvända efter ett par månader när jag lämnade landet. Jag lät honom tro det, för vad skulle jag säga? Jag tyckte om honom. Någonstans känns det ändå ganska fint att någon saknar mig på andra sidan jorden.
Och när jag ändå är igång; jag fattar inte vad de där jävla barnen i Afrika gnäller om. Helvetes självupptagna jävlar, här går man och är ensammast i världen och har tusen val att göra för framtiden och de gnäller om lite mat och rent vatten! Drick för jävlen mjölk eller päronsoda, det finns väl inga barn som dricker vatten? Sätt igång och arbeta för fan, tror de jag går och slavar på hemtjänsten för att det är så helvetes roligt? Ska allt vara gratis i livet eller? De ska vara glada att de slipper äta sig slapp på vaniljhjärtan och Tiramisuglass framför TV:n, de kommer i alla fall inte dö av liggsår och hjärtinfarkt när jag försöker ta mig till toaletten eller nåt. Fy fan för sånt säger jag. Fy fan.