Nu vet jag.

Jag har alltid undrat vad den där plastinklädda pappersluntan man får varje vår från nåt som går under namnet Skatteverket egentligen är, här kallad Deklarationen. Jag skickar snabbt ner fanskapet till min käre far och hör sen inte röken av vare sig denna Deklaration än av avsändarna. På senare år har jag förstått att andra människor tydligen får pengar från detta Skatteverk, i folkmun kallad Skatteåterbäringen, ett halvår senare (och att om man är smart kan man få slantarna på kontot redan i början av sommaren) och då naturligtvis, om än lite sent, börjat undra vart min Skatteåterbäring tagit vägen under alla dessa år. Jag menar, det här är ändå mitt trettionde levnadsår så det borde ligga en hög och samla damm någonstans i krokarna, men att ett statligt verk skulle ha fuckat upp så monumentalt under nästan tre årtionden verkar inte helt troligt.
Således infinner sig då misstankarna mot de övriga inblandade – mina kära föräldrar. Tankarna ligger väl till hands och känns mer och mer hemmastadda ju fler bevis jag kommer på. Nu vill jag först klargöra att vi pratar om en lågstadielärarinna och en Volvoarbetare, och alltså har aldrig några apanage infunnit sig direkt. Om man då bortser från en sak. Den felande länken. Den äldsta dotterns Skatteåterbäring.
Jag kan exempelvis dra paralleller till det faktum att jag och min syster var de enda som hade varsitt Barbie-hus när vi var små, medan de flesta av våra vänner var lyckliga om de hade en skokartong ombyggd till sådant att dela på. Hur vår familj betalat av hela lånet på sitt hus, och hur de hade råd med städtanten Angela som kom varje onsdag under 15 års tid som ett urverk och gjorde vårt hem beboeligt känns inte alls som något mysterium nu. Alla fantastiska födelsedagspresenter jag fått under åren kommer ju onekligen i ett annat ljus då min geburtstag ligger just en dryg månad efter att denna mytiska Skatteåterbäring enligt legenden brukar infinna sig.
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta upp ämnet med min syster ännu, då jag starkt misstänker att inte heller hon har sett denna Skatteåterbäring i verkligheten, och därmed riskera att starta en mindre familjär revulotion då konsekvenserna av detta undanhållande av barnens finansiella medel har pågått under så förbluffande lång tid att man börjar undra om inte sommarhuset isåfall skulle vara i fara?
Så hur kunde något sådant här hända? Hur kommer det sig att jag utan att över huvud taget ifrågasätta skickat plastpappersluntan till Kråkekull under all denna tid? Här måste jag nog skamset medge att jag helt enkelt min vana trogen låtit latheten flöda fritt och lyssnat på faderns spelade omtanke "det är alldeles för mycket pappersarbete för att ta sig igenom utan min revisor Lars-Inge". Detta var innan jag anade att det fanns en mindre förmögenhet att casha ut varje år för besväret.
Lars-Inge my ass. Vem fan heter så för övrigt? De sluga jävlarna.