Tecken

På väg hem till Sanna idag efter föreläsningen letade vi efter tecken längs gatan. Tecken på att tecken faktiskt finns, eller åtminstone att man med lite god vilja faktiskt kan få tecken och sedan tyda dem bäst man vill. Mest fokuserade vi på att hitta en mössa åt Sanna då hon supit bort två av sina förra helgen, men ingenting kom på hela vägen bort längs Regementsgatan. Om man inte räknar alla hårsnoddar vi hittade. Det var säkert en föraning men vi kunde inte veta det då.
Och man did we get signed. Det fetaste jävla tecknet på att Malmö är för trångt och för läskigt kom vid 14-tiden över en varsin mugg te och ett internet i Sannas lägenhet. Som en jävla slägga i två huvuden. Sanna var fortfarande skakis och med ylande mobil när jag gick.

Längtar tillbaka hem till Stockholm, särskilt nu när jag varit där och på en vecka hånglat och druckit mig igenom stan. Men ändå inte. Jag vill ha ett nytt ställe, ett nytt liv, nya vänner. Men jag saknar det gamla, älskar mina människor där. Människorna här är liksom inte mina. Människor. Än. Jag känner mig lite ensam.
Åker upp igen den 9:e mars i alla fall. Syrran ska opereras så jag packar mamma i Zaras bil och så kör vi. Sen har jag fritt skrivande i nästan en månad så då är jag fri att välja stad ett tag. Välja liv. Så länge jag kan skriva så. Åka bort vore fint, typ Prag eller Barcelona. Hälsa på kompisar. Eller Avant Garde-festivalen i Amsterdam. Sweet as.

Fast jag vet egentligen inte om jag känner mig så himla ensam, jag är nog mest rädd att det här inte ska ge någonting. Att jag aldrig ska nöja mig helt med journalistjobben, att jag även om jag mot förmodan får ut en roman inte ska vara nöjd, att jag aldrig igen ska bli kär i nån som blir kär i mig också (även om det väl ser aningen ljusare ut på just den punkten just idag), att från och med nu blir saker bara sämre. Förutsägbara. Jag hoppas inte det. Överraska mig, någon?
Varför känns det som att ifall jag slutar oroa mig för framtiden så kommer den att försvinna? För så är det ju rimligtvis inte. Tvärtom snarast.

Alltså jag svettas som en gammal ostmacka hela tiden! Vad har hänt? Klimakteriet? Hoppas inte. Nu när jag har min fina menskopp och allt. Vore ju synd om vår historia ska sluta så här.