I just need some love

Man ska inte jobba när man är sjuk säger de. Det gäller tyvärr inte fattiga satar som undertecknad.
Det visade sig att vad mina vänner så snällt döpt till Tjackhostan var en infektion som kräver antibiotika och antiinflammatoriskt skit och med detta bröt hela flunsan ut i full blom. Jag är så jävla sjuk! Men jobbar ändå. Och försökte mig på BLT-bilen till ett jobb eftersom fotografen vägrade åka i samma bil som ett snorande hostande vrak. Det var intressant.
Vid en stop-skylt där jag bara tänkte sakta ner snabbt och rejsa vidare (då det tog mig hela 7 minuter och ett telefonsamtal för att lyckas starta bilen) sträcker jag fram vänster fot för att som brukligt är frikoppla just innan stoppet. Då det inte finns frikoppling på en automatväxlad bil bromsar jag istället så häftigt att min hand som, av någon outgrundlig anledning, befinner sig på växelspaken för denna framåt till R, varpå jag automatiskt trycker ner höger fot och alltså börjar backa flera meter. Vackert, med all säkerhet. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att ingen såg dessa smått briljanta 4 sekunder av mitt liv.

Feber och journalistik är en synnerligen magisk kombination. Jag glömmer vem jag intervjuar och varför. Kommer på fina små företeelser i livet som jag aldrig tänkt på vare sig innan eller efter, exempelvis att mjölken i kaffet lägger sig som en liten stjärna i mitten när drycken kallnar. Det är ett vackert liv, det feberyra. Förutom när man ska sova. Då drömmer jag om damer som dansar i röda kjolar och höga klackar på min panna. Och sen blir det svart. Och man vill titta på Yrrol igen. Jag älskar Yrrol. Och glögg. Glögg är skiten.

And im back!
Ja jag vill mest ha lite sympati när jag är sjuk. Och lite kärlek. Ska det vara så svårt? Känner få som blir ynkligare och gnälligare och surare än jag när jag är sjuk men ändå. Det händer å andra sidan inte ofta så då borde väl folk vara lite tillmötesgående och svara i telefon när man ringer och vill beklaga sig och ha mental klapp på huvudet. Eller?