Tjackhostan och botehelgen

Tjackhostan är min polare och förtrogne. Min vapendragare, min filt i mörkret, mitt tändstift i natten. Aldrig har jag exempelvis fått så bra ragg som under Hostans (ja den vill helst bli kallad det) influenser. Obestridliga fakta. Helt sant och lite störande, får medges.
Men min käre vän är också min nemesis. Mitt motorstopp i snålblåsten, min envetna boja som suttit i sedan Köpenhamnsresan i december.

Efter fyra ronder då jag försökte:
1. vänta ut den, i två månader.
2. cocillana etyfin som bara gjorde mig illamående och fick mig att sitta och somna på möte på Sydsvenskan
3. antibiotika och antiinflammatoriska piller
4. astmamedicin och allergitabletter
var det till slut den femte som funkade.

Den funkade för övrigt mot en del andra saker också. Efter den här helgen kan jag stoltsera med 112 kronor kvar på kontot, ett nytt smeknamn, ett stukat långfinger på höger hand som inte går att böja och är lite större och glansigare än de andra - ett konstant fuck-off till världen helt enkelt, en piercing mindre och en tilltagande afasi.
Men ingen mer Tjackhosta. Den gav upp. Den orkade inte mer. Fyra fyllor på tre dagar är mer än vad de flesta åkommor klarar av visar det sig.

Briljanta idéer har kläckts, bandfoton tagits, svartklubbar kraschats och ett tag i lördags natt såg jag dubbelt - och jag var inte den enda. Jag har fått hångla också. Det är ju ändå det bästa.
Festivalhelger i all ära, de behövs ibland, men det här kommer hålla mig på mattan i nån vecka framåt. När jag plockat bort ölburkar, snusdosor och det som förut utgjorde innehållet i garderoben, från golv och hyllor ska jag festa till det med lite käk. Jag är värd det, tro det eller ej. Vad man nu kan slänga ihop med typ 6 kronor att leva på om dagen i resten av månaden. Fan.

***

Fick just höra av syrran att man kan dö av en stukning. "Som Raskens", sa hon. Helt okej sätt att dö ändå. Med ett praktfullt Fuck off!