Skåneland

Jag blev lite kär för en vecka sen. I en smed. Det var fint. Han var fin. Det är nog bra, kan jag intala mig, att han bor för långt bort för att vi ska kunna inleda ett allvarligt förhållande. För jag undrar hur bra det hade varit för mig just nu. Jag borde bli kär i mig själv först säger de som vet. Och de brukar ju veta. Säger de.
Och jag har ju alltid M. Det är bra. Han är bra. Det är faktiskt det längsta icke-förhållande jag haft – vi firar snart ett halvår av oseriösa träffar av amoröst slag. Smsade honom häromdagen. Vi ska ses igen när jag kommer till Sthlm för vi känner oss båda lite kärlekskranka. Det känns bra. Han är inte smed, men det passar ju inte alla.
Igår hälsade jag på min goda vän, T, i Ängelholm. Jag tog mina föräldrars lila VW Polo med taklucka och körde runt Skåne för att söka jobb på lokalredaktioner. Det var under det uppdraget jag stannade förbi hans jobb på ett skejtföretag, knackade på fönstret till hans kontor, och gav honom en smärre hjärtattack. Jag tror det var hans fjärde – han är arbetsnarkoman så han är van. Vi gick och åt pizza och drack två öl. Sen somnade jag på hans soffa och vaknade två timmar senare, klockan 21, av att jag fick ett sms. Det var från smeden. Han tyckte det var bäst att vi inte sågs mer innan jag åkte hem till Sthlm för "det är så jobbigt att gå och längta efter nån". Det tyckte jag var konstigt och lite sorgligt.
Jag hoppas att de ringer mig nu, från Helsingborgs Dagblad. De har mitt öde i sina händer. Om de bara visste! Annars blir jag jurist.
Det känns också konstigt och lite sorgligt.