Årgångsvin

Jag blev lite bitter inatt och skrev ett blogginlägg i TextEdit. Jag publicerade det aldrig. Det var klartänkt mitt i all självömkan.
Klart är ändå att jag är 29 år gammal och min egen värsta fiende. Men min nya lektyr Ångest-boken är tänkt att göra Malin och mig till bästa vänner. Jag undrar hur det skulle vara. Tufft. Det är vägen dit också tydligen. Än så länge ska man mest fylla i listor på allehanda företeelser man fylla sitt liv med, och så ska man skatta sin dag samt värsta och bästa tillfället under densamma på en skala mellan 1 och 9. Jag känner mig trött i huvudet.
Det kan bero på mycket sol också. Mor, syster och jag har varit och badat idag. Jag lärde en amerkansk pojke att dyka – eller åtminstone hur det var lättare att huka sig och liksom rulla i vattnet i början. Han log mycket och hade en tacksam pappa som slapp ett tag.
Jag pratade just med I. Under ett telefonsamtal igår kväll hade han halkat på en kattleksak och trillat ut genom fönstret. Nu ringde han från centralintensiven på Karolinska med frakturer i hela huvudet. Sen ringde hans föräldrar. Jag är tydligen fortfarande "närmaste anhörig". Det känns fint. Jag skulle nog låta honom vara min också.
Pappa ligger på soffan och läser Råd och Rön iförd badshorts med texten ITAPARICA bakpå. Mamma delar en Mariscal Gran Reserva från 2000, som hon köpt på nån lokal Bodega där de har sitt sommarhus, med mig och syrran. Den smakar som fina viner ofta gör, Sherry och diskvatten. Vi skålar och ser varann i ögonen precis som man ska och det känns nästan lite sorgligt att lämna Kråkekull för den här gången. Men bra också. Jag är redo att klara mig själv. Jag och min Ångest-bok.