Hemlöshet och kärlek får jorden att gå runt. Eller?

Jaha och så var man snart hemlös igen då. Har inte bott någonstans längre än tre månader de senaste två åren, och hur erfarenhetsberikad och välberest man än blir av denna bohemiska livsstil är jag faktiskt gräsligt jävla trött på det. Hade tänkt bo i lägenheten i Malmö i ett år för att sedan känna efter ifall jag ville stanna i stan eller inte. Vad gör man nu? Hyr en ny i ett halvår till? Eller pendlar från nån annanstans som jag i princip gjort hittills? Jag vet inte.
Men jag förstår honom, föreningen har börjat gnälla om att han inte bott där på typ tre år och han orkar inte med tjatet. Ändå.

Det värsta är att jag börjat trivas så förbannat bra. Sitter i skrivande stund i Sundbyberg och väntar på att få höra om syrrans operation på Danderyd (men inga nyheter är glada nyheter så jag antar att allt är i sin ordning) och kände på fullaste allvar och för första gången att jag skulle sakna Malmö när jag åkte. Att det börjar kännas som Hemma.

Grannarna är en stor anledning, det vore dumt att förneka. Tesa och John är två av de absolut grymmaste människor jag träffat på flera år. Vad händer om jag drar? Problemet kanske snarare borde formuleras; Jag är förälskad i grannparet, kan man fixa distansförhållande?
Finns det relationsspalter i tidningen Frida fortfarande? Hemmets Journal kanske?

Och så har jag upptäckt att det är lite mysigt att vara lite kär i en kille som försvinner då och då. Jag gillar det. Blir helt klart spännande, risken att jag tröttnar snart minskar ju radikalt. Men man får inte vara lagd åt det neurotiska hållet kanske.