Malin rimmar illa

Förjävla illa faktiskt, så jag ska inte ens försöka.

Det är juldag och jag sitter på jobbet på redaktionen. Skriver om sopgubbar och väntar på att höra mitt kodord Kalle två på polisradion. Det betyder Ronneby. Det betyder Malin. Men inget kommer. Inget händer; ett par Kalle ett har jag fått men även de var bara enstaka misstänkta fyllerister på vägarna. Annars ingenting. Tyssst.
Så jag lyssnar på Frida Hyvönenes nya platta. Kan förstå varför den blivit så hyllad faktiskt. Den är fin, ovanlig. Jag tänker på Miranda Julie när jag hör den. Miranda Julie är ovanlig. Och fin.
Och jag dricker äpple-tranbärste i baljor och chattar lite, bränner iväg nåt mejl, smsar om kvällen och söker andra jobb i Skåne. Får man söka jobb på jobbet? Jag tvivlar. Men det känns inte omöjligt. Jag gör det nu i alla fall. Inte så, jag gillar jobbet på lokaltidningen här men det blir lite långt att åka när jag flyttar till Malmö i januari. Onödigt långt. Så en skånsk lokalblaska vore förnämligt.

Känner mig bräcklig. Som om jag kan gå sönder när som helst. Igår gick jag sönder lite lite. Fick några sprickor i kanten när släkten vällde in genom finingången i Kråkekull och krävde av mig att jag skulle vara trevlig och älskvärd och social och strålande vacker och dessutom briljera med min intelligens. Det gick sådär.
Syrran hade vansinnig panikångest av sin sociala fobi och stannade darrande på rummet hela julafton, tills alla hade gått. Jag tog en sobril och somnade i soffan på övervåningen. Mormor väckte mig när de skulle gå - hon ville ge mig min julklapp. Hon är snäll, mormor. Så hon fick sin julklapp också och morfar fick sin och sen såg jag på Extras' julspecial på tvåan. Det var bra, men inte som vanligt riktigt. Bra slut på serien dock. Absolut.
Sen sade pappa att han inte är rädd för att dö för att döden känns som en befrielse. Jag förstår inte varför han tror att jag står ut med att höra sånt från honom.

Jag skulle vilja känna mig solid och stark och säker. Trygg. Det är svårt. Det känns som om jag frenetiskt försöker kontrollera det lilla jag kan i mitt liv, och varför kan inte de människor jag älskar mest må bra? Jag klarar inte att göra dem glada, och jag klarar inte att släppa taget om dem heller. För vad har jag då? Vem är jag då?
Hur kämpar man för människor som inte kämpar för sig själva?

I låter så nere ibland när jag pratar med honom, så bitter. Ni vet så där otäckt bitter som man bara blir när man på fullt allvar tror att hela världen är ute efter en. Och sådär vansinnigt nere över småsaker som man bara blir när man hatar sig själv på djupet. Det gör mig rädd. Livrädd. Han är min bästa vän. Och en av de bästa människorna jag nånsin träffat.

Så ibland känns allt ganska jävla grymt igen. Jag har en ny lägenhet – om än okristligt liten, jag har två jobb som jag gillar, går en utbildning där jag träffat hur sköna människor som helst, och jag har många vänner som älskar mig. Jag vet det.
Och de klarar ju sig, de gör det. I låter som att han mår helt okej emellanåt, och han försöker verkligen må bättre. Det är ju jäkligt fint. Syrran ska få någonting hon väntat på och längtat efter länge, något som kan förändra allt. Och det är ju också jäkligt fint. Och farsan får väl för fan ta hand om sig själv, jag kan inte ta ansvar för hans liv. Han väljer själv.

Ikväll ska jag till en gammal vän jag inte träffat mycket de senaste åren. Det blir juste. Jag gillar henne.
Livet är bra jävla fantastiskt ändå alltså.