Dadlar vs George Michael

Att sova på hotell är typ det lyxigaste jag vet. Nu är jag i och för sig den slags person som tycker att en taxiresa kan utgöra höjden av lyx i vardagslivet men det går ju inte att jämföra med att slippa städa och få gå upp till ett dukat frukostbord på morgonen. I det här fallet ekologisk Champagnefrukost dessutom! Himmelsäng, läderstolar och body lotion i duschen. Rena handdukar, minibar och dansk TV. Det blir nog inte bättre än så här.

Ja tänk om det inte blir bättre än så här? Det suger ju. Lite som då Andres Lokko fick veta att E-type blivit invald i Skönhetsrådet och insåg att det här kan vara det roligaste han hört. Känslan som infann sig var att jämföra med djup, men förhoppningsvis tillfällig, depression. Att man förstår att nu blir det aldrig bättre. Det här är höjdpunkten, för hur skulle någonting kunna slå det här? Lokko i sin tur jämförde med South Park-avsnittet där Cartman, åtta år gammal, får påhälsning av människor med stjärtar istället för ansikten. Han skjuter sig i huvudet. För roligare än så blir det aldrig. Humorn var fulländad. Livet var över.

Ja och nu ligger jag alltså här, nedbäddad i en hotellsäng i Köpenhamn med internet och dadlar. Och just dadlarna är nog det som räddar mig från att ha ett fulländat ögonblick här och nu; jag gillar fortfarande inte dadlar men jag trycker i mig ett par ändå för att hålla perfektionen borta; fick en ask iranska sådana av en amerikan som tydligen ser det som sin livsuppgift att lära mig gilla nämnda frukt. Nu kan jag äta typ en åt gången. Två funkar, sen blir det äckligt.

Min klass på Författarskolan är ute och dricker absint på nåt ställe typ vid universitetet här, men jag är febrig och förkyld och började bli ordentligt yr över smörrebröden tidigare så jag retirerade. Då min namne i klassen avslöjade att hon funderat på att dela sitt bokade dubbelrum på hotell med mig efter klassutflykten (detta eftersom hennes barn hemma i Malmö skulle ha fest) kunde jag ju inte annat än att jubla och vingla i riktning mot Vesterbrogade. Alla i min klass är vansinnig trevliga och det känns som att jag kommer ha trettio nya vänner med mig när jag slutar om ettochetthalvt år, men nån måtta får det vara. Absint och feber kan vara en dödlig kombination. Särskilt för någon som kan få panikattacker av kaffe.

Åh herregud nu visar de George Michael videos på dansk teve också! Var är dadlarna?!!