Förvirrad

Alltså jag blir inte klok på den där jävla stan. Stockholm. I mitt hjärta? Ja absolut. Alltid. Men ibland på ett påträngande sätt, jag känner mig lätt väldigt ensam där. Trots att jag har mängder av bekanta. Eller kanske just därför. För att de är just bekanta, de flesta av dem, och inte vänner. Inte än. Här i Malmö känner jag mig ensam på ett annat sätt. På ett mer okej och rakt sätt. Jag känner helt enkelt inte så mycket folk här och stressen är inte alls densamma. Inte den sociala stressen iaf. Och jag är en social nörd.

Så. Ska jag packa upp skiten som ska föreställa mitt liv ur lådorna och påsarna och kassarna och behållarna och korgarna eller ska jag låta det ligga och försöka flytta tillbaka till Stockholm? För det är ju ingen mening i att packa ur allt och sedan ändå flytta om ett par månader. Samtidigt försämrar det ju möjligheterna att känna sig hemma någonstans avsevärt om allt man äger ligger inpackat i papp och plast.

Jag saknar Stockholm. Så det värker i hjärttrakten. Kanske saknar jag drömmen om Stockholm också, så som jag vet att den kan vara när den är som bäst, men som den aldrig riktigt blir egentligen. För egentligen kommer alla mina vänner ändå bara att gå till Debaser varje helg och jag kommer att sura eller få gå och dansa ensam. Och egentligen kommer jag aldrig våga ringa de där grymma människorna jag lärt känna precis mittemellan mycket, sådär så att man är rädd att det är konstigt om man ringer och vill hänga. Och konstig vill man ju inte vara. Men gå och dansa, det vill man.

Eller så är det kanske just det. Kanske bara dags att leva ut min konstighet och visa dess fula fejja precis som den är. Som jag är.
Men det är ju det som är det jävliga, jag vill ju att ni ska gilla mig så himla hårt att jag blir tokig ibland. Bekräftelse och smicker vill jag ha. Öppenhet och ärlighet vill jag ha. Och uppriktiga känslor. Kan ni tycka om mig så som jag tycker om er? Ibland tror jag det, ibland tror jag att jag är okej att jag är okej just för den jag är och inte trots det. Är jag okej?

Det är konstigt att man blir räddare när man blir äldre. Det är ju tvärtemot det andra man blir med åldern: klokare.