Jo det var så här att...

Cemetary Gates

2011-04-14T01:19:00.002+02:00

När ingenting annat får mig att orka leva så gör Pantera det. Tro det eller ej. Eller, de får mig mer att tänka 'Fuck it' liksom. Obstinata Malin vaknar till liv. Så du jävlas, livet?

Ibland tänker jag att jag borde använda min blogg i nåt särskilt syfte. Exempelvis GADen, men varför skulle den någonsin få större utrymme än den redan tar sig? Å andra sidan skulle ett framsläpande ur garderoben enbart gynna en av oss. Och det måste man ju gilla. Mina vänner är GADens fiender.

Jag är inte svårövertygad.

Bitter fredag

2010-11-26T15:05:00.003+01:00

Ryggläge i sängen i väntan på att gå till jobbet. Fan vad jag hatar mitt jobb. Jag vill döda allihop och falla ihop gråt-skrattandes i en hög på Fjällgatan. Med utsikt över Grönan. En dag ska jag göra det.

Det är så illa att jag imorgon tar mitt cv och spankulerar ned till Carlings i Ringen där de söker folk. Det kan väl vara trevligt, det är ju av någon anledning alltid rea på Carlings. Eller åtminstone okej, åtminstone kanske man inte behöver byta blöjor på vuxna människor lika ofta som nu, och åtminstone kanske man får nog med pengar för att betala räkningarna. Åtminstone. Som det ser ut nu har jag 2000 att leva på i december. De som räknar mig bland sina närmaste kan alltså härmed anse sig varnade angående uteblivna eller också hemgjorda julklappar. Vi får se vad kreativiteten tillåter.

Igår var en fantastisk dag, varför är inte alla sådana? Vad det var som var så fantastiskt vet jag egentligen inte, det är svårt att sätta fingret på. Jag var bara glad och närvarande och skitsnygg och tyckte att livet var för jävla spännande ändå.

Saknar en massa människor just nu. Syster, I, mamma, mS. Bland andra. Jag måste sluta älska människor som inte ger mig lön för mödan.
Lite bitter idag? Lite. Men det går nog över när jag kommer till jobbet om en dryg halvtimme. Ha.

Pressad citron

2010-10-20T00:41:00.004+02:00

Plastcitronen. Citronen på plast, ni vet. Var hittar man den, i exakt vilken hylla, och hur i helvete tänker de som bestämmer sånt?
Det här är min eviga fällning. Gångerna jag stegat rakt in i en matbutik och hittat föremålet för min längtan utan förhöjt blodtryck är obefintliga. Mat! Citron! Färdigpressad? Njae, tyvärr, bara för de med lokalsinne. Det känns alltid så självklart för de som bor där (jobbar heter det kanske), vilket också är märkligt. Jag har hittat skiten både bakom butikens eget läsksortiment och jämsides med buljongen. Hur är sinnet hos en butiksinredare utformat, och varför följer det inte nån slags mall alls? Är det kanske det som är mitt kall i livet?

Snacka om att butiksbiträde är ett yrke man inte direkt sätter upp på femitopplistan i skolan när man fortfarande är både tillräckligt naiv och ännu inte har fattat att alla kan inte bli rockstjärnor eller fotomodeller eller grisbönder. Men nu längtar jag efter det. Tänk att få sitta bakom en kassapparat och tänka på Jude Law, eller lassa fram varor i kyldiskarna och låtsas att man tar Åreskutan med vinden flapprandes i kinderna och halsduken blöt av utandning runt halsen. Vid varje sväng känner en livet bita och dra i magen, i varenda framåtlutning skriker armar ben bröst Kom igen då liv, ta mig i mitt bästa om du vågar.
Ja tänk.

Jag blir aldrig som de från stan.

<3 Vinter.

Antiflykt

2010-10-08T22:55:00.004+02:00

Stockholm igen. Stockholm älskar mig, jag hatar stan. Jag känner mig stressad, ovälkommen, fel, oduglig, utanför, ensam, etc. Men älskar mina vänner här. Verkligen. Jag vet att ni tycker om mig mer än jag kan ta in eller lita på men jag kommer att göra det, bara ni inte ger upp. Lovar.

Pip sa min telefon. "Jag är på dejt" meddelade upphovsmannen till mmset, sittandes mittemot en av mina bästa vänner på vad som ser ut som en bänk. I Malmö upphör inte uteserveringssäsongen med plustempen nämligen. Nej där kämpar man på med elvärme och brasor året runt. Varför anpassa sig när man kan anpassa?

Men det väckte känslan av/längtan till Malme. Mitt finaste, som spottar tillbaks mig så fort det får chansen. Obesvarad kärlek när man vill inbilla sig att den är sådär bittersöt men egentligen bara kall, hård, rak. Jag vill inte ha dig, säger den.

Sen fick jag en flirt. En komplimang. "Är du lika vacker som alltid?" stod det. Kanske inombords, men en dusch hade ju inte dödat. Tänkte jag då. Ljög och svarade "Alltid."

Om flykt och dess soundtrack

2010-09-07T21:01:00.001+02:00

Jazz Mandolin Project med Trey Anastasio i ipoden. Det var längesen jag lyssnade på Phish nu, projektet påminner mig om det. Men jag har heller ingen lust. Dimman ligger tät över Uppsala utanför tågfönstret, vi färdas i mjölk.
Egentligen skulle jag ha åkt igår. Jag gjorde till och med ett tappert försök, sprang längs plattformen med en gigantisk ryggsäck och en om möjligt än mer välfylld rullväska och ropade "Vänta!" men det gjorde det inte, tåget. Jag hade trott att jag skulle till Malmö som vanligt. och gått och ställt mig på perrong 12 som vanligt. Men det skulle jag ju inte, vilket jag insåg för sent. En snäll man vid namn Jonas plockade upp mig där jag satt och grät på perrongen och övertalade mig att gå och försöka få en ny biljett hos SJ, att jag inte skulle ge upp, "det värsta som kan hända är ju att de säger nej, eller hur?". Och kan man tänka, det fungerade. Kanske berodde det på mina tårfyllda ögonvrår, kanske har även SJ ett hjärta, det hela resulterade i alla fall i en ny biljett på samma resa nästa dag. Idag var jag i bättre tid.
Ryan Adams, Pick me up i Gävle. Humöret var ett annat igår. Jag var upplivad, avstressad och utsövd för första gången sedan i november, att få sova är himmelskt, inget mindre. Missen tog ned det lite, jag hade varit glad och spänd, nu är det mest ångest och lite sorg som värker bakom mina fantastiska bröst. Jag hann med mer på det här sättet, hann bli sentimental även över huvudstaden och inte bara över Malme.
Sista sista kvällen i Sthlm innan Äventyret Östersund spenderade jag i baren på Matkultur. Tittade på medan John jobbade, drack ett par öl. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer att sakna många människor i staden, jag kommer att sakna många i Skåne också. Jag kommer att sakna BLT, Författarskolan, Lisas soffa, Felas byggkaos, mina älskade kattjävlar, Kråkekulls skogar, Ersta, de alltid lika onödiga som nödvändiga sista ölen på Kvarnen och Skeppsbar, Hoyzermatcherna, nattbaden vid Ribban eller Långholmen. Men jag kommer också att veta att allt kommer att vara exakt likadant när jag kommer tillbaka. Betryggande och lite sorgligt. Tråkigt och galet fint. Att allting är i ständig förändring, men ändå precis samma fast bara på ett lite annat sätt. Helt jävla fantastiskt.
Toots and the Maytals i Bollnäs. Monkey man!
Åker jag då ifrån mina problem? Flyr jag? Så in i helvete, även om jag aldrig riktigt velat erkänna det för min psykolog. Men det är ibland nödvändigt att lämna en situation för att kunna se på den med perspektiv och för att därmed kunna ordna upp den. Städa lite. Jag måste ha lugn och ro, en sysselsättning och ett hem. Allt det kommer jag att få i Östersund. Det funkade när jag åkte till Spanien för 3 år sen, helt själv och utan mål eller returbiljett.
Utanför fönstret är dimman borta sedan länge, morgonfukten har lagt sig tillrätta och sugits upp igen bland trädkronor och hummus. Himlen över Ånge lyser blå med ett par harmlösa moln som ser ut som om någon däruppe varit lite halvtaskig i magen. Jesse Sykes i lurarna. Solglasögonen på.

Blind

2010-09-07T20:41:00.005+02:00

Krafsar efter glasögonen i ansiktet. De borde vara där, de är grumliga och behöver putsas. Så minns jag förra veckan. Operationen som tog tio minuter, det följande Citodon-ruset med ömsom sömn ömsom smärta och en evig ström av ljudböcker och kaffe. Min närsynthet är ett minne blott, liksom dagarna efter ingreppet.

Kaffe och delicatoboll, fick man efteråt. Och ett par fula solglasögon. Värt 20 lakan? Det hoppas jag. Just nu vill jag bara putsa glasögonen. Känns som om jag har haft linserna i för länge litegrann. Skaver och är suddigt.

En annan bra sak jag och söstra mi (min partner in crime) upptäckte är att man somnar sjukt bra på Citodon om man samtidigt lyssnar på ljudbok. Alldeles för bra, vi tog oss igenom halva John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna på tre dygn, trots att vi inte gjorde någonting annat än just det och sov och gnällde.

Nu åter i verkligheten. Den är fan trevligare än jag minns den ändå.

Schmidsommar

2010-06-25T21:25:00.008+02:00

Av en händelse - eller egentligen flera om man vill vara petig - ordnade det sig så att undertecknad vid 19-tiden under midsommaraftonen satt själv vid ett metallbord och stirrade på en öl - eller tre om man ska vara noga - på Gullmarsons bar. Ja, det är det runda huset mitt på Gullmarsplan. Enligt ryktet kommer av okänd anledning Liam Norberg och inkasserar en kasse pengar därifrån en gång i månaden; den enda anställda, bartendern, jag presenterades för hette Junior. Han teg som muren om saken.
Det var exakt så spännande och sorgligt som det låter. Jag trotsade alla de tusen inbjudningarna till dåligheter i skärgårdar och dylika borgerliga häng och valde att gå och bada vid Sickla strand. Vilket var trevligt, trots promenaden på 1,5 timme i tofflor som förvandlade mina tår och vader till värkande bölder, men inte så trevligt att jag kunde motstå den lockande uteserveringen när jag på hemvägen (då jag fuskade med tvärbanan) nådde Gullmarsplan och det trevliga öppna stället mitt på.
Nu är väl 'trevligt' också högst objektivt och situationsbundet. För mig betyder det att man känner sig som en i gänget, och som om man gärna hade fått stanna kvar resten av livet, bo under bardisken och leva på tappade slattar, smulor och citronskal utan att någonsin få mottaga ett hårt ord för saken. Lite som i Cheers, den amerikanska komediserien som handlar om en lagom sunkig bar och dess stammisar, "when everyboody knows your na-a-ame". Det tog 10 minuter innan jag hade fluktat mitt för sex olika personer. Jag var hemma. Alla vi utan ett hem, en tillhörighet, ett liv.
Jag valde av meteorologiska skäl uteserveringen och ett glas vitt vin till att börja med. Av den blonde mannen med sällskap vid bordet bredvid fick jag veta att är man stammis får man öl upp till kanten på glaset. Alltid välkommet för den törstige, men just ikväll var det i överkant och skvalpade vildsint då han gick på ben som säkert hade minst tvåsiffrigt i sig redan. "Jag ska be han bara fylla hit nästa gång" sade den blonde herrn och pekade i mitten på glaset. Skrattade. Jag med.
Upprepade gånger strök en man i rosarandig skorta knuten vid magen förbi utanför i olidligt sakta mak. Han hade polisonger, tintinfrisyr och i övrigt backslick på det lilla som fanns kvar och stod gärna och rökte bakom en glasdörr, osynlig. Det är svårt att veta vart man ska titta i sådana situationer. Lite som om han varit naken. Jag böjde mig min vana trogen en stund över skrivblocket för att föreviga.
Junior undrade vad jag skriver, ölkillen hänger på. "Planer typ." svarar jag. "Vad är det?" undrar bartendern med ett snett leende och en ögonblink medan han torkar mitt bord. Jag vet inte heller. "Läser gör du också." konstaterar grannen. "Duktigt."
En man sätter sig på stolen mittemot mig, "Är det ledigt här?". Jag nickar och ler men hans polare vill gå och kissa och propsar på sällskap innan jag ens hunnit uppfatta vad som hände. Det behöver inte gå fort på Gullmarsons.
Från en av skinnsofforna där inne skrattar en kvinna i övre medelåldern iklädd rutig klänning, glasögon och kort blont hår högt åt allt någon av bartendrarna säger, varje gång de tilltalar henne. Skjuter upp de finbågade brillorna på näsan emellanåt och det tunna silverarmbandet glider längs armen när hon lyfter den ständigt nya ölen för att dricka. Skrattet dröjer sig kvar, hittar ut till oss på serveringen.
"Vill du ha en biggarå?" frågar killen med ölen och håller fram en droppande plastpåse över mina strumpbyxor. Jag tar två. Sjukt goda och nysköljda i baren.
Jag beställer in ännu en öl. Skålar med grannarna.
Solen går ner bakom Sjöholms dass.
De två rakade männen som turades om att prata stapplig engelska i telefon en bit bort lämnar sina grogglas och går. Jag följer deras exempel. Dags för en midsommarfalafel.
Mannen i knytblus röker sakta sin cigg. Smyger runt huset. Ser ut som att han väntade på någon. I ett par timmar. Respekt ändå. Han kanske inte visste att det bara hade varit att kliva över staketet så hade han också hört hemma.

Yesterdays news

2010-06-02T22:10:00.004+02:00

Jag tror helgen och måndagens tilldragelse kan vara räddade. Eller i alla fall mitt självförtroende på dessa; solbränna hjälper mot svullna missfärgade kroppsdelar! Fantastisk upptäckt. Bilden ovan vittnar också om att ett behagfullt mått av mörker kan hjälpa.

Och så har jag googlat mitt namn idag. För bara några månader sen var jag på typ 4 platser på första sidan, det visade sig vara BLT:s förtjänst. Nu dyker jag bara upp i form av en myspaceadress jag aldrig använder. Före mig ligger istället folk som äger ridskolor i Sölvesborg, härstammar från Simrishamn och föder barn. Är det människorvärde det? Vart är världen på väg?

Bajs #1

2010-06-01T23:31:00.003+02:00

Och jag höll på att glömma; ett smakprov på kommande bildserie.
Jag kallar den Bajs. Illustrationerna gäller just Bajs, från olika platser och tider. En konstant i mitt liv på nåt sätt. Alltid närvarande, dock på på behörigt avstånd och i olika, men skrämmande lika, skepnader.
Ovanstående är från en trottoar i Albarrico, Spanien den 16/10 -09.
Försök påstå att ni inte blir sugna på mer!

Det är okej att vara ytlig när man är ful.

2010-06-01T23:02:00.003+02:00

Till mitt försvar är jag bara det typ en gång i veckan. Men nu är det allvar.

För de som undrar kan jag berätta att jag alternerat mitt utseende en smula de senaste dagarna. Igår gjorde jag till exempel full fransk manikyr för första gången i mitt lilla liv. Det blev fint och man ser inte längre allt junk under naglarna.
Så idag köpte jag klänning och vita sandaler för Bokens Dag på måndag då jag ska läsa ett avsnitt ur min kommande roman högt inför en hög människor.
Allt gott så långt, om än en aning ovant. Om det hade stannat vid dessa justeringar. Men jag är ju inte den som är den utan öste helt enkelt på med hela arsenalen. Det blev liksom lite förutsägbart. Tyckte jag.

Gick således i söndags kväll in i en snedvägg i Asters vindslägenhet och gled ihop på mattan, nära att svimma. Det gjorde så jävla ont. Som bevis har jag en blåröd bula av golfbolls storlek att stoltsera med. I pannan.
Bestämde mig, självfallet, ikväll för att den såg lite ensam ut. Gick alltså in i en dörr och fixade ännu en svulst av om möjligt ännu större kaliber, fast lite mer åt tinningen till, på samma sida.

= Elefantmannen i högklackat kommer förmodligen att stjäla showen för alla mina meduppläsare. Det hade nog sett bättre ut om jag hade struntat i putsningarna och bara odlat ett par finnar på hakan som jag är så bra på i vanliga fall. Det blir en bra Bokens Dag. Men alla heta människor i publiken som jag kommer bli nervös av kan ju kanske stanna hemma på måndag, mmkay?

Hur man blir av med en...

2010-04-27T01:25:00.005+02:00

Duschkabin. En ytterst framstående litterär personlighet framöll på min facebookvägg åsikten att man skulle, citat, "Vänd upp och ner på den och sälj den som bidé." Inte dumt. Problemet gäller ju även att få ut skiten ur lägenheten. Raketer och en rymdfärd var ett förslag från en av mina äldsta vänner. Nu sitter det tyvärr ett tak i vägen, men annars inte heller en helt oäven idé. Närmast så här långt ligger väl yxa sönder skiten och bränna den på balkongen. Vi gillar när saker brinner här i Solna.
Nu har jag fått en psykolog istället för en psykoterapeut. Psykologen är helt ny och fräsch och oförstörd och vill gärna testa sina kunskaper genom att lägga ord i min mun. Hon är bra dock, tror jag. Hon lyssnar och hon är hemskt övertygande i att hon faktiskt skulle bry sig om mig. Det är fint. Men tyvärr kort, som så mycket. Jag kan inte pendla till Karlshamn för att få sitta och beklaga mig över min otrygga barndom, den traumatiska NZ-resan och mina döda krukväxter. Jag ska ändå utnyttja henne lite till just NZ-resan. Traumatiskt är ärligt talat bara förnamnet. Barndomen är som den är. Krukväxter köpte jag nya i förra veckan. Bästa att passa på ändå, när någon lyssnar, med det som både är svårt att acceptera och att köpa nytt av.
Det kan vara så att jag har världens bästa människor. Jag tror lätt när all stress stockar sig i min hjärna att jag är ensam om att ha det så, ensam om allt i världen, och att om jag yppar min svaghet till någon så kommer de att i bästa fall spotta på mig. Galet coolt varje gång jag inser att det inte är sant. Folk tycker ju om mig!
Ja, det har varit en jobbig vinter. Och vår. Men det lättar nu. Jag har vännerna nära, jag har ett hem. Det var plus-sidan. Men kanske bästa plussen i hela världen. Jag älskar er. Och ni i Malmö och Karlshamn - jag saknar er!

Nä nu blommar löken!

2010-02-09T23:17:00.005+01:00

Det var väl själva fan vad det ska vara svårt det här med livet. Efter att ha sökt jobb jag absolut är mer än jävla kvalificerad att göra på ETC och Fria Tidningar Malmö utan positiva resultat, bestämmer jag mig för att söka ett jobb som allt-i-allo i Åre. Något jag överhuvudtaget inte kan, jag har åkt slalom i sammanlagt 3 timmar av mitt liv och har sett en skoter två gånger. Nog för att de var några av de skönaste timmarna, men ändå. Ansökan svängde jag ihop på en timme, ändrade lite i cv:t och hittade en bild från nåt bergsslott utanför Teruel i Spanien höstas.
Och de svarar. Tre timmar senare. Undrar när jag kan komma på intervju.

Löken (c'est moi) blommar uppenbarligen oavsett årstid och sinnesstämning. Jag får nog tänka vidare på det här imorn, när jag inte haft roman och rövin i huvet på ett tag.

Jag söker jobb o jobb o jobb som journalist och kanske kanske kanske ska jag bara lägga ner den skiten. Kanske är frilans den nya skiten, kanske inte ens det, kanske har jag självförtroende som en dörrmatta. Kanske ska jag åka till Åre, skotta snö och köra skoter i resten av mitt liv. Fy fan vilken jävla ärkebra planB isåfall. Hwo-aaah!
Malin vs Livet – 7-6

Vännerna

2010-01-27T01:47:00.003+01:00

Idag har jag varit hos min psykoterapeut. Jo, hon heter så. Vi kom fram till att jag inte är särskilt psyksjuk, bara lite neurotisk. Och det visste jag ju redan. Tur att det är billigt.

Imorgon åker jag till Sthlm igen. Och inte bara i mitt hjärta, utan i tåget också. Det går fortare då. Jag ska gå på vårrullemiddag hos Frida och Rasmus, jag ska gå på Hjärnstorm-släpp, jag ska gå på El Mundo och dricka bir, jag ska gå på Fasching och dansa, jag ska gå på Strand och dansa, jag ska gå på Pluto/KGB/Kruthuset och dansa, jag ska gå på föreläsning på Axelsons, jag ska träffa Erik och Jompa och Mari och Karin och Micke och John och Tesa och Felicia och Lulle och Olov och Fia och Zara och en massa andra fina människor, och jag ska gå på Sannas andra 30-årsfest.

Sannas första 30-årsfest gick av stapeln i lördags i Malmö. Vi hånglade igen. Jag kan aldrig minnas varför; inte för att jag inte gillar Sanna utan för att jag inte tänder på flickor. Jag har för mig att hennes pojkvän var lite sur så jag gick till Retro och mötte en massa trevliga människor som jag hängde med på efterfest. Kvällens andra hångel-erbjudande dök upp, men inte heller denna gång stod rätt person bakom önskan.
Det är aldrig rätt person som vill hångla med mig. Fråga mig inte varför.

Sen ska jag åka till Åre och bryta ett ben på skidor. Hepp!

Jag är så jävla värd

2010-01-05T22:14:00.004+01:00

Ta beslut är ju skiten, har jag hört. Ja nu ska jag börja sluta maska och mörka. Hoppla!

2010. Året. Det själviska året som jag utnämnde det till - mitt själviska år. Det kändes bra. Det är bra! Jag vill bli bättre på att säga nej bara för att jag känner för det. Jag behöver inte ha en anledning. Bli bättre på att ta beslut, so what det är väl bara att ångra sig ifall det sedan inte visar sig vara det bästa. Eller hur? Bli bättre på att vara snäll mot mig själv, ge mig lite andrum, göra saker jag mår bra av. Jag är fan värd det.

Jag hittade ett par skor idag som var dödligt snygga, jag kan förmodligen inte gå i dem, och de kostade mer än halva min hyra. Jag tror att det är en bra grej helt i 2010:s tecken. Jag väljer att tro det och kommer såvida jag inte hittar nåt bättre i Sthlm i veckan införskaffa dem snarast. Herrejävlar vad snygg jag kommer att bli. Orättvist nästan.

Det kommer mera

2009-12-15T14:52:00.003+01:00

Fler vuxenpoäng på gång!
Både idag och igår har jag varit ute och gått i minst en timme för jag har upptäckt att jag mår så jävla bra av det. Blir helt lycklig. TönT.
En bra sak är att sen får man gå in i värmen och med samvetet i behåll dricka te/glögg och lyssna på gamla 90-talshits, som min roomie JW spelar, i badkaret nästan hur länge man vill. Vi har quiz och jag vrålar ut "Radiohead!" eller "Soundgarden!" eller "Foo fighters!" eller "Blur!" från min exil i badrummet. Ändå najs.

Jag ska klippa mig imorn också. Moget. Skaffa ett jobb får vänta till våren, jag har så det räcker just nu ändå.

Och så har jag köpt en kalender för 2010 också, och ett fyrpack kammar. Vuxet. Jag minns inte senast jag ägde en kam, och kalendern känns som lite hopp för framtiden. Om man hade nåt att skriva i den, that is. Det blir nästa sak på listan, fylla nästa år med planer. Först lite Exploding Heart, Lakrits/svartpepparte och ett bad. Ett långt. Sen kanske ett Tudors-avsnitt. Ja jag har fastnat i Tudors. Varför inte? Så länge folk fastnar i typ Stargate är jag fri att gå in i vilken grotta jag vill. Sådeså.

Att bli vuxen

2009-12-11T14:45:00.003+01:00

Det kan vara så att det hände inatt. Vuxenheten infann sig. Eller?

Vad som får mig att misstänka något så oväntat är att jag tog beslutet att skippa något jävligt roligt - 4 dagar i Berlin - för att jag hade för mycket annat tråkigt att fixa, såsom skola, städning och tvätt. Jag vet inte vart detta ska leda. Snart tackar jag väl nej till tårtkalas för att jag måste laga söndagsstek.

Å andra sidan har jag de 4 första timmarna av dagen då jag skulle gjort grejer legat på soffan och glott på The Hills och facebookat med en kompis. Och responsat lite, vilket iofs är bra. Men det tog typ en halvtimme. Så det är nog ingen fara med mig.

Wasani?

2009-12-10T01:34:00.003+01:00

Ja alltså.

Folkölstricket och folkölscricket är inte samma sak. Man kan tro det, det gjorde jag. Men det är inte sant. Det är säkert, det! Dock funkar båda om man vill åtnjuta en uppsluppen stämning på valfri spontanfest. Jag ska ha båda när jag gifter mig. Det ska lätt bli den grymmaste spontanfesten nånsin. Fast med god öl. Stark öl.

Ja nej men hej ja. Nu har jag plötsligt börjat blogga ofta. Dagligvis rentav. Och ibland, idag exempelvis, jävligt packad. När kan man börja räkna statistik egentligen? Är två dagar på raken okej för att bli en frekvent bloggare? Nu bestämmer jag. Jag bestämmer Ja.

Ibland när jag äter ris så vaknar jag av att de gömt sig och nu kryper fram och ger sig till känna. Jag vet inte riktigt vad budskapet är här men det känns viktigt.

Förvirrad

2009-12-08T23:13:00.004+01:00

Alltså jag blir inte klok på den där jävla stan. Stockholm. I mitt hjärta? Ja absolut. Alltid. Men ibland på ett påträngande sätt, jag känner mig lätt väldigt ensam där. Trots att jag har mängder av bekanta. Eller kanske just därför. För att de är just bekanta, de flesta av dem, och inte vänner. Inte än. Här i Malmö känner jag mig ensam på ett annat sätt. På ett mer okej och rakt sätt. Jag känner helt enkelt inte så mycket folk här och stressen är inte alls densamma. Inte den sociala stressen iaf. Och jag är en social nörd.

Så. Ska jag packa upp skiten som ska föreställa mitt liv ur lådorna och påsarna och kassarna och behållarna och korgarna eller ska jag låta det ligga och försöka flytta tillbaka till Stockholm? För det är ju ingen mening i att packa ur allt och sedan ändå flytta om ett par månader. Samtidigt försämrar det ju möjligheterna att känna sig hemma någonstans avsevärt om allt man äger ligger inpackat i papp och plast.

Jag saknar Stockholm. Så det värker i hjärttrakten. Kanske saknar jag drömmen om Stockholm också, så som jag vet att den kan vara när den är som bäst, men som den aldrig riktigt blir egentligen. För egentligen kommer alla mina vänner ändå bara att gå till Debaser varje helg och jag kommer att sura eller få gå och dansa ensam. Och egentligen kommer jag aldrig våga ringa de där grymma människorna jag lärt känna precis mittemellan mycket, sådär så att man är rädd att det är konstigt om man ringer och vill hänga. Och konstig vill man ju inte vara. Men gå och dansa, det vill man.

Eller så är det kanske just det. Kanske bara dags att leva ut min konstighet och visa dess fula fejja precis som den är. Som jag är.
Men det är ju det som är det jävliga, jag vill ju att ni ska gilla mig så himla hårt att jag blir tokig ibland. Bekräftelse och smicker vill jag ha. Öppenhet och ärlighet vill jag ha. Och uppriktiga känslor. Kan ni tycka om mig så som jag tycker om er? Ibland tror jag det, ibland tror jag att jag är okej att jag är okej just för den jag är och inte trots det. Är jag okej?

Det är konstigt att man blir räddare när man blir äldre. Det är ju tvärtemot det andra man blir med åldern: klokare.

You call the dentist, ill call the priest, and weĺl meet up in 2 hours to get married!

2009-04-24T15:48:00.004+02:00

Malin gick till skolan igår och kom inte hem förrän kl 8 i morse med handväskan full av vegansk moussaka. Detta tack vare ett ödesdigert Lidlbesök och en Hare Krishnamunk. Det är så jag gillar livet bäst. Oväntat och lite lite galet. Eller ja ganska ordentligt galet då.

Mer galet bra är det att jag får bo kvar i lägenheten! Åtminstone till januari, han ska mörka och inte "lyckas" sälja den förrän då har han lovat. Bra pojk det där. Dom där homosarna är inte så dumma ändå.
Mars var även annars den mest påfrestande månaden på länge. Macbooken pajade och med den försvann allt jag skrivit och antecknat de senaste 6 åren, inklusive romanen, förutom det jag skickat till min handledare i januari. Sen höll min älskade syster på att dö av en allergichock och undertecknads tillstånd blev inte bättre av en släng av olycklig kärlek. Och så var ju fuck-off-fingret inte alls det bara lite spexigt stukat utan brutet på två ställen och ur led, vilket gjort att jag varken kunnat jobba eller skriva.
Men nu är jag på g igen. Allt ordnar sig och det är sol och jag har en ny dator jag kan skriva på, snygg som en sommardag, och är det inte egentligen rätt skönt att vara sjukskriven? Särskilt när man inte mår dåligt? Jag väljer att tro det. Man kan till exempel sitta på fik och internetta hela dagarna om man vill. Eller på väg hem från skolan en torsdag bli kidnappad av först en John och sen en Hare Krishnamunk utan att det gör nåt eftersom man faktiskt inte har några tider att passa ändå.

Sweet as. Livet. Im loving it.

Hemlöshet och kärlek får jorden att gå runt. Eller?

2009-03-10T11:09:00.002+01:00

Jaha och så var man snart hemlös igen då. Har inte bott någonstans längre än tre månader de senaste två åren, och hur erfarenhetsberikad och välberest man än blir av denna bohemiska livsstil är jag faktiskt gräsligt jävla trött på det. Hade tänkt bo i lägenheten i Malmö i ett år för att sedan känna efter ifall jag ville stanna i stan eller inte. Vad gör man nu? Hyr en ny i ett halvår till? Eller pendlar från nån annanstans som jag i princip gjort hittills? Jag vet inte.
Men jag förstår honom, föreningen har börjat gnälla om att han inte bott där på typ tre år och han orkar inte med tjatet. Ändå.

Det värsta är att jag börjat trivas så förbannat bra. Sitter i skrivande stund i Sundbyberg och väntar på att få höra om syrrans operation på Danderyd (men inga nyheter är glada nyheter så jag antar att allt är i sin ordning) och kände på fullaste allvar och för första gången att jag skulle sakna Malmö när jag åkte. Att det börjar kännas som Hemma.

Grannarna är en stor anledning, det vore dumt att förneka. Tesa och John är två av de absolut grymmaste människor jag träffat på flera år. Vad händer om jag drar? Problemet kanske snarare borde formuleras; Jag är förälskad i grannparet, kan man fixa distansförhållande?
Finns det relationsspalter i tidningen Frida fortfarande? Hemmets Journal kanske?

Och så har jag upptäckt att det är lite mysigt att vara lite kär i en kille som försvinner då och då. Jag gillar det. Blir helt klart spännande, risken att jag tröttnar snart minskar ju radikalt. Men man får inte vara lagd åt det neurotiska hållet kanske.

Tjackhostan och botehelgen

2009-03-02T18:49:00.001+01:00

Tjackhostan är min polare och förtrogne. Min vapendragare, min filt i mörkret, mitt tändstift i natten. Aldrig har jag exempelvis fått så bra ragg som under Hostans (ja den vill helst bli kallad det) influenser. Obestridliga fakta. Helt sant och lite störande, får medges.
Men min käre vän är också min nemesis. Mitt motorstopp i snålblåsten, min envetna boja som suttit i sedan Köpenhamnsresan i december.

Efter fyra ronder då jag försökte:
1. vänta ut den, i två månader.
2. cocillana etyfin som bara gjorde mig illamående och fick mig att sitta och somna på möte på Sydsvenskan
3. antibiotika och antiinflammatoriska piller
4. astmamedicin och allergitabletter
var det till slut den femte som funkade.

Den funkade för övrigt mot en del andra saker också. Efter den här helgen kan jag stoltsera med 112 kronor kvar på kontot, ett nytt smeknamn, ett stukat långfinger på höger hand som inte går att böja och är lite större och glansigare än de andra - ett konstant fuck-off till världen helt enkelt, en piercing mindre och en tilltagande afasi.
Men ingen mer Tjackhosta. Den gav upp. Den orkade inte mer. Fyra fyllor på tre dagar är mer än vad de flesta åkommor klarar av visar det sig.

Briljanta idéer har kläckts, bandfoton tagits, svartklubbar kraschats och ett tag i lördags natt såg jag dubbelt - och jag var inte den enda. Jag har fått hångla också. Det är ju ändå det bästa.
Festivalhelger i all ära, de behövs ibland, men det här kommer hålla mig på mattan i nån vecka framåt. När jag plockat bort ölburkar, snusdosor och det som förut utgjorde innehållet i garderoben, från golv och hyllor ska jag festa till det med lite käk. Jag är värd det, tro det eller ej. Vad man nu kan slänga ihop med typ 6 kronor att leva på om dagen i resten av månaden. Fan.

***

Fick just höra av syrran att man kan dö av en stukning. "Som Raskens", sa hon. Helt okej sätt att dö ändå. Med ett praktfullt Fuck off!

I just need some love

2009-02-19T00:38:00.006+01:00

Man ska inte jobba när man är sjuk säger de. Det gäller tyvärr inte fattiga satar som undertecknad.
Det visade sig att vad mina vänner så snällt döpt till Tjackhostan var en infektion som kräver antibiotika och antiinflammatoriskt skit och med detta bröt hela flunsan ut i full blom. Jag är så jävla sjuk! Men jobbar ändå. Och försökte mig på BLT-bilen till ett jobb eftersom fotografen vägrade åka i samma bil som ett snorande hostande vrak. Det var intressant.
Vid en stop-skylt där jag bara tänkte sakta ner snabbt och rejsa vidare (då det tog mig hela 7 minuter och ett telefonsamtal för att lyckas starta bilen) sträcker jag fram vänster fot för att som brukligt är frikoppla just innan stoppet. Då det inte finns frikoppling på en automatväxlad bil bromsar jag istället så häftigt att min hand som, av någon outgrundlig anledning, befinner sig på växelspaken för denna framåt till R, varpå jag automatiskt trycker ner höger fot och alltså börjar backa flera meter. Vackert, med all säkerhet. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att ingen såg dessa smått briljanta 4 sekunder av mitt liv.

Feber och journalistik är en synnerligen magisk kombination. Jag glömmer vem jag intervjuar och varför. Kommer på fina små företeelser i livet som jag aldrig tänkt på vare sig innan eller efter, exempelvis att mjölken i kaffet lägger sig som en liten stjärna i mitten när drycken kallnar. Det är ett vackert liv, det feberyra. Förutom när man ska sova. Då drömmer jag om damer som dansar i röda kjolar och höga klackar på min panna. Och sen blir det svart. Och man vill titta på Yrrol igen. Jag älskar Yrrol. Och glögg. Glögg är skiten.

And im back!
Ja jag vill mest ha lite sympati när jag är sjuk. Och lite kärlek. Ska det vara så svårt? Känner få som blir ynkligare och gnälligare och surare än jag när jag är sjuk men ändå. Det händer å andra sidan inte ofta så då borde väl folk vara lite tillmötesgående och svara i telefon när man ringer och vill beklaga sig och ha mental klapp på huvudet. Eller?

Journalistbajs och morfin

2009-02-11T22:27:00.003+01:00

Idag var jag på info hos Sydsvenskan/kompetens i skåne. Det var mycket snack om akassa och utlasningar men jag skiter i las. Jag vill inte bli inlasad och jag behöver ingen akassa. Så jag drack en massa kaffe för att försöka motverka morfinet från Cocillanan jag fick av mina vänner Grannarna (aka John och Tesa) då det ändå hade varit en diss i överkant att sitta och snarka. Hade helt glömt att jag inte tål opiater tills jag på förmiddagen blev brutalt påmind av våldsamt illamående på bussen till Lund. Nu glömmer jag det inte igen. Och tjackhostan lever och frodas! Tydligen är den rätt het, jag får alltid ragg när den dyker upp. Kanske bra att spara den ett tag ändå, jag känner mig lite cynisk just idag. Men det går väl över. Även om hostan uppenbarligen inte tänker göra det.

I Lund träffade jag K, han är hemma ett tag från London/Kiel/Oslo och det är skitkul, jag gillar honom. Bra person. Hur rolig man är med morfinyrsel kan inte jag svara på men jag är inte så jävla kul som man kan inbilla sig i vanliga fall heller. Jag tvivlar på att det kan ha blivit sämre åtminstone.

Jag fick i alla fall krita på Falafelstället här idag. Sweet as. Gick tillbaka innan stängning med tjugan och nu har jag en ny vän i grannskapet. Snart behöver jag inte ens lämna Sofielund! Hostmedicin, öl och te får jag hos Tesa och John, och Falafelmannen håller mig igång på mer matigt sätt. Bättre har man det sällan.

Tecken

2009-02-09T19:07:00.004+01:00

På väg hem till Sanna idag efter föreläsningen letade vi efter tecken längs gatan. Tecken på att tecken faktiskt finns, eller åtminstone att man med lite god vilja faktiskt kan få tecken och sedan tyda dem bäst man vill. Mest fokuserade vi på att hitta en mössa åt Sanna då hon supit bort två av sina förra helgen, men ingenting kom på hela vägen bort längs Regementsgatan. Om man inte räknar alla hårsnoddar vi hittade. Det var säkert en föraning men vi kunde inte veta det då.
Och man did we get signed. Det fetaste jävla tecknet på att Malmö är för trångt och för läskigt kom vid 14-tiden över en varsin mugg te och ett internet i Sannas lägenhet. Som en jävla slägga i två huvuden. Sanna var fortfarande skakis och med ylande mobil när jag gick.

Längtar tillbaka hem till Stockholm, särskilt nu när jag varit där och på en vecka hånglat och druckit mig igenom stan. Men ändå inte. Jag vill ha ett nytt ställe, ett nytt liv, nya vänner. Men jag saknar det gamla, älskar mina människor där. Människorna här är liksom inte mina. Människor. Än. Jag känner mig lite ensam.
Åker upp igen den 9:e mars i alla fall. Syrran ska opereras så jag packar mamma i Zaras bil och så kör vi. Sen har jag fritt skrivande i nästan en månad så då är jag fri att välja stad ett tag. Välja liv. Så länge jag kan skriva så. Åka bort vore fint, typ Prag eller Barcelona. Hälsa på kompisar. Eller Avant Garde-festivalen i Amsterdam. Sweet as.

Fast jag vet egentligen inte om jag känner mig så himla ensam, jag är nog mest rädd att det här inte ska ge någonting. Att jag aldrig ska nöja mig helt med journalistjobben, att jag även om jag mot förmodan får ut en roman inte ska vara nöjd, att jag aldrig igen ska bli kär i nån som blir kär i mig också (även om det väl ser aningen ljusare ut på just den punkten just idag), att från och med nu blir saker bara sämre. Förutsägbara. Jag hoppas inte det. Överraska mig, någon?
Varför känns det som att ifall jag slutar oroa mig för framtiden så kommer den att försvinna? För så är det ju rimligtvis inte. Tvärtom snarast.

Alltså jag svettas som en gammal ostmacka hela tiden! Vad har hänt? Klimakteriet? Hoppas inte. Nu när jag har min fina menskopp och allt. Vore ju synd om vår historia ska sluta så här.

Flyttad

2009-01-20T00:38:00.008+01:00

Över gatan har Ziyhads livs öppet för det mesta. Jag är inte säker på om medföljande gäng om runt fem-tio herrar i 20-årsåldern faktiskt hör till butiken eller de sköter sina affärer helt oberoende av denne Ziyhad. Faktum är i alla fall att de alltid är därinne eller just utanför. Hela dagarna. Jag har ett eget West Baltimore i södra Sofielund. The Wires Bodie kan va han i röda täckjackan och jag har en teori om att Ziyhad är Stringer Bell, men jag saknar en Snoop och en Omar. De dyker nog upp. Kanske det var de som städade min trapp häromdagen?
Min kära far med ett svårt pessimistiskt sinne noterade nämligen när jag flyttade in för dryga veckan sen var att nästan alla portar i området har galler för utom min. Och ni vet ju vad man säger om det enda huset på gatan utan tjuvlarm.

Mitt emot ligger caféet Comandante Che Guevara. Det låter fantasieggande om något men det har inte hållit öppet sen jag flyttade hit. Kan Ziyhad/Stringer ha något med det att göra? Är det Butchies bar?
Jag har stoff till en helt ny roman utanför dörren!

I nästa kvarter huserar Skånes konstförening. Jag och Frida, som var och hälsade på från Sthlm den här helgen, gled in på nån fest och fick ett glas vin i fredags och idag har jag och Jompas kompis Johan varit där och kollat in Lerpojken. Det var bra ibland och arty ibland. Svårt att bestämma mig. Johan liknade spektaklet vid ett väckelsemöte, men jag gillar ju gamla orglar som fan.
Jag gillar även mitt område, behöver jag säga det?

Inflyttningsfesten i lördags blev galet lyckad, nästan alla fick plats att sitta i alla fall någon gång under kvällen och de sista gästerna gick hem kl 6.30. Det känns som ett bra betyg. Jag fick till och med inflyttningspresenter och grejer och även om de är uppdruckna nu var de väldigt uppskattade. I synnerhet de där sista klunkarna konjak vi delade på vid sexsnåret. Den var viktig. Och god.
Och så fick jag hångla! De flesta gick runt två och sen lekte vi som var kvar Sanning eller konka. Någon gång runt fyra byggde vi på reglerna med att ifall man ville ha varken eller så fick man snurra flaskan. Till slut vill jag minnas att reglerna gick överstyr litegrann, exempelvis kunde man få straffhångla om svaret inte var tillräckligt intressant. Fast man gillar ju att hångla.

Bakisdagen spenderade jag och Maja med att trycka pizza, pommes, wienerbröd och cola framför teven. När vi till slut vågade oss utanför dörren i ösregnet vid 22-snåret ramlade jag i leran så vi avrundade utflykten i Burger Kings drive-thru. Konstigt hur förnedrande det är att gå i en bilkö för att få köpa skräpmat. Antar att vi förtjänade det. Jag skulle ju ha en vit månad jag.

Nu ska jag skriva som min älskade Hjalmar S. och försöka komma på en lika fantastisk första mening i en bok som i Den allvarsamma leken. "Lydia brukade bada ensam."

Tomten är här

2009-01-15T00:08:00.002+01:00

Jag skulle inte dricka kaffe idag, hade jag bestämt mig för redan igår innan jag somnade. Anledningen är hel enkelt att jag vill inte vara beroende av något och i synnerhet inget centralstimulerande medel. Alla som sett mig på en kopp kaffe för mycket (det krävs dessutom bara två) förstår vad jag menar. Jag går bananer.

Hur som helst så har det gått bra, jag har flera gånger under dagen sneglat lystet mot min nya moccabryggare och öppnat burken till espressokaffet och luktat på härligheten med den sortens sprängande skallebank som bara kommer under avgiftning. Men jag klarade det. Tills för tio minuter sen.
Tio minuter över elva på kvällen bestämmer sig Malin, helt utan undertecknads godkännande eller vetskap, för att leta upp snabbkaffet som förra hyresgästen lämnat i ett skåp, röra ihop det med lite varmt kranvatten för att sedan på stående fot över diskbänken inmundiga ur tomtemuggen tillsammans med en skvätt grädde. Nu sitter jag här. Huvudvärken försvann på två röda men jag kommer förmodligen inte sova på hela natten. Bra beslut där. Jag är stolt över mig själv. Nu får jag börja från början imorn igen, och första dagen är alltid värst.

En god nyhet är att jag har hittat min älskade matta på blocket för en tusenlapp och fick den i går morse hemkörd och levererad av säljaren. För de som inte hört mitt trånande rör det sig om en grön ryamatta för nära tretusen som ser ut exakt som en gräsmatta. Jag har den senaste månaden gått till Bolagret flera gånger bara för att klappa den lite och lova att så fort jag får ett jobb i Skåne så kommer jag och hämtar den. Den är så ohyggligt fin. Jag är så nöjd.

Tomtemuggen införskaffades under en secondhandrajd med Jompa och I när jag var i Sthlm innan jul. Den är en del i mitt jultema. En annan del är tomtegrytlappen. Bra skit.

Imorn kommer Frida! Det blir skitkul. Sen har jag inflyttningsfest på lördag och har inte mer än fått in alla grejer innanför dörren. Har omåttligt mycket att göra imorn för att hinna med allt. Låna slagborr och annat.
Min far gav exet en slagborr då vi flyttade ihop. Nu har jag ingen. Det suger lite, men jag behöver dessutom en vän för att lyckas hänga upp stringhyllan och då kan man ju vara smart och välja en sådan med medföljande slagborr. Det är en plan. Det skulle behöva vara en lång dag imorn för allt jag borde hinna med, men det blir det nog inte.
Ja, den lär ju inte börja förrän framåt eftermiddagen då jag av förklarad anledning förmodligen inte faller i sömn på ett bra tag än. Det är jag och internet inatt. Och kanske en kopp kaffe till. Tomtemuggen var en grym kaffemugg och nu är nattsömnen ju ändå förstörd så det är bara att köra. Har jag tur får jag lite gjort också på koffeinet och då gör det ju faktiskt inget att jag inte har tid imorn.
Det är inte utan att det kanske till och med var ett snilledrag att svepa den där koppen kaffe. Briljant även. Ibland blixtrar det till!

Förvirringen är stor

2008-12-29T12:23:00.004+01:00

Vad är det tråkigaste som kan hända när man äntligen är ledig från jobbet en dag? Förmodligen att det visar sig att man stulit laddaren till chefens mobil och ändå måste åka dit på lediga dagen. Arrgh!
Jag vaknade av att han ringde och uppmärksammade mig på fadäsen ur en sjukt märklig dröm. Alltså, egentligen var det en helt vanlig sexdröm med någon jag inte träffat på tio år, än mindre haft sex irl med. Men det märkliga i historien tog plats på morgonen när jag kollar BLT för att se om mina artiklar ser ut som de ska. På ettan finns en puff där det står att killen i sexdrömmen igår spelade med sitt band på hockeyarenan i Karlskrona. Så jävla läskigt. Hur i helvete kan det hänga ihop? Skulle inte förvåna mig om jag möter honom på stan i eftermiddag; jag måste köra till ovan nämnda stad dels för att på vägen dit lämna in laddaren i fråga, och dels för att lösa in ett par presentkort jag fick i julklapp av tidningen. Jag är rädd nu. Det kommer hända. Mackan spatserar nerför gatan utanför Åhlens och orsakar en hjärtattack för undertecknad. Hoppas jag hinner få i mig ett par munkar innan. Det är okej att dö med ett par varma färskbakta munkar i magen känner jag. Bäst jag börjar med dem.

Jag har förstått att min familj orsakar mycket nöje att läsa om. Ja, de är tokiga och för ordet dysfunktionell till en helt ny nivå. Men de är också helt jävla grymma. Jag skulle inte byta bort dem för mitt liv. Faktiskt. Pappa läste igår bloggen från i juli där han läser Råd & Rön iförd badshorts, och vi andra dricker sherry/diskvatten-vin, och skrattade högt. Önskar de alla kunde förstå hur unika och underbara de är.

Åker till Sthlm imorn för att fira nyår. Känns bra men lite konstigt. Sen har jag inte fler planerade resor dit och flyttar in i Malmö om knappt två veckor. Skulle vilja ha ett husdjur, ett litet. En råtta kanske. Det vore nåt. Den kunde man "råka" släppa lös på redaktionen nån dag så den biter alla som påminner mig om glömda saker i tårna.

Malin rimmar illa

2008-12-25T15:30:00.001+01:00

Förjävla illa faktiskt, så jag ska inte ens försöka.

Det är juldag och jag sitter på jobbet på redaktionen. Skriver om sopgubbar och väntar på att höra mitt kodord Kalle två på polisradion. Det betyder Ronneby. Det betyder Malin. Men inget kommer. Inget händer; ett par Kalle ett har jag fått men även de var bara enstaka misstänkta fyllerister på vägarna. Annars ingenting. Tyssst.
Så jag lyssnar på Frida Hyvönenes nya platta. Kan förstå varför den blivit så hyllad faktiskt. Den är fin, ovanlig. Jag tänker på Miranda Julie när jag hör den. Miranda Julie är ovanlig. Och fin.
Och jag dricker äpple-tranbärste i baljor och chattar lite, bränner iväg nåt mejl, smsar om kvällen och söker andra jobb i Skåne. Får man söka jobb på jobbet? Jag tvivlar. Men det känns inte omöjligt. Jag gör det nu i alla fall. Inte så, jag gillar jobbet på lokaltidningen här men det blir lite långt att åka när jag flyttar till Malmö i januari. Onödigt långt. Så en skånsk lokalblaska vore förnämligt.

Känner mig bräcklig. Som om jag kan gå sönder när som helst. Igår gick jag sönder lite lite. Fick några sprickor i kanten när släkten vällde in genom finingången i Kråkekull och krävde av mig att jag skulle vara trevlig och älskvärd och social och strålande vacker och dessutom briljera med min intelligens. Det gick sådär.
Syrran hade vansinnig panikångest av sin sociala fobi och stannade darrande på rummet hela julafton, tills alla hade gått. Jag tog en sobril och somnade i soffan på övervåningen. Mormor väckte mig när de skulle gå - hon ville ge mig min julklapp. Hon är snäll, mormor. Så hon fick sin julklapp också och morfar fick sin och sen såg jag på Extras' julspecial på tvåan. Det var bra, men inte som vanligt riktigt. Bra slut på serien dock. Absolut.
Sen sade pappa att han inte är rädd för att dö för att döden känns som en befrielse. Jag förstår inte varför han tror att jag står ut med att höra sånt från honom.

Jag skulle vilja känna mig solid och stark och säker. Trygg. Det är svårt. Det känns som om jag frenetiskt försöker kontrollera det lilla jag kan i mitt liv, och varför kan inte de människor jag älskar mest må bra? Jag klarar inte att göra dem glada, och jag klarar inte att släppa taget om dem heller. För vad har jag då? Vem är jag då?
Hur kämpar man för människor som inte kämpar för sig själva?

I låter så nere ibland när jag pratar med honom, så bitter. Ni vet så där otäckt bitter som man bara blir när man på fullt allvar tror att hela världen är ute efter en. Och sådär vansinnigt nere över småsaker som man bara blir när man hatar sig själv på djupet. Det gör mig rädd. Livrädd. Han är min bästa vän. Och en av de bästa människorna jag nånsin träffat.

Så ibland känns allt ganska jävla grymt igen. Jag har en ny lägenhet – om än okristligt liten, jag har två jobb som jag gillar, går en utbildning där jag träffat hur sköna människor som helst, och jag har många vänner som älskar mig. Jag vet det.
Och de klarar ju sig, de gör det. I låter som att han mår helt okej emellanåt, och han försöker verkligen må bättre. Det är ju jäkligt fint. Syrran ska få någonting hon väntat på och längtat efter länge, något som kan förändra allt. Och det är ju också jäkligt fint. Och farsan får väl för fan ta hand om sig själv, jag kan inte ta ansvar för hans liv. Han väljer själv.

Ikväll ska jag till en gammal vän jag inte träffat mycket de senaste åren. Det blir juste. Jag gillar henne.
Livet är bra jävla fantastiskt ändå alltså.

Dadlar vs George Michael

2008-12-13T17:03:00.012+01:00

Att sova på hotell är typ det lyxigaste jag vet. Nu är jag i och för sig den slags person som tycker att en taxiresa kan utgöra höjden av lyx i vardagslivet men det går ju inte att jämföra med att slippa städa och få gå upp till ett dukat frukostbord på morgonen. I det här fallet ekologisk Champagnefrukost dessutom! Himmelsäng, läderstolar och body lotion i duschen. Rena handdukar, minibar och dansk TV. Det blir nog inte bättre än så här.

Ja tänk om det inte blir bättre än så här? Det suger ju. Lite som då Andres Lokko fick veta att E-type blivit invald i Skönhetsrådet och insåg att det här kan vara det roligaste han hört. Känslan som infann sig var att jämföra med djup, men förhoppningsvis tillfällig, depression. Att man förstår att nu blir det aldrig bättre. Det här är höjdpunkten, för hur skulle någonting kunna slå det här? Lokko i sin tur jämförde med South Park-avsnittet där Cartman, åtta år gammal, får påhälsning av människor med stjärtar istället för ansikten. Han skjuter sig i huvudet. För roligare än så blir det aldrig. Humorn var fulländad. Livet var över.

Ja och nu ligger jag alltså här, nedbäddad i en hotellsäng i Köpenhamn med internet och dadlar. Och just dadlarna är nog det som räddar mig från att ha ett fulländat ögonblick här och nu; jag gillar fortfarande inte dadlar men jag trycker i mig ett par ändå för att hålla perfektionen borta; fick en ask iranska sådana av en amerikan som tydligen ser det som sin livsuppgift att lära mig gilla nämnda frukt. Nu kan jag äta typ en åt gången. Två funkar, sen blir det äckligt.

Min klass på Författarskolan är ute och dricker absint på nåt ställe typ vid universitetet här, men jag är febrig och förkyld och började bli ordentligt yr över smörrebröden tidigare så jag retirerade. Då min namne i klassen avslöjade att hon funderat på att dela sitt bokade dubbelrum på hotell med mig efter klassutflykten (detta eftersom hennes barn hemma i Malmö skulle ha fest) kunde jag ju inte annat än att jubla och vingla i riktning mot Vesterbrogade. Alla i min klass är vansinnig trevliga och det känns som att jag kommer ha trettio nya vänner med mig när jag slutar om ettochetthalvt år, men nån måtta får det vara. Absint och feber kan vara en dödlig kombination. Särskilt för någon som kan få panikattacker av kaffe.

Åh herregud nu visar de George Michael videos på dansk teve också! Var är dadlarna?!!

Lund och leilighet

2008-12-06T02:20:00.003+01:00

Malin har fått en lägenhet!
Den är minst och finast i världen och ligger i Sofielund i Malmö. Jag är så kär. Men det suger att inte få träffa ämnet för sina heta känslor förrän i jävlart januari! Herregud den nionde dessutom. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag kan inte. Känner för att vara otrogen med den där lägenheten på nästan exakt samma hyra och kvm jag erbjöds igår men NEJ! Jag ska vänta. Tills hon är min. Oh sweet Carolina ska jag kalla henne. Och lyssnar på Ryan, välbehövligt. Nu.

Befinner mig i skrivande stund i Lund (haha det rimmar!) och nyligen hemkommen från ett veganskt julbord med efterföljande schnapps, på rimligt tyskt ställe, och ett par öl på Ariman. Ja jag vet att det är ett jävligt tråkigt ställe men låt ej förglömma att jag skriver från en småstad.
Sällskapet bestod av Devin, amerikanen som hypnotiserar folk som yrke som jag träffade på CouchSurfing tidigare i höstas, hans vän Gerd, en tysk man (!) som doktorerar i Lund och en svensk kille med ett namn jag inte lyckades komma ihåg hela vägen hem. Kanske Joakim. Kanske inte. Kanske Borste. Kanske inte. Allt känns möjligt just nu.
Sjukt roligt var det iallafall, såpass att öl näranog kom ut ur min näsa vid ett tillfälle runt 23-snåret på Ariman och det var längesen sist. Välkommet.

Jag bor den här veckan hos Annica, Pernilla och Pelle och Annica känner, som genom samma märkliga himmelska vilja som förde mig förbi Juridicum och till Författarskolan, Rebecca som var den enda vettiga tjejen på en fest jag var på i Karlshamn i somras. Fin eftermiddag då damerna spelade tevespel och jag skrev som fan. Ja hela en dramatikuppgift på 3 sidor och 1,5 sidor roman blev det. Jag är sjukt nöjd. Och lite vinfull, vilket kan bidra till den uppsluppna stämningen i Malins huvud. Bra skit.

Det känns helt okej, ja till och med bra just nu, att flytta till Skåne. Jag lär känna fler människor hela tiden och ser fram emot att få stifta närmare bekantskap med flera av dem. Har trappat ner på medicinen för jag tycker att den suger balle och gör mig melankolisk och jag är hellre skitledsen än nollställd. Varje dag i veckan.

Nästa uppfinning blir ett dragspel som kan ta emot ljudvågor och göra dem till energi. Helst ska de heta Fred. Var väl vad vi kommit fram till ikväll. Inte så lagom givande!

Utmaning

2008-11-24T22:52:00.003+01:00

Jag har blivit utmanad av Jeanna http://jeannas.webblogg.se på sätt som följer, och så här lyder reglerna:

- Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.

- Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.

- Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.

- Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Sju oväntade fakta om mig:

1. Jag rakar inte bort något kroppshår överhuvudtaget såvida det inte kommer sig av ett plötsligt infall i duschen vilket händer typ 4 gånger om året. Jag är kvinna, jag har hår, deal with it!

2. Jag hatar alla som inte tänker långsiktigt, och det gäller särskilt miljön. Tänk efter i en hel vecka vad du äter, gör, hur du rör dig runt i din stad, och tänk hur det kan bli mer långsiktigt. Det kräver en del jobb men det är minst lika bra för din hälsa som för naturen. Exv cykla el åka kollektivt istället för med bil. Äta ekologiskt odlade eller närodlad mat - vi har så mycket gifter och konserveringsmedel i oss att våra kroppar är trasiga. Sopsortera - då får man grym överblick över vad man egentligen använder och hur!

3. Jag tänker på sex lågt räknat varje minut. I alla fall i perioder. Herregud jag kan inte fatta hur jag inte hade sex på 8 månader en period för ca 7 år sen. Galenskap. Nu är jag döende efter 3 veckor.

4. Jag älskar snyftisar och Hallmark är min bästa vän ibland. Pinsamt men nu när jag går på antidepressiva är det fan enda sättet att få mig att gråta. Och jag mår bättre av att gråta ut - det gör alla. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att en massa kemikalier och skit som får en att bli deppig och/eller arg försvinner med tårarna.

5. Jag har alkoholproblem. Jag har svårt att sluta dricka när jag väl börjar, men det är bättre i perioder. Nu är det exempelvis under kontroll men jag vet att det finns där. Jag vill alltid ha mer.

6. Jag är lite kär i en av mina vänner. Jag tror inte att han vet men han är helt galet fin. Han kommer aldrig få veta heller. Jag värdesätter hans vänskap för mycket. På riktigt!

7. Jag hatar också folk som inte behandlar mig som en människa på grund av att jag a) är kvinna. Jag hoppas ert rövhål blir det sista ni ser. b) ser ut som 22 men INTE ÄR DET. Se påföljde enl. ovan och c) inte sorterar saker i raka rader och lådor. Jag har min egen ordning och jag trivs i den.

Skygglappar

2008-10-17T22:58:00.004+02:00

Ja det är väl förbannat konstigt att det ska vara så svårt att fylla år i hemlighet. Nu är det tydligen officiellt då. Imorn tänker jag fira min stundande 30-årsdag med pompa och dans.
För övrigt är det uppenbarligen svårt att smälta för folk, då jag fick övertala och fladdra med både näshår och gud vet vad innan jag kom ut ifrån bolaget med en vino tinto idag. För helvete människa det var 10 år sen jag inte fick handla här! Men jag kom i alla fall hem med vinaren. Och glöm att det är en komplimang att bli tagen för 17 bast (ja jag får inte köpa folköl heller), vem fan vill bli förväxlad med en snorig högljudd emounge eller vad de nu håller på med nu för tiden, ungdomarna. Vad vet jag? Jag orkar bara vara full en dag i taget numera. Faktum är att jag faktiskt bara blir smartare, starkare och snyggare gott folk so watch out för min 40-årsdag. Då jävlar.
Mitt födelsedagsfirande kommer förmodligen sluta i rännstenen ändå. Om man ser till hur celebrationerna av min 29:e geburtstag yttrade sig så lär jag inte ens överleva till dagen D, som alltså infaller på måndag. Festligheterna kommer därför att äga rum imorgon, lördag. I alla fall lite. äta mat. Dansa. Och jompa har lovat mig bästa födelsedagspresenten; ett ligg! Ja inte med henne då, men hon ska fixa ett åt mig. Känns suveränt. Det kan jag behöva. "Ba ta på finbyxorna och kamma dig så fixar mamma resten" var vad jag fick veta. Fränt. Jag är på.

Helvete vad svårt det är att skriva roman. Eller, jag har grymt mycket saker i huvudet hela tiden men svårt att verkligen få ner det på papper. Tror jag är lite skraj för att börja, för jag vet att sätter jag igång på allvar så blir jag smått manisk. Jag hör inte vad folk säger till mig och jag har oräkneliga gånger svarat på frågor jag inte ens minns att någon har ställt. Det är ganska läskigt ärligt talat och jag samlar mig bara för att orka gå in i nästa fas. På med skygglapparna ba och dyk in.

Jag får konstiga mejl från BLT-redaktionen hela tiden. Nyss ville någon komma och dokumentera julfirandet hos någon familj som samtyckte, och innan dess kom upplysningar om vem som jobbar på vilken redaktion i helgen typ "Jag täcker Ofs/Svb i helgen" och det var allt. Vill de ha applåder eller vad väntar de sig? Jag hajar inte. En inbjudan till firmafest i slutet av November dök också upp iofs och det låter ju kul. Har aldrig varit på firmafest innan, om man räknar bort alla fredagsöl på hemtjänsten där jag jobbar men det räknas inte. Hälften av arbetskamraterna där är man ju kompis med. Undrar hur man beter sig på en fest som sådan? Får nog rådfråga min goda vän liksom expert på dylika festligheter, Jeanna.
Undrar om akvariekillen kommer?

Skärpning!

2008-10-16T23:59:00.003+02:00

Kan börja med att berätta att jag gick med i nedan nämnda nation. Det visade sig vara ett förhastat beslut, något som gick upp för mig rätt fort när jag i välkomst-kitet hittade en Haffa-guide. Enkelt förklarat en vägvisare till smartaste sättet att bete sig om man blir tagen av polisen, oavsett anledning. Här får man exempelvis veta att man aldrig ska säga ett jävla dugg, citat "Ingen vinner på att erkänna något", stänga av mobiltelefonen så att de inte kan komma åt nummer till alla terroristvännerna, samt ta med ID-handling och klocka. Bara så att ni vet. Jag överväger starkt att byta till Blekingska nästa termin.
Har även insett att för att blogga bra krävs ett visst mått av cynism och humor och jag har varit mer fylld av stress samt oro senaste månaden. Så för eventuella läsares skull har jag valt att inte tråka ut herrskapet med onödigt deprimerande svammel, utan väntade tills det vanliga onödiga cyniska svamlet kom åter. Jag tror det är här. Jag känner det.

Jag var på fotboll idag och såg Hoyzer boyz förlora sin viktigaste och sista match, men jag räddade situationen genom att helt enkelt avlägsna mig från platsen i lagom tid för att konkurrenterna skulle hinna förlora även sin match och därmed vann Hoyzer ändå serien. Känner starkt att jag gjorde en insats genom att efter endast två Hoyzer-öl och ett par förfrusna tår avvika, då detta var första gången laget förlorat på hela säsongen och märkligt nog även första matchen undertecknad bevittnade. Jag tog en för laget, kan man säga. Och en för de återstående 7 tårna.
En nyhet är att Malin har blivit murvel och är nu en del av Blekinge Läns tidning. Roligt, förvisso, men att skriva om nyöppnade lokala butiker och sexuella trakasserier på marinbasen är väl kanske inte nåt som räddar världen direkt. Något som plötsligt inte spelade så stor roll när redaktionen på fredagen fick besök av en man som kom och rengjorde akvariet. Damn. Han kan få rengöra mitt akvarium vilken dag som helst i veckan.

Så på söndag åker jag alltså till Ängelholm där jag ska få bo hos T när jag behöver, och sen blir det Lund/Ronneby/Kråkekull i ett par veckor innan jag åker hem till Sthlm igen. Ekonomiska kriser i all ära men SJ lär skratta hela vägen till banken på grund av min förestående pendling runt södra delen av landet. Närmast ser jag dock fram emot att flytta ut ur rummet i Bagis. Fy fan vad jag hatar att flytta. Är det inte dags för Malin att skaffa en lägenhet snart?

Uppdatering

2008-09-16T22:15:00.004+02:00

Omgwtfbbq så många tankar det kan rymmas i en så trång hjärna. Jag befinner mig i Lund och har hittills åstadkommit en monolog. Den var grym. Jag är ganska grym. Tycker jag ibland. Just nu för att nämna ett sådant tillfälle. Igår vid den här tiden ville jag typ dö för att jag kände mig så värdelös och världen var en sån meningslös plats. Det går upp och det går ner. Så är det med det mesta och även med mitt humör och självförtroende men med tiden ska det väl lösa sig det också. Det finns de som säger att det är som värst just innan man fyller 30, sedan ska det visst kännas precis som vanligt igen. Jag väntar spänt. På tal om det har jag hittat en fantastisk bok - ja jag hittade den faktiskt. På soffan hos Annica där jag bor. Den handlar om Status anxiety, alltså Statusångest på svenska. Låter som 30-års kris i mina ögon. Den är intressant så här långt. Jag känner igen mig.
Imorn ska jag ägna mig åt otroligt studentikosa saker. Exempel på dessa är att jag ska gå med i en så kallad Nation. Jag vet ärligt talat inte vad det är eller vad man gör i denna Nation, men jag tror det handlar om fester. Jag bestämde mig idag för Smålands, fick tips av en likasinnad klasskamrat om att det är dit vi Miljömuppar är förpassade. Och det är ju inget att hymla med så jag kör.
Och så ska jag köpa träningskort på Gerdahallen där alla studenter tränar skitbilligt. De har tydligen massa olika slags jympa och spinning och tjafs och det låter bra. Jag har känt för att träna i två dagar nu och det är sådana sällsamma infall man måste ta vara på. Det händer sannerligen inte ofta.
Ja och sen ska jag leta upp Aster. Min kära vän som på grund av geografiskt avstånd försvunnit ut i periferin av mitt liv så nu är det inte mer än lämpligt att vi återupptar vårt ständiga gnällande över rödtjut och cigaretter då hon ju bor just här i Lund. Jag har saknat det. Inte ciggen kanske, och rödvin gillar jag som bekant aningens för mycket för att ens titta på det, men ändå. Jag har definitivt saknat henne. Min Aster.

Jag bor hos Annica och Pernilla och Pelle och det är grymt. Vi dricker sjuka mängder te, kollar på top model och fotboll och de är bra människor som jag tycker om. Ja livet kanske inte är så dumt ändå, meningslöst eller ej.

Gammångest

2008-09-10T21:22:00.006+02:00

Jag mår så sjukt bra när jag har varit och tränat. Samtidigt får jag skuldkänslor när jag slappar till efteråt. Ska det vara så? Ska man någonsin bara få vara nöjd med att ligga på sofflocket?
Jag saknar Zara. Hon har varit i New York och London för länge nu. Över två veckor! Jag är så trött på att sakna folk. Alltid är det någon. Och fler lär det bli nu om jag ska flytta till Lund. Varför kan inte alla bara hänga på när jag rör mig någonstans? Själviskt tycker jag. Fy fan.

Varför ska det vara så otroligt jobbigt att fylla 30? Som om det inte var illa nog att bli gammal, man ska dessutom behöva ha ångest över allt man inte gjort och allt man bör göra och det jävligt fort för innan man vet ordet av är man inte bara gammal utan för gammal. För att inte tala om den ständiga känslan av att allt bra ligger bakom en. Nu går det bara utför. På ett dåligt sätt. Inte som att ta hela Götgatspuckeln och sen bara rulla ner förbi Slussen och ända ner i Gamla stan, utan som att ta samma backe fast utan styre eller bromsar.
Att till exempel börja en kreativ utbildning just då denna kris har sin klimax är kanske inte det allra smartaste draget kan man tycka, då självkänslan som säkert framgått ligger i en bottenlös sjö. Men jag tänker göra det ändå. Lund it is. Och Författarskolan. Ha! Där fick du. Gammångesten ska inte få styra över mig i alla fall!
Att man för övrigt börjar se skillnaden i spegeln gör det ju inte lättare. Hittade ett skägg igen häromdagen. Jag väljer dock att tro att det var mossa. Jag blir ändå 30 om en dryg månad.

På tal om det var jag på min första gruppterapi i tisdags. Ja... haha. Det var intressant. Ganska upplyftande också. Jag har nog inte så mycket att klaga på egentligen. Det kunde varit värre. Jag kunde suttit och ältat min taskiga barndom eller mitt missbruk eller mitt vidriga ex men det gör jag inte. Jag är förbi det. Jag vill framåt nu. Inte bakåt. Jag avslöjade till exempel istället att jag i hemlighet lyssnar på Britney Spears på tunnelbanan och så brukar jag skratta lite för mig själv och åt mig själv. Tyckte liksom att jag borde bidra med något. De verkade nöjda med det.

Och så testar jag menskoppen! Uppdatering kommer så känsliga sinnen varnas härmed.

Nu vet jag.

2008-08-31T19:53:00.000+02:00

Jag har alltid undrat vad den där plastinklädda pappersluntan man får varje vår från nåt som går under namnet Skatteverket egentligen är, här kallad Deklarationen. Jag skickar snabbt ner fanskapet till min käre far och hör sen inte röken av vare sig denna Deklaration än av avsändarna. På senare år har jag förstått att andra människor tydligen får pengar från detta Skatteverk, i folkmun kallad Skatteåterbäringen, ett halvår senare (och att om man är smart kan man få slantarna på kontot redan i början av sommaren) och då naturligtvis, om än lite sent, börjat undra vart min Skatteåterbäring tagit vägen under alla dessa år. Jag menar, det här är ändå mitt trettionde levnadsår så det borde ligga en hög och samla damm någonstans i krokarna, men att ett statligt verk skulle ha fuckat upp så monumentalt under nästan tre årtionden verkar inte helt troligt.
Således infinner sig då misstankarna mot de övriga inblandade – mina kära föräldrar. Tankarna ligger väl till hands och känns mer och mer hemmastadda ju fler bevis jag kommer på. Nu vill jag först klargöra att vi pratar om en lågstadielärarinna och en Volvoarbetare, och alltså har aldrig några apanage infunnit sig direkt. Om man då bortser från en sak. Den felande länken. Den äldsta dotterns Skatteåterbäring.
Jag kan exempelvis dra paralleller till det faktum att jag och min syster var de enda som hade varsitt Barbie-hus när vi var små, medan de flesta av våra vänner var lyckliga om de hade en skokartong ombyggd till sådant att dela på. Hur vår familj betalat av hela lånet på sitt hus, och hur de hade råd med städtanten Angela som kom varje onsdag under 15 års tid som ett urverk och gjorde vårt hem beboeligt känns inte alls som något mysterium nu. Alla fantastiska födelsedagspresenter jag fått under åren kommer ju onekligen i ett annat ljus då min geburtstag ligger just en dryg månad efter att denna mytiska Skatteåterbäring enligt legenden brukar infinna sig.
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta upp ämnet med min syster ännu, då jag starkt misstänker att inte heller hon har sett denna Skatteåterbäring i verkligheten, och därmed riskera att starta en mindre familjär revulotion då konsekvenserna av detta undanhållande av barnens finansiella medel har pågått under så förbluffande lång tid att man börjar undra om inte sommarhuset isåfall skulle vara i fara?
Så hur kunde något sådant här hända? Hur kommer det sig att jag utan att över huvud taget ifrågasätta skickat plastpappersluntan till Kråkekull under all denna tid? Här måste jag nog skamset medge att jag helt enkelt min vana trogen låtit latheten flöda fritt och lyssnat på faderns spelade omtanke "det är alldeles för mycket pappersarbete för att ta sig igenom utan min revisor Lars-Inge". Detta var innan jag anade att det fanns en mindre förmögenhet att casha ut varje år för besväret.
Lars-Inge my ass. Vem fan heter så för övrigt? De sluga jävlarna.

Psykbryt och telefonsamtal

2008-08-27T12:54:00.000+02:00

Diego var här från Barcelona i måndags, det var trevligt men lite tröttande. Han och resten av gänget från workshopen i Jönköping hade blivit tagna av polisen samma morgon för nån AR-demonstration på stan, så han var lite skakad. Vår gemensamma kompis Danae från Mexico skulle ha följt med om hon inte fick förhinder, och hon har inte uppehållstillstånd än. En jävla tur helt enkelt.
Jag får alltid så dåligt samvete när jag egentligen inte känner för att träffa folk men gör det ändå. Det hade inget med Diego att göra, jag ville inte träffa någon alls då jag inte mått särskilt bra de senaste dagarna. Jag fick för mig någonstans att alla hatade mig till höger och vänster av en anledning men det visade sig inte vara sant. För varför skulle de? Mina vänner är människor med självdistans som vet att jag skriver med humor och sjukt mycket kärlek. Och lämnar jag ut någon är det mig själv.
Diego lovade att hjälpa mig med en artikel jag vill skriva då han har bra kontakter inom området, och jag lovade att jag kommer till Barcelona senast i januari. Vi gick och åt på Chutney, fikade på kulturhustaket, han köpte vykort och en Looptroop-CD och sen stötte vi på Fia och hennes kompis Molly i Gamla Stan. Det är som alltid kul att träffa Fia. Hon är grym. Vi ska bli vänner nu hon och jag. Det känns bra. På tiden liksom. Johanna pratar mycket om henne.
På tal om Johanna så visste jag inte att en så mager människa kan lämna ett så stort hål efter sig. Hon är i Spanien med sin morsa och jag saknar henne sjukt mycket. Efter typ 5 dagar. Tur att hon kommer på lördag. Fattar vad hon menade när jag var i NZ. Shit alltså. Vilken pärs. Iofs så har I haft sin flickvän från Kanada här i veckan också och syrran är ju kvar i Blekinge, så några av mina bästa människor har liksom varit borta. Inte konstigt att man får psykbryt! Bara att det faktiskt dröjde ända till i måndags. Fast Danne och Maja räddade mig igår med en skattjakt på jobbet. Sjukt fint. Nåt gör man rätt om man har så bra vänner som jag fan.
Jag var på intervju för att ingå i nån grupp-terapi igår. Under ett helt år ska jag träffa andra "vilsna själar mellan 25-35" varje tisdag och gnälla om hur synd det är om oss pga vår taskiga barndom osv. Låter helt vansinnigt dumt, men jag är ändå jävligt sugen på att hålla masken och gå dit. Om inte annat kan man få sjukt bra uppslag att skriva om. Tänk vilket fantastiskt socialt experiment?
Jag borde ringa tidningarna i Skåne, som jag sökte jobb på, idag.
Med andra ord gör jag precis allting utom att ringa. Jag hatar verkligen att ringa folk. Det är det värsta jag vet. Särskilt om jag ringer för att be om något, för att vara besvärlig. Vilket ju är fallet här. Kan riktigt se hur de sitter i fikarummet på rasten och skrattar åt mitt patetiska samtal. Mina löjliga vädjanden om ett jobb "fattar ni, hon trodde verkligen vi skulle vara intresserade rolling on floor laughing". Fast med lite terapi kanske jag kunde tänka att jäklar så fint, då har jag gjort nån glad idag. Åtminstone. Gud så religiöst det låter. Fast ja, jag gillar ju buskis också så det är väl lika bra att köra. Har inte mycket image att rädda liksom. Håll i hatten ba, så åker vi!

Mens och Jehovas

2008-08-20T20:11:00.000+02:00

Jag tror att man får vara arg ett tag då och då. Jag har bestämt mig för det nu. Det känns fint.
Min menskopp har kommit! Den ser gigantisk ut, jag kan ha tagit fel storlek. Men var man under 25 och blödde lite skulle man ta liten storlek, och var man över 30 och fött barn skulle man ta stor. Jag har inte fött barn, är 29 och blöder rätt mycket så jag valde Large. Jag har inte vågat prova den än, men så fort jag tar mod till mig och bestämmer mig för att leva lite på gränsen återkommer jag med vidare rapporter om detta förmodligen fascinerande ämne. Det står dessutom att man kan byta om man fått fel storlek. Kanske borde stjäla lite alkogel på jobbet imorn och desinficera den först för att vara säker på att min inte nobbats av nån annan. Euh.
Då jag knappast har något bättre för mig har jag bestämt mig för att infinna mig på Lunds universitet 1 september och kolla in den här Författarskolan. Jag borde meddela vänner och bekanta i närheten och på så sätt skaffa mig lite gratis boende den där första veckan. Känner du dig träffad får du ohyggligt gärna erbjuda mig en fin soffa. En matta duger fint, jag är inte kräsen.
Tänkte förresten på det där med att vara kräsen häromdagen. Det var egentligen när jag funderade på varför dejter gör mig så löjligt avslagen, och insåg att jag inte alls diskriminerar någon ifråga om dejtande, så det kan inte vara killarna det är fel på. Bland stjärnorna syns exempelvis, för att vidare illustrera detta, en datachef, en tysk journalist, en jude och en punkare. De hade förvillande få likheter, inklusive ålder, ambitioner och ansiktsbehåring, och det måste helt enkelt vara så att jag är sjukt dålig på att dejta. Det är rent avtändande. Tråkigt eftersom tanken med dejter ändå är det motsatta. Det är som att mystiken försvinner lite när man måste träffa folk till påklädda och i dagsljus innan man ligger med dem.
Jag besvarade Scotts mejl nu, och med ett förslag: råna Bank of NZ och fly till andra sidan jorden. Jag gömmer honom för 30% provision.
I ringde mig igår. När jag bodde i hans lägenhet några dagar medan han låg på sjukhus så kom Jehovas och knackade på. Jag lekte väl lite med dem och de blev heltända och hade tydligen varit och knackat på igen igår och frågat efter "Sofia" som jag sagt att jag hette. Jag blev lite rädd. Vad tänker de göra med mig när de får tag på mig? Å andra sidan kanske det blir jag som behöver fly landet.
Lite av det man funderar på under en dag på jobbet när man trampar runt i kiss med Eurythmics och Jackson Five i lurarna. Nu ska Malin till Carmen.

Konflikträdsla - deppbloggen

2008-08-17T21:19:00.000+02:00

Jag tror att jag har problem med ilska. Alltså, inte att jag går ut och spöar folk på stan i tid och otid utan att när jag blir väldigt arg och sårad så kan jag inte göra något åt det. Jag blir liksom skitförbannad och går och tänker på det i dagar, ja veckor, utan att konfrontera personen jag tycker har gjort fel mot mig.
Förra sommaren var sist jag blev riktigt arg på en vän. Han visste om det och alla tyckte att jag ju måste prata med honom men jag kunde inte. Jag önskade bara att han skulle försvinna ur mitt liv och jag aldrig mer skulle behöva se honom. Bara glömma vad jag såg som ett svek, och hans straff skulle bli en vän mindre. Det var ingen bra idé. Först flera veckor senare tog jag tag i saken och bad honom ta en öl med mig på vårt stammisställe på Kungsholmen, när ilskan hade lagt sig lite. Och jag antar att jag saknade honom som vän lite. Men då var det nästan för sent. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom jag inte var så arg längre, för långsint är jag verkligen inte. Jag vet inte om han någonsin förlåtit mig för att jag inte kunde prata med honom från början istället.
Och nu är jag sådär aspissed igen. Jag önskar att jag aldrig mer behöver se människan i fråga och jag fick helt ont i magen när vi sågs av en slump i helgen. Jävla konflikträdsla.
Det gör liksom också att jag känner mig lite ensam. Hängde med I igår kväll och hela dagen idag och det var fint, men jag känner mig lite lite ledsen av att umgås med lyckligt kära människor. Även om jag är sjukt glad för hans skull såklart.
Och jag saknar M. På nåt sätt har jag en känlsa av att vi inte kommer att ses nåt mer, men jag vet inte varför. Kanske har jag sårat honom? Det var verkligen inte meningen isåfall. Dessutom såg jag just att jag fått mejl från Scott, en kille jag träffade i Nya Zeeland i våras. Jag har inte vågat öppna det än då första raden syns i gmail och lyder "Hi when do you plan to come back to Hamilton...". Han fick nånstans för sig att jag skulle återvända efter ett par månader när jag lämnade landet. Jag lät honom tro det, för vad skulle jag säga? Jag tyckte om honom. Någonstans känns det ändå ganska fint att någon saknar mig på andra sidan jorden.
Och när jag ändå är igång; jag fattar inte vad de där jävla barnen i Afrika gnäller om. Helvetes självupptagna jävlar, här går man och är ensammast i världen och har tusen val att göra för framtiden och de gnäller om lite mat och rent vatten! Drick för jävlen mjölk eller päronsoda, det finns väl inga barn som dricker vatten? Sätt igång och arbeta för fan, tror de jag går och slavar på hemtjänsten för att det är så helvetes roligt? Ska allt vara gratis i livet eller? De ska vara glada att de slipper äta sig slapp på vaniljhjärtan och Tiramisuglass framför TV:n, de kommer i alla fall inte dö av liggsår och hjärtinfarkt när jag försöker ta mig till toaletten eller nåt. Fy fan för sånt säger jag. Fy fan.

Författare OCH jurist?

2008-08-10T23:31:00.000+02:00

Herreminje vilken vecka. Upptäckte efter andra urvalet i måndags natt att jag visst tackat ja till inte bara juristprogrammet, utan även författarskolan på Lunds universitet. En utmärkt kombo förvisso, men nu leder ju sådana tilltag undantagslöst till att man blir struken på ett av valen. Det blev jag också. Juridiken får jag alltså vänta med till våren. Men betyder det att jag ska testa författarskolan? Med tanke på att jag inte ens skickade in arbetsprover tvivlar jag starkt på dess förträfflighet, men ändå... Kanske de tar in på högskoleprov också?
En glad nyhet är i alla fall att I fick lämna sjukhuset i torsdags och befinner sig nu – om än lika uttråkad och förtvivlad över sitt tillstånd – hos sina föräldrar. Jag var och hälsade på när han låg på sjukan nästan varje dag, och det kändes bra. Oroar mig i lite mer modest volym nu, och det är väl också bra.
En annan positiv överraskning var den snygga killen på mitt jobb vars existens jag helt glömt bort. Har ändrat mina tider nu så vi har lite samma. Det känns på nåt sätt alltid bättre att gå till jobbet om man har nåt fint att se på, så jag har haft en bra vecka.
Den slutade hur som helst med en magkatarr som jag fortfarande tampas med. Efter att ha levt på kokt okryddad mat de senaste två dagarna, fuskade jag på eftermiddagen med en kycklingsallad med bacon och chevre på Morfar Ginko med Zara. Den kom ut igen en halvtimme senare på mcdonalds toalett vid Slussen. Nåja. Det var den värd. Sjukt god. Vilket man ju hoppas för 145 spänn.
Och så har jag köpt en menskopp! Tänk vilket spännande liv jag har ändå?

Bakhåll och stumfilm

2008-08-02T01:47:00.000+02:00

Jag hamnade i bakhåll i onsdags. Jag skulle ju bara till Jompa och äta bullar.
Två nära tjejkompisar till mig, Karin och Zara, hade i hemlighet (tills Jompa berättade det, hon känner mig för väl för att inbilla sig att jag skulle följa med på nåt hemligt) planerat en picnic i Vitabergsparken. Jag kom hem efter 4 på morgonen. Jättepackad. Trevligt men onödigt mycket vin. Lyckades fyllemessa M också, och hade dessutom förträngt det tills jag såg ett mejl i inkorgen igår kväll med orden "Hallå fyllo :)". Jahapp.
Insåg igår att jag oroar mig lite för mycket för I. Men han är liksom min bästa vän. Han skulle gjort detsamma för mig. Okej, all tankekraft har jag beslutat att lägga på andra saker, men jag tycker om att åka till sjukhuset varje dag. Det bestämde jag mig för igår. Jag vill det. Jag vill träffa honom. Men jag kanske inte ska tänka på det 24-7. Så idag efter sjuk-besöket åkte jag till Jompa och badade och såg på Mel Brooks film. Gud så roligt det är med dålig slapstick. Jag gillar nog ändå Blazing Saddles bäst hittills. Silent movie var kul men inte mer.
Jag var så sugen på nyfriterade munkar idag så jag höll på att krevera. Tänk om jag ändå visste vad det ordet betydde också. Skulle ge lite mer tyngd åt platityden liksom.
Pratade just med min vän Diego. Han kommer hit från Barcelona om 3 veckor för att vara med på Animal Rights workshop i Jönköping och tyckte absolut att jag måste hänga på. Jag lovade att tänka på det, men vi ses hur som helst i Stockholm då han skulle vara här ett dygn också. Det låter kul men jag är tveksam till om det är Icke-våld och är det inte det kan de räkna bort mig. Mejlade arrangörerna och väntar på svar. Låter onekligen kul att möta andra människor med liknande tankar. Och de kommer bli överlyckliga på jobbet om jag tar ledigt. Tjoho.
Är det nån som läser det här så: tips på var man kan köpa nyfriterade munkar i Stockholmsområdet mottages ytterst tacksamt. Jag är villig att åka så långt sl-kortet räcker. Varje dag i veckan. Utan problem.

Sex and the city

2008-07-30T08:28:00.000+02:00

På vägen in till Karolinska i måndags satt jag på t-banan och tänkte på en sak T sa när vi sågs i Skåne. Han undrade om det faktum att han inte vill ha sex med folk är enda anledningen till att vi inte är ett par – vi är ju så nära vänner. Jag svarade att herregud människa det vore ju incest. Han är som min bror. Nu tänker jag att alla mina nära vänner blir liksom lite asexuella för mig. Kanske just för att de är så nära. Sen att T är det i verkligheten också gör ju liksom ingen skillnad. Är det det som händer i mina relationer? När jag kommer tillräckligt nära någon som man ju oundvikligen gör efter ett par år så mattas attraktionen av. Det finns iofs ett fåtal undantag. Men ändå. Det är väl inget fel i att vara lite ytlig?
Insåg just att det luktar sex and the city här i bloggen men det kan bero på att jag sällan pratar om det, men ofta tänker på det. Då blir det så i en blogg. Tydligen.
Under en ostbricka med franskt tema med Kristian och Danne samma kväll kom frågan upp om varför jag ska bli jurist. Inser att det nog är därför jag varit mer deprimerad senaste veckan; det har känts som att jag ger upp. För när ska jag hinna skriva skönlitterärt om jag ska plugga på juristprogrammet? Men å andra sidan: har jag skrivit nu när jag varit ledig i 4 månader? Inte det nej? Jao lite då, mina korta berättelser som Johanna ska illustrera. Men de hade jag kunnat skriva under juridicum-piskan också tror jag. Nej, det är romanen jag oroar mig för.
Men det är nästan bara när jag känner mig låg som jag tvivlar på beslutet om juridik. När jag mår bra vet jag att jag vill det. För jag har ju faktiskt andra talanger än att skriva. Dessutom vet jag att vill jag skriva en roman, så blir det en roman till slut. För så funkar jag. Och ponera att jag lever tills jag är 90. Då har jag 60 år till på mig. Och då ska jag väl för fan kunna krysta ut en ny Brott och Straff eller Den allvarsamma leken. Piece of cake.
Nu är klockan 8:45 och det är onsdag morgon. Jag var hos M inatt. Han inviterade mig något överraskande att stanna medan han gick till jobbet i morse men jag avböjde. Sa att jag skulle till tandläkaren (det skulle jag faktiskt också, och boka tid, men jag orkade inte och åkte hem istället). Kanske nästa gång. Och igår ville han gå på promenad. På något sätt lyckades han lukta till sig min aversion mot foppatofflor och erbjöd sig att ta flipflops istället. Jag sa att han får se ut precis som han vill. Han valde flipflops. Det tyckte jag var roligt.

Karolinska

2008-07-27T22:21:00.000+02:00

Tåget gick 8:34 i morse. Fyra timmar senare satt jag på intensiven på Karolinska hos I. Han sov mest för han fick morfin men jag satt ändå kvar i två timmar. Han mår ändå hyfsat - ja fantastiskt med tanke på omständigheterna. Skallen är krossad. Käken också, samt nåt ben i innerörat så han hör knappt på högra örat. En nerv i kinden och pannan på samma sida är också skadade och han kan inte röra munnen helt.
Hämtade jätteryggan som jag lämnat i en box på centralen och åkte direkt hem sen. Rummet jag ska bo i är inte roligt; jag måste fixa saker att ha på väggarna. Lite tyger att hänga runt hade heller inte gjort ont. Men jag kan inte fatta vart alla galgar tagit vägen? Soffan tjänar som garderob så länge. Tanken var att I skulle hjälpa mig flytta med sin bil, men nu går ju inte det då han inte ens kan stå upp. Jag får hitta tid senare. Nu är det bara så. Tur att man är flexibel.
Pricken över i för dagen är ändå att jag glömt laddar-sladden till mobilen i Kråkekull. Jompa skulle kommit hit ikväll men eftersom jag inte går att nå på telefon och hon inte har internet så fick det vara. Hur överlever man utan internet? Jag får en klump i magen av att ens tänka på det. Huga. Jag ska njuta av telefonens tystnad tills sladden är tillrätta. M hade också försökt nå mig på mobilen - jag hade ett mejl i inkorgen nyss. Fint att vara saknad.

Årgångsvin

2008-07-26T22:53:00.000+02:00

Jag blev lite bitter inatt och skrev ett blogginlägg i TextEdit. Jag publicerade det aldrig. Det var klartänkt mitt i all självömkan.
Klart är ändå att jag är 29 år gammal och min egen värsta fiende. Men min nya lektyr Ångest-boken är tänkt att göra Malin och mig till bästa vänner. Jag undrar hur det skulle vara. Tufft. Det är vägen dit också tydligen. Än så länge ska man mest fylla i listor på allehanda företeelser man fylla sitt liv med, och så ska man skatta sin dag samt värsta och bästa tillfället under densamma på en skala mellan 1 och 9. Jag känner mig trött i huvudet.
Det kan bero på mycket sol också. Mor, syster och jag har varit och badat idag. Jag lärde en amerkansk pojke att dyka – eller åtminstone hur det var lättare att huka sig och liksom rulla i vattnet i början. Han log mycket och hade en tacksam pappa som slapp ett tag.
Jag pratade just med I. Under ett telefonsamtal igår kväll hade han halkat på en kattleksak och trillat ut genom fönstret. Nu ringde han från centralintensiven på Karolinska med frakturer i hela huvudet. Sen ringde hans föräldrar. Jag är tydligen fortfarande "närmaste anhörig". Det känns fint. Jag skulle nog låta honom vara min också.
Pappa ligger på soffan och läser Råd och Rön iförd badshorts med texten ITAPARICA bakpå. Mamma delar en Mariscal Gran Reserva från 2000, som hon köpt på nån lokal Bodega där de har sitt sommarhus, med mig och syrran. Den smakar som fina viner ofta gör, Sherry och diskvatten. Vi skålar och ser varann i ögonen precis som man ska och det känns nästan lite sorgligt att lämna Kråkekull för den här gången. Men bra också. Jag är redo att klara mig själv. Jag och min Ångest-bok.

Skåneland

2008-07-26T01:03:00.000+02:00

Jag blev lite kär för en vecka sen. I en smed. Det var fint. Han var fin. Det är nog bra, kan jag intala mig, att han bor för långt bort för att vi ska kunna inleda ett allvarligt förhållande. För jag undrar hur bra det hade varit för mig just nu. Jag borde bli kär i mig själv först säger de som vet. Och de brukar ju veta. Säger de.
Och jag har ju alltid M. Det är bra. Han är bra. Det är faktiskt det längsta icke-förhållande jag haft – vi firar snart ett halvår av oseriösa träffar av amoröst slag. Smsade honom häromdagen. Vi ska ses igen när jag kommer till Sthlm för vi känner oss båda lite kärlekskranka. Det känns bra. Han är inte smed, men det passar ju inte alla.
Igår hälsade jag på min goda vän, T, i Ängelholm. Jag tog mina föräldrars lila VW Polo med taklucka och körde runt Skåne för att söka jobb på lokalredaktioner. Det var under det uppdraget jag stannade förbi hans jobb på ett skejtföretag, knackade på fönstret till hans kontor, och gav honom en smärre hjärtattack. Jag tror det var hans fjärde – han är arbetsnarkoman så han är van. Vi gick och åt pizza och drack två öl. Sen somnade jag på hans soffa och vaknade två timmar senare, klockan 21, av att jag fick ett sms. Det var från smeden. Han tyckte det var bäst att vi inte sågs mer innan jag åkte hem till Sthlm för "det är så jobbigt att gå och längta efter nån". Det tyckte jag var konstigt och lite sorgligt.
Jag hoppas att de ringer mig nu, från Helsingborgs Dagblad. De har mitt öde i sina händer. Om de bara visste! Annars blir jag jurist.
Det känns också konstigt och lite sorgligt.